Jag kan inte rusa iväg och torka tårarna bakom varje synligt hörn jag kommer till.
Jag tänker så mycket att tankarna dubbleras och varje känsla blir förstärkt,okontrollerbar och innerlig.
Min andra själ har kommit hem men jag kan ändå inte känna lyckans glädje hur mycket jag än vill. Jag är mitt uppe i mig själv att jag inte kan vara din andra själ på det sättet du vill. Jag blöder som ett öpppet sår och livet smakar salt. Allra helst önskar jag du kunde åka igen så du slipper se mig så här. Jag vill ju vara ditt vatten som släcker din törst och stillar din hunger. Det tär på krafterna att dölja sig själv. Jag vill inte att du ska se mig som den jag är. Du kanske blir besviken,rädd eller arg och lämnar mig för att aldrig mer komma tillbaka.
Jag avslutar det här inlägget med att berätta att jag nu provat shaktimattan och jag är positivt överaskad.
Det gör fruktansvärt ont inte bara fysiskt utan psykiskt också. Jag kan slappna av och jag kan inte minnas när jag var så avslappnad senast.
Dimman börjar lätta litegrann och jag kan snart se konturerna av något bra!