Så hände det igen….När man minns anar och när det som minst passar.
Var bjuden på fredags mys hos min blivande svärmor men självklart två timmar innan hamnade jag i ett sånt där obehagligt obeskrivligt tillstånd.
För den som inte varit där är det svårt att förstå…Du som varit där förstår precis.
Jag vet inte riktigt vad det är men jag kan tänka mig att det är panikångest blandat med psykos.
Psyket får förkylning och feber liksom.
Man kan känna på morgonen när man vaknar att idag kan nog vara en sådan dag då en attack kommer.
Numera kommer mina attacker med längre mellanrum. Nu tror jag det var två veckor sen senaste attacken.
Jag har haft turen att alltid ha en hjälpande hand brevid mig när det händer men inte igår.
Jag var helt ensam och det är då man bli mest rädd.
En inre röst hetsar ekar i huvudet och man får ständiga befallningar att hämta närmsta redskap och göra slut på sig själv. När man är ensam är man rädd att man ska göra allt det där som den inre rösten befaller men när man har människor runt sig vet man att om man skulle göra något förhastat självmordsförsök så skulle det finnas någon som skulle sätta stopp för det.
Självmordstankar är också en biverkning på min antidepressiva medicin jag äter just nu.
Jag vet att tankarna inte är mina, jag älskar livet, jag har det bra, det finns ingenting som skulle få mg att välja lämna det här. Jag har kärlek, en sambo som älskar mig, mina föräldrar älskar mig, min ena bror avgudar mig och mina få vänner tycker att jag är en enastående människa.
Igår kom självmordstankarna i en ångestattack. Kroppen skakade, benen bar mig inte, jag ville kräkas men kunde inte, jag kunde inte andas, hjärtat slog volter, jag ville gråta men kunde inte, jag blev rädd för allt, kunde inte stå ut med oväsen (vardagliga ljud), hjärnan blir varm inuti och blodet rusar i hela kroppen.
Jag tog en av mina ångestdämpande piller men kom på att det var bättre att ta två för det hade psyk sagt var mer effektivt. Tyvärr tar det en timme innan tabletterna verkar i kroppen. Mycket hinner hända på en timme. Den här gången kom inte effekten på tabletterna så det var bara att trycka i sig två till.
Eftersom jag är envis, försökte jag klä på mig och traska upp till svärmor. En vandring som höll på att göra mig tokig.
Jag mötte flera människor, jag vågade inte titta på dom, tänk om dom vill göra mig illa?
Benen bar mig knappt men efter 20 minuter var jag framme hos svärmor, ångesten rusade i kroppen, jag var anfådd, rädd, svimfärdig och trodde att nästa steg var ett steg närmre döden.
Jag ringde på och svärmor öppnade och med ett leende sa hon , du är precis på klockslaget i tid.
SJÄLVKLART! jag sviker aldrig, var min tanke men jag svarade henne med att vara ärlig.
Jag mår jättedåligt, jag har en ångestattack och den är tung, kan jag lägga mig på din säng en stund?
Min svärmor blev nästan hysterisk, ska jag ringa någon? Kan jag göra något? Hur känns det? Vad kan jag göra?
Jag tog två tabletter till och lade mig på hennes säng och väntade ut den tunga kraften som låg över bröstet. Jag försökte andas i fyrkanten som psykologen lärt mig och ganska snart klingade ångesten av.
Sen blev allt nästan som vanligt förutom att man tappar minnet över hur jag tog mig dit, vad som hände och man tappar tid och rum helt enkelt.
Fjärilar i magen killar till i dag också men jag lyckades alldeles själv den här gången att få kontroll.
Jag är darrig och nedstämd och mycket möjligt så kommer en attack till under kvällen.
Jag trodde det var över, men kanske jag kommer få leva med det här i hela mitt liv.
På måndag ska jag ringa min husläkare och fråga hur jag ska ta mig ur det här. Jag ska inte bli sämre men den här veckan har jag nog känt att jag går ner i mig själv djupare och djupare.
Kanske allt kan justeras genom att mixa om medicinerna igen. Höja en del och sänka en del och kanske plocka in något nytt.
Jag orkar inte leva så här längre.
Nästa gång kanske jag tar livet av mig och det är det sista jag vill. Hjärnspökena ska inte vinna över mig och jag är inte rädd att söka hjälp längre. Jag vet att jag inte är galen, det här är bara ett sätt för min kropp att svara på stress antar jag.
Ikväll ska jag försöka ha roligt. Jag ska på konsert och den här sjukdomen ska inte segra över mig!
Alkohol ska inte intas, det är ångestdämpande vid intag men fruktansvärt ångestgivande när det sen bryts ner i kroppen.
Kan någon hjälpa mig! Hur gör du när du får ångest?