ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

Idag utsatte jag mig för ett litet test. Inte så litet egentligen.

Min läkare har sagt att även om saker inte känns roliga ( för verkligen ingenting är skoj i en sån här sjukdom) så ska jag försöka minnas det jag tidigare tyckte var roligt och försöka ägna mig åt det.

Jag har tänkt rätt mycket på vad jag egentligen tycker är roligt eftersom min sjukdom sakta men säkert kommit över mig för flera år sedan och man endast haft orken att jobba och struntat i allt vad fritidsintressen heter.

Jag minns att jag gillade att dansa och försökte ta upp det för något år sedan men när det börjades planera uppvisningar i främmande städer backade jag ur. Vem fan vill se mig dansa? Tänk om jag gör bort mig? Tänk om jag glömmer stegen och förstör för hela gruppen. Nää jag tackade för mig och kastade in handduken.

Efter dansen började med aerobics och boxning. det var jätttekul men skolan tog för mycket tid när det led mot slutspurten av min utbildning att jag till slut inte ens hade tid att gå dit längre eftersom ögonen inte ens kunde släppa blicken från skolböckerna. Jag skulle vara bäst i klassen. Jag skulle inte vara som jag var i skolan förr, skita i det. Nu förstod jag att det var mina egna pengar som betalade den här utbildningen och då skulle jag se till att få valuta på mina pengar och inte kasta iväg dom på skit som jag gjort tidigare.Tyvärr blev jag inte bäst i klassen, men jag hade hyffsade betyg och kunde vara mer än nöjd även om jag egentligen inte var det. Jag grät för mig själv när jag inte hade högsta betyg i alla ämnen då jag öppnade betyget. Jag hade ju kämpat så hårt.

Men det är en annan historia utan nu tänkte jag ta upp sånt som är roligt.

Jag gillar ju shopping. Shopping av all sort. Jag älskar att strosa runt i butiker, känna och klämma, titta och lukta. Det finns ju faktiskt ingenting man inte kan INTE kan klara sig utan. Min favoritgrej är ju kläder. Jag har proppfullt med kläder här hemma men aldrig något att ta på mig. Jag har haft tur i mitt liv och föddes med en ganska snygg kropp. Fast det tog många år innan jag insåg det själv och jag är fortfarande inte helt nöjd men det blir jag nog aldrig och värre blir det väl eftersom jag har svårt att acceptera allt det där som kommer med åldern.

Idag tog jag tåget och skulle shoppa de sista julklapparna. Fjärilarna i magen kom när jag stod på tågstationen och väntade. Dom blev fler och fler. Faan tänkte jag. Ska jag behöva gå hem istället. Nää nu har jag verkligen sett fram emot att få åka till min favoritbutik och nu jävlar ska jag. Inga jävla fjärilar i magen ska stoppa mig. Jag var 45 minuter tidigare än tåget eftersom jag har svårt med tider. Jag vill inte vara sen. Jag vill ha koll på vilka mer som ska åka med och om jag är först så har jag tid på mig att räkna in dom, blir dom för många har jag god tid på mig att välja om jag vill åka med eller inte. Naturligtvis fanns en människa där jag är bekant med, jag gömde mig bakom en stolpe , jag borde insett att en stolpen inte skulle täcka mig, jag är inte riktigt så smal, så killen jag halvkänner såg mig naturligtvis och kom fram och började prata. Nej nej nej inte nu, jag har ju massa fjärilar i magen, shit vad gör jag nu då? Naturligtvis skulle människan sitta med mig på tåget också och prata,prata,prata,prata, bla,bla,bla. Jag lyssnade föga och ropade KISSNÖDIG och sprang fort som faan till toan och proppade i mig min ångestdämpande medicin. Ahhhh skönt. Kom ut efter 20 minuter utan fjärilar. Öhh harru skiti därinne eller ??? sa människan som frivilligt erbjudit sig att bli min reskamrat utan att fråga.Det skulle man kunna säga att jag gjort för fjärilarna i magen var ju borta…hehe, men jag sa inget.

Vi kom fram till storstaden och som väl var gick vi åt varsitt hål.

Jag hittade mina julklappar jag hade kvar att köpa och tog en lunch med fina vänner,riktiga vänner.

Jag gick till min favvobutik där jag aldrig handlar för under 1500 kr vanligtvis men idag blev notan bara på ynka 527 kr då jag insåg att det är onödiga pengar. Ena dagen väger jag 50 kg andra dagen 65 kg. Men så finns det två saker här i livet man också inte ska lita på…Det första, sin badrumsvåg och det andra är politiker. Pendla upp och ner i vikt är jättejobbigt eftersom man inte har kläder som passar.

Sen var det dags att åka hem. Det blev ståplats och tåget var proppfullt med folk. Fjärilarna kom tillbaka och naturligtvis kom en ny människa som känner mig och började prata. Den här gången var det en sådan människa man kände man var tvungen att vara trevlig mot så jag torkade svetten från min panna, svalde paniken och svarade snällt på frågor som JA jag trivs bra i huset, NÄ jag har inte märkt att det är olidligt varmt i sovrummet på sommaren för vi har inte bott någon sommar ännu, JA jag har hört att det var ett ”alkistillhåll” tidigare. NEJ min sambo är inte hemma, JO jag jobbar fortfarande kvar på mitt gamla jobb, JO jag pluggade ju ett år bla bla bla bla bla. Sen såg jag en ledig plats och sprang dit och satte en bok över ansiktet för att slippa prata med någon mer.

Nu är jag äntligen hemma. Katten tjuter för att det snöar ute. Han tycker det är så kallt och läskigt om tassarna och ville kissa i lådan men min andra katt hade ju gjort ifrån sig där en sekund tidigare och då går det inte för sig att kissa alls. Inte tänker jag gå ut och skotta åt kattskrällen så han slipper gå i snön heller. Han kan pissa var faan han vill, lådan är tömd så det är bara att gå dit om han så önskar. Sen kom ett sånt där sms   ”Hur mår du?Jag hör aldrig av mig? Men vet att du är sjuk och jag vill försöka bry mig om dig en sekund så kanske jag får fira jul hos er” men jag skiter totalt i att svara. Nu ska jag bara ta det lugnt, stanna inne, krypa ner i soffan, äta salta pinnar, och glo upp i taket i min nya tröja som faktiskt är mycket snyggare om man har den bak å fram på allvar.

Jag har nu nya underkläder,ångest och jag har sett massor med läskiga tomtar idag att jag nog tror att jag inte vill ha någon julafton för tänk om han kommer hem till mig. Vad faan gör jag då?