Jag vet inte varför jag kom och tänka på det. Det var ju evigheter sedan men idag kom jag tänka på en sak man egentligen inte borde minnas. Jag minns, jag vet inte varför, och det är ett minne som egentligen inte är värt att minnas för det är verkligen så obetydligt.
Grejen jag minns är skolmatsalen. Skolmatsalen jag gick till i lågstadiet,mellanstadiet och inte allt för ofta i högstadiet.
Jag minns hela jävla grejen! Jag minns att matvärdarna fick gå till matsalen 10 minuter tidigare än alla andra för att duka. Jag minns hur vi tågade två och två upp i ett led upp för den lilla backen. Matvärdarna var egentligen slavar för det var dom som fick hämta ny mat hela tiden och var man matvärd så hade man dukninguppdraget en hel veckas tid. Jag minns borden. Jag minns mattanterna. Jag minns den stora fula tavlan på vägen med tillhörande text ” Äta bör man, annars dör man.” Jag minns mattanternas vaxförkläden med en bild på en glad potatis och en text ” Potatis , en sympatisk knöl.” Jag minns att det var svårt att lura till sig mjukt tunnbröd, det var begränsat antal per person och alla tyckte att det var så himmelskt gott. Jag minns den utvecklingstörda mattanten som alltid pillade i näsan och åt upp sina snorkråkor. Jag minns mattanten med peruken, jag tror hon hette Gullan och jag vet att jag tyckte det va ett fånigt namn. Jag minns att vi i högstadiet endast hade tre vegetarianer, jag var en utav dom och vår mat serverades vid ett eget bord nära ”matluckan”. Jag minns handfaten innan dörrarna till matsalen där vi alla tvättade våra händer både före och efter maten. Jag minns scenen i matsalen där en klasskompis spelade fantastiskt på sin saxofon så alla jublade. Jag spelade själv i fjärde klass (mot min vilja)Ted Gärestads låt Jag vill ha en egen måne” på ett vitt trumset inför hela mellanstadiet på den där lilla scenen. I matsalen hade vi också våra discon. Jag minns när jag gick i tvåan och vann discots danstävling , jag var överlycklig, man vet ju att det bara är den populäraste och sötaste tjejen och killen som vinner. Vi tjejer blev alltid bombarderade med popcorn av killarna och det var sjukt roligt att springa i lackskor med remmar i trapporna utanför matsalen. Jag minns att någons mamma i klassen gjorde fantastisk hemmagjord kola som man kunde köpa för 50 öre och som sedan gick till en klassresa. En påse popcorn kostade 2 kr.
Varför minns jag allt det här? Det är fruktansvärt konstigt. Kanske går mitt liv i repris i huvudet just nu och snart kanske jag hinner ifatt?
Jag hoppas att det är så…för vem vill minnas mattanterna i småskolan?