Visst är det så att man måste ha brunnit för att bli utbränd.
Jag har fått 4 veckor på mig att hitta orsakerna till varför jag står där jag står idag.
Man kan likna det som den villa stod brevid den jag bor i.
Det började brinna och villan blev totalt utbränd.
Jag står här i en liten aska av kol med brända bitar av mig själv runt omkring mig.
Man fattar inte riktigt hur man kunde låta det gå så långt, såg man inte? Märkte man ingenting?
Jo, det är klart att man märkte att man började tappa kontrollen, men man trodde att man bara var lite överansträngd.
Jobbat hårt de senaste 10 åren, ingen semester på två år, heltidsstudier i veckorna under 1 år, jobba all ledig tid när jag inte gick i skolan, drömmar som aldrig förverkligades, ett utomkvedshavandeskap och diagnos cancer för 8 månader sedan samt så kan vi krydda till med lite sömnproblem.
På allt detta har jag haft egenskapen att vara superduktig på att hjälpa människor runt omkring mig och aldrig hjälpa mig själv. ”Jaha, du målar om hemma? Säg till om du behöver hjälp”. ” Jaha, du ville ha semester på julafton, nä jag ska väl egentligen inte göra något…”
Har jag överhuvudtaget tid med den här sjukskrivningen?
Så kändes det när läkaren sjukskrev mig. Min första tanke var att min arbetsplats inte klarar sig utan mig. Hur ska det gå för min avdelning? oj vilken avdelning? jag jobbar ju på tre stycken och var nära på att ta mig hela ansvaret på en fjärde…..
Vet man inte sina begränsningar någonstans?
Ta det här med alla tekniska prylar man har, mobilen, e-mail m.m alla kan nå dig när som helst. Hur gjorde man förr i tiden , när telefon inte fanns? Eller ännu längre tillbaka…När klockan inte fanns.
Tid,tid,tid. Vi har allTID.
Sen alla val vi gör…Vi måste välja vem ska koppla fram mitt telefonsamtal? Vem ska föra strömmen till mitt boende? vem ska ta hand om mina pengar? Vem ska sköta min pension, vad ska jag äta till middag? Vilket bredband ska jag välja? Vilken kanal ska jag titta på? Vilka kläder ska jag bära idag? Vilken färg ska välja på tapeterna? Vem ska jag leva ihop med? Ska jag fortsätta? Nää.
Vardagen är stressig för alla, det vet jag och jag säger inte att det är värre för mig än för någon annan. Jag bara reagerade så här, med att bli sjuk för att jag hade fått för mycket.
Kroppen slutade fungera för den var slut. Den orkade inte mer. Det orkar fortfarande inte även om jag nu kan stå upp.
Jag var en ”sjukmotståndare” tidigare, jag gick till jobbet med feber, jobbade i halsfluss, ja jag jobbade när jag egentligen skulle legat i ambulans för inre blödningar… Varför gör man så mot sig själv?
Jag sa ingenting till någon när jag fick cancer, till slut var jag tvungen att berätta det för några personer för det blev för tungt att bära det själv.
Varför fick sjukhuset inte tag i mig när jag skulle få min diagnos cancer tidigt i somras? Nää för jag hade lämnat fel telefonnummer och fel adress för jag var stressad när jag var där….
Vad säger det? Jo man har tappat kontrollen fast då visste jag inte om det.
Jag blev rädd när sjukhuset väl fick tag på mig. Hur kunde jag ha lämnat fel telefonnummer var rädslan, att jag hade cancer stoppade jag i facket ” JAG TAR DET SENARE,JAG SKA BARA JOBBA JÄVLIGT MYCKET FÖRST”.
Det är ju någonstans där man ska kalla sig själv för LOOSER och tagga ner ett slag men då körde jag bara på hårdare för att slippa smärta, slippa bry mig, slippa tänka. Jobbet blev oerhört viktigt även att det var det värsta jobbet i världshistorien, icke stimulerande för mig alls, det gav mig egentligen ingenting.
Det är superkul att var duktig. Jag har alltid varit duktig. Jag har många saker jag är duktig på men när jag märker att någon annan är duktigare än mig, då lägger jag av. Jag hatar att inte få vara bäst.
Nu vet jag vad jag är bäst på, jag har lärt mig det på de här månaderna jag varit sjukskriven. Jag är bäst på att vara mig själv. En kompis till mig sa att jag ska vara stolt över att vara jag. Hon sa, du är en människa som märks, hamnar man i samma rum som dig så märker man dig, du syns. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Är det för att jag är gapig och skrikig och alltid vet bäst eller är det för att jag är en intressant person i andras ögon, som jag märks?
Jag vet inte. Jag vet bara att det är jobbigt att vara JAG just nu.
Du har säkert slutat läsa min blogg för att jag är så förbaskat tråkig och bara gnäller om hur jobbigt allt är.
Men har man aldrig fått sagt att någonting är jobbigt i hela sitt liv så kommer ju allt på en gång när man väl får säga som det är!
Just nu hatar jag att vara jag bara för att allt är så negativt. Hur jag än vrider och vänder på det så har jag svårt att se något som är positivt.Jag har tidigare varit en människa som skrattat mer än vad jag gråtit och nu är det tvärtom.
Inte ens livet är roligt längre. Hade jag inte haft en underbar familj, stor kärlek till min sambo och många fina vänner som hjälper mig hade jag nog tagit livet av mig. Det är tråkigt att jag har tänkt tanken och jag blir rädd för mig själv när sådana moln tynger huvudet. Jag har slutat känna känslor. Saker säger mig ingenting längre. Jag vill känna men kan inte, det är tomt därinne. Jag gick från social till instängd.
Jag ska nu på 4 veckor försöka hitta orsaken till varför det blev som det blev.
Jag har redan petat på flera saker i det här inlägget och jag kommer säkert hitta flera om jag tänker lite till.
Kan man gå från utbränd till nytänd eller är jag helt slocknad för alltid?
Jag hoppas att allt blir bra igen.