ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

Jag var från början mammas flicka för att i senare år bli pappas flicka men till slut blev jag mig själv.

Livet prövningar har lärt mig mycket och jag har fått erfarenhet och en gnutta kunskap om det mesta.

 Ingenting är omöjligt egentligen.

Jag har alltid varit tjejen som sett till att få det hon vill ha.

Jag har aldrig varit rädd att säga vad jag tycker och jag har alltid gillat att ha tempo i min tillvaro.Jag hatar att snigla med saker och det har aldrig egentligen funnits problem utan någon lösning. Jag har nog också alltid tyckt att livet är rätt förbannat tråkigt och har gjort många saker som jag egentligen inte vill. Det finns så många saker jag skulle velat gjort i stället och nu för tiden krävs det rejäla utmaningar för att tillfredställa och stilla mina önskningar.

Jag hatar tryggheten och den vanliga vardagen och skulle jag få välja själv skulle jag nog helst av allt vilja vandra på en skör tråd genom hela livet. Vetskapen om att man när som helst kan falla ner och slå sig ordentligt eggar mig.

 Jag vill inte ha det där livet som alla andra har. Jag vill hela tiden testa mig själv och hetsa fram beteenden som jag inte visste jag hade. 

Jag har inlett en tävling emot mig själv där endast jag kan segra, men vad är priset då? I min tävling vinner man inget pris, man får betala istället. Jag betalar en liten del av mig själv varje gång jag vinner!

I en cirkus arena där kraven ställs högre och högre har jag nu ramlat av tråden, jag glider inte längre som den vackraste ballerina med paraply i handen. Paraplyet har för länge sedan flygit sin väg och skorna blev allt halare och halare ju längre ut på tråden jag gick. I en båge böjde sig tråden och så elastisk som en del trådar kan vara slungades jag med en faslig kraft ut ur den här cirkusen, jag såg min jublande applåderande publik försvinna och till slut blev de bara som små prickar jag inte kunde sätta focus på och jag var på väg ut i universums okända hål, ensam,övergiven utan kunskap om astrologi.

Jag svävar just nu obegripligt förbi stjärnorna obenägen att stanna,jag lutar mig tillbaka och försöker minnas vad som egentligen hände.

Vad var målet som jag så tappert kämpade mot? Varför i hela friden kunde jag vara så dum att jag utan kunskap trodde att jag var en lindansare? Flickan som var mammas flicka,bytte till att bli pappas flicka och sen blev sig själv, klev ut på en tråd utan någon som helst kunskap om ballerinaskor,konsten att hålla i ett paraply och hur elastisk en väg mot ett mål kan vara.

En sak är säker att den där flickan måste finna en annan stig,en sidoväg,villoväg, kanske till och med en omväg för att komma tillbaka till starten,plattan där man samlar mod innan hon återigen försöker ta sig ut på den där tråden igen och hon får gärna köpa sig ett par andra skor! 

Jag har insett att den där flickan faktiskt är jag ! Jag är den där ballerinan i rymden utan kunskap om hur man får luft och andas där uppe bland stjärnorna.

Jag minns inte allt som hände men jag vet nu var jag är och jag ska försöka ta mig tillbaka till publiken. Vilket håll ska jag vända blicken? I vilken riktning tog ni vägen?

Jag ska stanna upp under helgen och tänka efter, försöka komma på ett sätt och en lösning. Jag ropar högt ut i universum ” jag kommer tillbaka,publiken,jag kommer tillbaka,jag hittar er snart,jag ska inte svika er,jag kommer tillbaka”….

Jag vet att resan upp i tomma intet är lång och det känns som resan hem kommer bli mycket längre!

Jag svävar där uppe som mörk materia….