Åh jag kan faktiskt tycka lite synd om mig just i denna stund.
Jag tog den där omtalade och omdiskuterade svininfluensa sprutan.
Jag var lite i valet och kvalet om jag verkligen skulle ta den men alla i min närhet propsade på att jag skulle vaccineras.
Jag är ju redan sjuk och om jag skulle få den där otäcka svininfluensan så skulle det vara ute med mig ,finito, sa min svärmor. Så, ja, jag hade två val, antingen skulle jag dö i en svininfluensa eller så skulle jag ta det där vaccinet och mitt liv skulle skonas. Jag valde det sistnämnda och fick min spruta igår förmiddag. Det kändes absolut ingenting, jag brukar annars gråta lite när det finns sprutor i närheten, men sköterskan gjorde ett galant jobb och jag behövde varken bindas fast eller brottas med sjukvårdspersonalen. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna och traskade in i närmsta butik och handlade 4 st julklappar helt ovetandes om vad som skulle ske den eftermiddagen.
Jag gick hem och kastade in julklapparna och gick den längsta promenaden i världshistorien, i allafall i min världshistoria. Det var inte meningen att jag skulle irra runt i skogen i tre timmar och gå vilse på det fruktansvärt dåligt snitslade motionsspåret. Det bara blev så. Jag hade tänkt att bara vara ute någon timme eller så , men frusen och hungrig hittade jag till slut tillbaka och insåg att jag både hade gått 10 km:aren och mer än halva 5 km:aren. Hur svårt kan det vara att snitsla ett spår så varje människa förstår?
När jag stod där i skogen slog det mig att jag faktiskt kunde använda min telefon för att lokalisera var jag befann mig och några hundra kronor senare hade jag ett navigator program nedladdat på mobilen. Jag loggade in och fick till svar ”du är ungefär här” och kartan visade bara skog skog skog. Nähä! Är jag i skogen? Det hjälpte ju mycket. Jag traskade bara rakt ut och hittade efter en stund rätt spår igen utan det där jävla navigator programmet.
3 timmar senare kom jag hem och åt soppa för att bli varm och jag var förbannad. Förbannad över att jag nu hade skoskav, förbannad över att kommunen jag bor i inte kan lägga pengar på att snitsla om det där motionsspåret och förbannad över att jag frös.
Soppan hjälpte inte alls. Jag frös mer och mer och började få så ont i kroppen. Innan kvällen led mot sitt slut hade jag svullnat upp i fötter och knän så pass att jag knappt tog mig upp och ner i trappan. Inte nog med det jag hade även söta utslag över hela kroppen som kliade som djävulen själv och febern bara blev bara värre och värre. Jag grät lite och ringde till mamma och frågade varför livet är så förbannat orättvist mot mig. Hon hade inget svar på det, mammor brukar annars ha svar på det mesta. Det enda hon sa var att det nog var en reaktion på vaccinet och många människor som hon kände hade reagerat liknande men det hade varit över på 3 dagar.
Jävla skit. Jag hade ju tagit mig själv i kragen den här veckan. Gått upp varje morgon vid den tid jag och psykologen kommit överens om. Jag hade tagit mina dagliga promenader och jag kände att jag var på på banan igen. Så tar man ett influensavaccin som lamslår en och förstör det man har byggt upp och man står på ruta 1 igen. Det är fruktansvärt orättvist. Kanske var det därför jag gick vilse i skogen och min promenad på en timme förvandlades till tre, jag promenerade helt enkelt för resten av veckan omedvetet eftersom jag skulle ligga sjuk.
Hade jag vetat att jag skulle fått dessa biverkningar hade jag aldrig tagit den där sprutan. Nu mår jag lite bättre men har fortfarande ont i kroppen och utslag. Psykiskt är jag knäckt för man orkar liksom inte mer skit. Varför kunde inte jag få vara en av dom som inte ens fick ont i armen efter sprutan? Nä jag ska alltid råka illa ut. Jag har aldrig tur med någonting. Just nu är jag en kliande Svullo men jag tänker då rakt inte gå till närmsta förråd och göra slut på mig själv. Jag ska ligga här på soffan och vänta ut dom här biverkningarna sen ska jag börja om från början igen.