Ringde läkaren idag igen och känner mig totalt misslyckad.
Enligt dom borde det ha vänt nu men jag dyker djupt stundtals fortfarande.
Den här gången kan jag skylla på alla helger. Det har varit tufft att fara runt och fira jul med alla mammor och pappor,syskon, svägerskor,svågrar m.m som dessutom inte har någon som helst förståelse för hur det är att vara bränd.
Igår var jag på jobbet och lämnade in mitt sjukintyg och jag vet inte vad det är med det där stället. När jag kom innanför entré dörren började hjärtat slå, hjärnan blev helt konstig och jag kunde inte fokusera och jag tappade minnet och jag hade svårt att andas. Läkaren förklarade att den reaktionen beror på att kroppen och hjärnan reagerar olika. Min hjärna registrerar min arbetsplats som om att det är dags att jobba men att den inte klarar av det just nu och därför får jag fysiska stress symptom och min hjärna skyddar min kropp från att jobba genom att reagera som den gör.
Jag kan inte se någon annan utväg än att jag borde byta jobb just nu för då skulle jag fortare kunna komma tillbaka till en vanlig vardag. Men när jag tänker så blir jag stressad över att jag inte vet vad jag skulle jobba med om jag bytte arbete. Ska jag bara byta arbetsplats eller ska jag byta yrke? Byter jag yrke kan jag aldrig uppfylla min dröm och vision att en dag framgångsrikt driva en egen butik. Det känns som om jag är skapad för serviceyrket och jag har dessutom satsat ett antal 100.000 kr på en riktigt bra utbildning i onödan om jag ger upp nu.
Jag har haft julledigt från psykologen och kanske är det därför jag nu helt plötsligt avvikit från mig själv och känner mig sämre? Kanske är det för att min sambo nu åkt ut på jobb igen i nästan 5 veckor? Hur länge ska det här hålla på? Jag vill bara vakna i morgon och inse att hela den här resan är en dröm, att jag aldrig blivit sjuk, att människor i min närhet inte sagt upp bekantskapen med mig, att jag lever ett helt vanligt liv precis som du.
Det som skrämmer oss håller vi oss undan ifrån och det är nog så det ligger till med dom människor som vänt mig ryggen. De vet helt enkelt inte hur de ska vara mot mig, de tycker det är smärtsamt att se mig som jag är just nu och därför kör de huvet i sanden och gömmer sig istället. Jag har också märkt att en del tror att det är så jag vill ha det, att jag inte vill ha kontakt så därför är människor reserverade och väntar ut mig men jag är för trött för att ta tag i det. Det är svårt. Men samtidigt lär man sig hur vissa fungerar och man lär sig hur man INTE ska göra själv den dagen någon jag känner hamnar i samma situation.
En vän som lämnar dig då du blir sjuk var inte en vän från början. Tråkigt att det ska hända såna här saker innan man får veta det. En vän borde komma närmre då du mår sämre och inte tvärtom, stackare. Kram E!