ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

Jag tror att det finns en anledning till varför saker och ting händer.

Jag har inte haft matlust de senste dagarna och när  jag  inte ätit på tre dagar inser även jag att att jag var tvungen att ta det där stora steget och gå till affären och handla någonting att äta. Jag gick därinne i butiken och som vanligt kunde jag inte komma på exakt vad jag skulle äta, det tog en stund, telefonen ringde och jag blev uppehållen av en vän som ville berätta en stor och rolig hemlighet. Jag tackar den vännen och min tveksamhet kring vad jag skulle äta för jag träffade någon, hastigt och oväntat, när jag lämnade affären. Hade någonting i proceduren gått någon sekund fortare eller långsammare hade jag inte fått träffa den här människan som var på genomfart i den här lilla smålänska håla jag bor i.

Personen jag träffade är en nära släkting, men ändå inte så nära att vi träffas regelbundet, min släkt är gigantiskt stor att det är omöjligt att hålla regelbunden kontakt med alla. Denna människa är en av de starkaste personligheter jag känner och jag ser upp till henne och jag ser så många likheter mellan oss.  Hon har genomgått ett rent helvete i sitt liv och jag avundas hennes styrka att klara livet så pass som hon har gjort.

Bara på ett dygn förlorade hon halva sin familj i en tragisk olycka samt blev av med sitt jobb samma dag, det var en stor förlust för oss alla i släkten, även om vi är många , håller vi ihop.. Det gör särskilt ont när det är små barn som förlorar sina liv och man kan inte  föreställa sig hur det kändes för henne och hela hennes familj, just den där dagen.

Hon stannade upp när hon såg mig, bad mig sätta mig på bänken utanför affären (trots att hon hade bråttom) och började prata och jag lyssnade.

Hon sa att hon efter att tänkt på mig sista tiden och förstått att det som händer mig just nu är exakt vad som hände henne den där dagen då nästan allt tagits ifrån henne.  Känslan måste vara precis densamma. Hon hade tänkt mycket på det. Det där fysiska som händer när man är ledsen är ju samma oavsett vad det är som gör en ledsen.

Hon berättade om hur hon mått under den tiden och jag hängde med i varenda ord hon sa och kunde koppla ihop mig själv i varje mening. 

Hon avbröt plötsligt för att berätta om en historia som hänt för länge länge sedan i Amerika ( jag antar att den inte var sann), då indianerna fortfarande var fria. Hon berättade om hur det var när tåget uppfanns och infördes i det landet.

Berättelsen handlade om en gammal indian som skulle ta sin första åktur med den här nya saken (tåget).

Efter åkturen blev indianen sittandes jättelänge på perongen. Hur länge han satt vet jag inte men tillräckligt länge för att någon skulle gå fram och undra varför han satt där och väntade, naturligtvis undrade också personen VAD /VEM det var indianen satt och väntade på för tåget hade ju avgått för länge sedan.

Indianen svarade : Jag kom in med tåget och sitter nu och väntar på själen.

Människan som tagit kontakt med indianen undrade naturligtvis vad indianen menade när han sa så , indinanen förklarade att tåget gick alldeles för fort och att han nu satt och väntade på att själen ( som inte var van vid sådana hastigheter) skulle komma efter. Det kunde ta en stund eftersom själar inte färdas så fort som tåg menade indianen.

Historien är genialisk oavsett den inträffat eller inte , mycket möjligt att den faktiskt inträffat,för visst är det så att ett tåg kanske går lite väl fort så att tanke , handling och själ inte hinner med, särskilt också om man är van att färdas till fots i en hastighet långt ifrån ett tåg.

Min fantastiska släkting berättade en rad andra historier, delgav av sina erfarenheter om att gå vidare i livet och försökte ge så mycket tips och råd hon kunde. Det var ett skönt samtal, jag brukar annars inte vilja tala om mig själv, särskilt inte till någon släkting jag har oregelbunden kontakt med, men jag öppnade mig, grät lite (i smyg) och lyssnade.

Min släkting är också bekant med begreppet övernaturligt ( i andras ögon,inte mina)  och har förmågor som den vanliga människan inte klarar av eller ens är medveten om och hon påminde mig om hennes son som (också är en nära släkting till mig, självklart) nog hade en talang som kunde vara till hjälp för mig.  HEALING. 

Klappat och klart! Nu ska jag alltså försöka komma i balans med hjälp av handpåläggning, men vi har inte bestämt exakt när men jag ska ringa när jag känner att jag orkar. Hon berättade om drömmar hon haft om mig senaste tiden och att allt skulle gå bra för mig om jag bara tog tag i tyglarna som hon utryckte det.

”Jag ska inte be dig ta dig i kragen ”, sa hon, jag kan ju se att du ingen krage har….Men snart så lilla vän.

Jag har ju tidigare försökt att ligga på spikmatta (inte särskilt övernaturligt, men det ska ju verka på samma sätt som healing). Varje gång jag lägger mig på den där förbannade mattan börjar jag tjuta. Inte så där att tårarna rullar lite föriktigt nerför kinderna  eller man känner sig lite nere utan mer ett hysteriskt gråtande med ”barnulkningar” och tårar som sprutar okontrollerat med ljudliga läten och fasansfull förtvivlan.

Jag berättade om detta för min släkting och hon hade enkla förklaringar till detta. Min kropp har muskelspänningar och när man lägger sig på en spikmatta i mitt tillstånd så löser den upp och frigör negativ energi i kroppen och detta resulterar i det hysteriska gråtandet. Jag har lite väl mycket spänningar och negativ energi i kroppen och att fortsätta ligga på den där mattan skulle bara göra gott tyckte hon.

Ja då har den dagen gått.

Jag är tacksam att jag mötte min lilla faster , även om hon är flamsig,vimsig överjävligt glad och tramsig (precis som jag) så är hennes erfarenheter och tankar någonting att ta på fullaste allvar. Jag har fått en ny idol som faktiskt också är villig att hjälpa mig. Tacksamt ska jag ta emot all hjälp jag kan få och sakta ska jag svälja min stolthet. Det här är en människa att se upp till, ta lärdom av och hon vet den rätta vägen ut, hon har själv gått den. Hon sa att så länge hoppet fanns inom mig så skulle jag klara det här. Jag kommer kanske aldrig kanske bli samma människa igen men kraften och orken att leva kommer tändas snart. Det blir ljust igen…Hon LOVADE.

Tack för dagens terapi. Jag hatar att må så här och snart ska jag faan må bättre!

Sänder mina tankar till farmor också  som jag älskar och saknar så mycket.