ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

De senaste dagarna har jag reflekterat,funderat, och analyserat mig själv.

Jag har insett att jag har egenskaper som jag inte ansett varit negativa förrän idag.

Jag är en neurotisk perfektionist med kompetensbaserad självkänsla och  prestationskrav långt upp i röven.

Jag lever ett liv där jag inte vet om stolen jag ska sitta på står bakom mig eller inte. Jag hamnar på golvet istället för stolen för jag inte vet avståndet mellan mig och stol.

Jag har ett stort kontrollbehov och förlorar jag kontrollen skulle livet bli outhärdligt. Jag har under lång tid haft höga krav och upplevt en maktlöshet då det hänt mig många eländiga saker som jag personligen inte har kunnat påverka.

Jag har utvecklat något ”svart-vitt” tänk/regel, där man antingen LYCKAS eller MISSLYCKAS, regeln gäller bara mig och det är helt okej om andra misslyckas men jag själv får ALDRIG misslyckas.

Jag strävar alltid efter att prestera och min självkänsla präglas ofta av prestationens resultat, går något fel i en arbetsuppgift är hela jag dum i huvudet,har jag inte alla rätt på provet så kan jag helt enkelt ingenting överhuvudtaget.

Vissa saker som jag är osäker på om jag klarar hanterar jag genom att undvika, en sådan sak är körkort. Jag kan inte köra bil, det är något man måste träna, därför vill jag inte ta körkort. Jag vågar inte träna, jag vill kunna allt innan jag ens har försökt för då vet jag att jag inte kan misslyckas.

På något sätt har jag försökt mörda mig själv genom att vara arbetsnarkoman, superduktig hjälpsam och perfekt på alla sätt och vis. Just nu har jag insett att det inte längre roligt att vara jag och att jag måste ta tag i mig själv nu och försöka ändra lite beteenden och synsätt på saker och ting.

Allt är inte  bara skit när det gäller mig. Vi kan ta den här dagen som exempel. Jag kan vara väldigt snäll,empatisk och omtänksam också.

Min dag idag började med att jag frivilligt hjälpte en medmänniska på tågets perong.  Naturligtvis var tåget i vanlig ordning inställt och en förvirrad kvinna tittade på mig när de ropade ut högtalarna att tåget skulle ersättas med landsvägsbuss. Jag såg att hon inte riktigt förstod vad det var frågan om och på dålig engelska frågade hon mig vad de nyss sagt. Jag berättade för henne att tåget inte skulle komma. Hon tog då fram ett papper och berättade att hon skulle till läkaren. Häng på mig bara, tyckte jag, vi ordnar så du kommer i tid till läkaren och jag högg tag i en personal och bad om att få exakta tider när bussen skulle komma. Det kunde personen jag högg tag i inte svara på så jag berättade att kvinnan skulle på läkarbesök så nu fick de vara goda nog att ta fram en taxi till kvinnan. 5 Minuter senare satt jag,kvinnan och en kille som skulle vidare till storstaden i en taxi. Kvinnan petade lite på mig och tog fram en karta och lyfte på axlarna och skakade på huvudet. Jag förmodade  att hon inte visste var vårdcentralen låg.

Skulle jag hinna? Skulle jag hinna visa henne? Jag kan ju inte förklara var det ligger för det kommer hon ju aldrig förstå tänkte jag. Jag hade ju själv ett möte hos psykologen. Jo då, klart jag hinner. När taxin släppte av oss följde jag kvinnan till vårdcentralen, jag tog till och med in henne  till väntrummet, visade henne det konstiga kö systemet och hon var så evigt tacksam när jag sa att jag var tvungen att springa vidare. Jag fick en kram , ett handslag och ett varmt leende och kvinnan kunde inte sluta säga tack.

Jag tänkte efter att det nog var bra gjort av mig, hur många hade handlat som jag gjorde? Antagligen ingen mer än jag.

Vi är här på jorden för att klara oss själva. Sköt dig själv och skit i andra som det heter, det är ett ganska svenskt beteende. Jag vet själv hur jobbigt det är att vara vilsen så jag kände att det var min plikt att hjälpa den här kvinnan och någon gång tror jag att det kommer tillbaka till mig på något sätt. Tänk dig själv att vara i ett land där du inte kan språket och ingen talar ditt modersmål.

Livet är inte lätt att leva och vi lär oss på vägen hur vi egentligen skulle ha levt. Än är det inte försent att göra förändringar. När jag är färdig med den här sjukdomen jag lever i  så kommer jag bli en mycket mognare och starkare människa. Jag ska hitta en balans mellan alla mina egenskaper och utnyttja dem på rätt sätt i livet.

Ni ska nog få se