Dagarna passerar, flyter, nästan svävar förbi mig. Jag märker knappt av dom längre.
Nättarna är tunga, svarta fulla av förtvivlan och tomma hål.
Det där mörka håller mig i handen, jag kan ta på det, smeka det, röra vid det.
Vill jag det?
Jag har känslan av tomlöshet i min mage, och min utmattning är konstant.
Drömmar känns avlägset långt borta. Mjukt och lent känns plötsligt strävt och torrt.
Jag svävar där i tomma intet. Drömmar, självsäkerhet och lycka är nedpackad i en ryggsäck som jag tappade bort för en lång tid sedan, uppslukad av mörka hål,min energi och kraft som letar efter ryggsäcken har lämnat mig också.
Jag svävar utanpå himlakropparna. Rädd.
Universum är oändligt och jag vet inte var jag ska börja leta för att finna tillbaka till mig själv.
Det är långt mellan galaxerna , jag är mörkrädd så det är svårt att ta sig framåt ensam.
Jag ropar men ingen hör mig. Jag ropar lite högre men får inget svar.
En stjärna glimmar till, den glimmar igen, vill den mig någonting?
Ja , den vill mig någonting.
Vi möttes på halva vägen, stjärnan tog mig i handen och hälsade.
Jag tittade upp och såg ett ansikte.
Ett ansikte som inte skrämde mig men det gladde mig inte heller.
Du bjöd in mig till din planet och jag fick sitta i en fötölj och berätta allt.
En gång till fick jag berätta, en gång till, hur många gånger ska jag behöva göra det?
Du ville ha en bild av mig. Jag gav dig en bild och du tyckte den var skrämmande.
För mig är det inte skrämmande längre.
På något sätt har jag hittat några små verktyg att försöka laga den här trasiga själen.
Jag kan egentligen ingenting om mekanik, men jag gör så gott jag kan.
Jag improviserar, testar, skruvar,meckar, tänker.
Det gör ont när jag slinter och det skaver om jag drar mina muttrar för hårt.
Att laga en motor utan kunskap är för många helt omöjligt men jag vet att jag kommer klara det.
När motorn är lagad är målet tillbaka till jorden även om det skrämmer mig lite.
Ge mig tid. Ge mig tid att försöka. Någonstans mellan kaos och ordning.
Kanske jag tar med en stjärna hem till dig som ett minne från min resa?
Jag vet nu att jag är helt ensam och bara jag själv kan hitta hem igen.
Du kan inte leda mig dit för då går jag vilse igen.
Jag vandrar här på vintergatan, skruvar och meckar ibland, tänker, funderar och drömmer om ljusglimtar.
Det ska nog gå till slut.
Mörk materia kan se ljus i rymden.