ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

Det finns vissa saker man inte kan påverka som händer i ens liv som är ganska orättvist kan man tycka.

Jag har en speciell händelse i mitt liv som jag väldigt sorgsen över som hände för exakt 3 år 1 vecka och 4 dagar sedan.

Det är en händelse jag aldrig pratat om och som jag hanterade helt fel egentligen och idag förstår jag hur jag borde hanterat situationen men det är lätt att säga så här i efterhand.

Varje människa genomgår kriser någon gång i livet och oftast går vi stärkta ur händelsen när den är bearbetat och sorgearbetet är färdigt. I bland kan man göra som jag gjorde för 3 år 1 vecka och 4 dagar sedan, man förtränger,lägger locket på och stänger in känslorna och behåller dem för sig själv.

Idag kunde min vardag sett helt annorlunda ut mot vad den gör just nu. Jag vet inte om det jag förlorade den dagen jag just nu skriver om var en glädje, en börda eller kanske ett mirakel. Vill jag egentligen veta? Borde jag tänka på hur det kunde sett ut idag? Jag vet bara att jag tänker på händelsen vissa stunder och numera går det längre och längre mellan stunderna, vilket borde vara ett bra tecken på att sorgen snart är över. Ibland känns den stark, ibland känns det inte alls men oftast tänker jag på varför livet ibland gör tvära vändningar och får oss att stupa rakt ner.

Jag skulle idag varit mor, mamma eller vi kan också kalla det för morsa till två säkert jättefina tvillingar.

Ibland tänker jag på hur barnen skulle sett ut. Hade dom varit lika varandra som tvillingar ibland kan vara, hade barnen varit lik mig eller lik barnens pappa? Hade de fått egenskaper liknande mina egna eller hade de varit lika sin pappa? Hade de ärvt sin fars musikaliska gener eller hade de ärvt min konstnärliga ådra?

Vi hade inte planerat att skaffa barn men med skräckslagen förtjusning blev vi ändå lite lyckliga när vi fick reda på det. Jag minns att ingen av oss först vågade titta på graviditetstestet och vi läste bruksanvisningen på testet flera gånger och konstaterade att det måste stämma. Jag var gravid.

Först blev allt kaos och vi blev skräckslagna, var vi redo för det här egentligen? Vi kom överens om att så reagerar man nog, först blir man rädd för att man inte vet om man skulle bli en bra mamma eller pappa, sen kommer glädjen att man skapat någonting tillsammans. Vi hade ju faktiskt gott om plats i vår otroligt stora lägenhet, ekonomiskt löser det sig alltid och vi skulle nog bli två utomordentliga föräldrar.

Veckorna gick och vi började vänja oss vid tanken. Gästrummet skulle göras om till barnkammare och vi skulle försöka hålla detta hemligt tills det inte gick att dölja längre.

Vi åkte till IKEA och smygtittade på babygrejer, man måste ha spjälsäng, barnstol till bilen, matstol och massa roliga leksaker, vi upptäckte infernot av babysaker.  Jag skickade efter två gulliga baby t-shirts med text ” Hårdrockare” och ” My dad rocks”  klart att det lilla liv som fanns i min mage skulle ”rocka fett” och lära sig allt som hade med musik att göra när den efter 9 månaders längtan och väntan skulle se världen i en trummispappas och f.d pianospelande,fiolspelande mammas liv och bli en del av det. Barnet skulle få allt eftersom vårat barn skulle bli ett musikaliskt geni och skulle musik inte intressera så fick det väl bli så. Fotbollsmorsa och innebandyfarsa skulle faktiskt också funka.

Vi började även tänka på namn och var oense varje dag om vad barnet skulle heta. Ett bra artistnamn tyckte jag, min sambo tyckte något gammalt uråldrigt gubb/kärringnamn  som tillhört familjen.

Det hade börjat synas att jag fått lite mage men när en kompis frågade om jag var gravid svarade jag att jag bara ätit mer sista tiden och gått upp i vikt.

En morgon vände lyckan till oro då jag fick en blödning och hade så ont i magen. Min sambo tvingade mig att ringa vårdcentralen och efter mycket om och men så gjorde jag det. Jag är människan som måste vara nära döden för att söka läkare vanligtvis och jag blev ombedd att ringa till BB på stora sjukhuset. Jag hade jobbarhelg och detta var en fredag och även att jag hade smärta så jag inte kunde sitta ligga och knappt gå ville jag vänta till efter helgen då personen på BB sa att jag måste komma in. Jobbet klarar sig inte utan mig, jag hade chefsjouren och det skulle bli så himla trassligt om jag skulle sjukanmäla mig, så jag gick dubbelvikt till jobbet utan att gnälla,utan att säga något till någon om hur det egentligen kändes. När jag kom hem efter helgens jobb kunde jag inte längre gå och smärtan i magen pressade fram tårar som jag försökte kämpa emot. Jag skrek av smärta när jag rörde mig.

Måndagen kom och vi åkte till sjukhuset på min bokade tid. Jag hade ingenting med mig och jag minns att jag sa till min sambo i bilen att jag kunde slå vad om att jag skulle bli inlagd.

Jag fick träffa en otrevlig människa som undersökte mig och konstaterade att jag råkat ut för ett så kallat utomkvedshavandeskap. Fostret hade fått fäste utanför livmodern och växte i min äggledare i stället och jag var så långt gången i graviditeten att jag måste akutopereras för äggledaren kunde spricka vilken sekund som helst och jag kunde då dö av inre blödning. Jag grät hysteriskt och sa att jag inte hade något med mig, jag måste ju åtminstone få gå och köpa en tandborste. Jag fick 20 minuter på mig att gå och handla det jag behövde och med mig fick jag en klocka med alarm så jag skulle kunna larma om jag svimmade, min sambo fick inte lämna mig en enda sekund utom synhåll beordrade sjukvårdspersonalen.

Jag akutopererades samma dag och vaknade på eftermiddagen och förstod att något inte stod rätt till. Jag hade världens största plåster på magen och man hade innan operationen berättat att man bara skulle göra ett litet titthåll och jag skulle bara få ett ärr på högst 5 cm på ena sidan magen. Det här plåstret gick från ena sidan höften till andra och det kändes som om jag blivit pressad i en mangel.

Jag reagerar alltid aggressivt av narkos så jag var vansinnig och skällde ut hela personalstyrkan på kliniken.

Ingen vågade pratat med mig och jag låg på forlossningsavdelningen bland alla nyfödda bäbisar och alla nyblivna mammor gick sin väg eller en omväg för att slippa mitt hysteriska beteende.

En modig sköterska lugnade mig och berättade att operationen inte gått som planerat men läkaren skulle komma dagen efter och berätta vad som hänt och mer information kunde hon inte ge mig.

Den natten kändes som en evighet. På morgonen kom läkaren och berättade att det hade blivit komplikationer under operationen och barnen inte gick att rädda utan man hade valt att rädda mig istället. När man försökte flytta över de två foster som suttit i äggledaren till livmodern hade min andra äggledare spruckit och man hade varit tvungen att öppna hela magen för att snabbt stoppa blödningen för att jag inte skulle förblöda. Barnen hade man då inte kunnat rädda eftersom mitt eget liv hade prioriterats och en abort var nödvändigt.

Efter den utläggningen kom en rejäl utskällning av läkaren över att jag hade jobbat, jag borde ha ringt en ambulans redan samma dag jag ringde vårdcentralen och att jag var ett litet hårstrå från att dö och jag skulle vara glad och tacksam att jag levde och jag skulle inte sörja den här graviditeten. Jag skulle dessutom vara glad över att jag överhuvudtaget hade någonting kvar därinne. Hade jag inte varit förstföderska utan redan haft barn så hade läkaren plockat ut hela paketet och jag hade inte varit kapabel att få några barn alls.

Jag var vansinnig. Ledsen. Hysterisk. Det enda jag ville var att slå till den där jävla läkaren med all kraft jag någonsin haft. En hel vecka fick jag ligga på sjukhuset sen orkade dom inte med min aggressivitet mer och beslöt att om min sambo kunde injicera sprutor på mig två gånger varje dag så fick jag åka hem. Jag gav dem fingret och åkte hem.

Läkaren hade förstört mig. Jag hade ett 20 cm långt sår över magen och jag var så jävla arg.

Man hade berättat för min sambo att mina chanser att få barn senare i livet var svårt att svara på men de hade gett stränga order att ha skyddat sex i minst 1 år framöver för att min kropp behövde tid att läka. Det fanns en väldigt stor risk att samma sak skulle hända igen (utomkved) eftersom båda äggledarna skulle få ärrbildning efter den här operationen. De förklarade att om jag framöver skulle bli gravid var jag tvungen att kontakta sjukvård omgående och om vi ville ha hjälp med graviditet genom provrörsbefruktning kunde vi sätta oss i en kö med ca 2 års väntetid.

3 år 1 vecka och 4 dagar har gått sen den händelsen och vi har inga planer på att skaffa barn och vi står inte i kö på provrörsbefruktning. Eftersom jag har starkt kontrollbehov vågar jag inte bli gravid även om jag har stundtals en stark längtan efter barn. Risken att samma sak ska inträffa skrämmer mig och sånt som skrämmer mig undviker jag , därför har jag valt att aldrig utsätta mig för samma sak igen.

Kanske kommer mina samtal hos psykologen göra mig mer modig så att jag någon gång i framtiden bestämmer mig för att jag vågar ta risken. Samtidigt som en graviditet skrämmer mig skrämmer också tanken att man ska bli gammal allena och dö utan att få möjlighet att se det egna arvet gå vidare.

Jag vet att jag skulle bli en fantastisk mamma med fart och fläkt och jag vet att om jag någon gång i livet skaffar barn så är det i så fall med den man jag nu lever ihop med, för där känner jag mig trygg och det skulle nog ett barn också känna.

Tyck inte synd om mig för allt ont som händer oss gör oss en aning starkare som människor. Det är sånna här händelser som får människan att inte ta livet för givet. Vad som helst kan hända när som helst. Det du nyss hade kan du på en bråkdels sekund förlora.

Jag har fortfarande kvar de där små babytröjorna och ibland tar jag fram dom, håller i dom, gråter och tänker att livet ibland är fruktansvärt orättvist. Någonstans blir jag stärkt av att det faktiskt finns dom som har genomgått värre saker i sina liv. Att förlora något man aldrig ens fick är egentligen ingenting att vara ledsen över…. eller?