LPT är lagen om psykiatriskt tvångsvård.
Huvudregeln i svensk sjukvård är att man inte ska vårdas mot sin vilja men ibland måste undantag göras.
För att det ska bli aktuellt att tvångsvårda en människa krävs bland annat allvarlig svår psykisk störning som kan vara fara för sig själv eller andra.
Jag är ledsen, besviken men samtidigt glad att man faktiskt kan tvinga någon till läkarvård för ibland inser man inte sitt eget bästa och man kan vända och vrida på saker när man lider av total sinnesförvirring, tankestörningar och är i ett psykotiskt tillstånd som faktiskt kan vara en fara för sitt eget liv.
Att bli hämtad av polis är inte särskilt roligt. När man hamnar i polisens händer så går tankarna genast till att man begått ett brott eller brutit mot lagen men deras uppgift kan också vara att eskortera psykiskt sjuka människor när personen ifråga inte anser att denne behöver vård, men en läkare anser att så måste ske.
Naturligtvis tar inte sagan slut just där. När man hamnar på ett ställe där man inte vill vara gör man naturligtvis motstånd och ibland kan det gå så illa att man då hamnar i en så kallad bältes säng. Vad menas med det då? Jo du binds fast i en säng mot din vilja för att du inte ska skada dig eller någon annan och du tvångs medicineras med diverse läkemedel du inte har en aning om vad det är. Du förnedras genom att bli nedbrottad och bunden av människor du inte känner. Ångestgivande eller hur?
Det är inte mig detta handlar om utan en nära familjemedlem ska jag kanske göra klart innan din puls går upp in taket, förlåt för det.
Här sitter jag nu lite ledsen självklart men samtidigt med en känsla av mod, seger och lite lite lycka. Lycka för att det inte var jag som tvångsomhändertogs.
Det kunde lika gärna varit jag. Jag tyckte att min helg varit sjukt förjävlig med ångestattacker, förföljelsemani, social fobi och ett förvirrat sinnestillstånd men när en familjemedlem ringde mig och grät och bad om ursäkt för att denne inte varit något vidare stöd för mig i min ensamhet de senaste dagarna blir jag samtidigt lättad över att det fanns en anledning till att jag inte prioriterades i första hand. Någon som behövde den hjälp jag så gärna ville ha behövde den bättre. Där är jag aldrig egoistisk. Jag har aldrig åsidosatt någon annans behov för att först tillgodse mina egna.
Det är en jobbig tid för många just nu, för mig, för min familj och kanske för dig också.
Mitt budskap idag är att vi måste hålla ihop. Vi måste ta mer ansvar och vi måste vårda varandra, ge och ta.
Jag känner mig ofta ensam och övergiven men har idag insett att du och alla andra inte kan finnas där hela tiden, alltid, utan resurserna behövs också på annat håll. Jag är inte ensam och jag kanske ibland är lite för hård mot er nära och kära när ni inte kan släppa allt och hjälpa mig när jag behöver hjälp.
Mina tankar går nu till min familjemedlem som nu ligger tvångsomhändertagen bältad och ska få elchocksbehandling. Jag är så ledsen men jag vet att personen i fråga svarat bra på sådan behandling tidigare och förhoppningsvis gör det så också denna gång.
Jag är glad att jag inte sitter i din tvångströja samtidigt som jag skulle göra allt för att få dig att slippa den.
Varför är livet så förbannat jävla svårt att leva? Jag hatar det. Ensamheten, känslan av att vara övergiven,åsidosatt och förlorad. Det enda du tänker på är dina jävla materiella saker som du absolut inte kan leva utan. Flest saker när den dör vinner. Jag säger: mest erfarenhet av livets alla krämpor när den dör vinner.
Tänk efter… När gjorde du något glädjande för en annan människa? När ställde du upp för någon senast? När åsidosatte dig själv för en kort stund för att vara en hjälpande hand åt någon annan?