ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

När man hamnar mitt i en kris i livet vill man att ens nära anhöriga ska visa sitt stöd. Det är så självklart att vi tar det för givet men vi får inte alltid det stöd vi förväntar oss och ibland kan man till och med bli sviken och baktalad bakom ens rygg utan någon egentlig anledning.

Min familj har försökt visa sitt stöd i den här krisen jag är mitt uppe i just nu. De har varit måna om min hälsa och många har både ringt, hälsat på och verkligen visat förtroende och jag har öppnat mig, berättat och gråtit.

Den personen som visat sitt stöd mest är den som nu verkligen svikit mig som mest. På omvägar har jag fått höra att personen som är en släkting jag öppnat mig för ifrågasatt min sjukdom och min sjukskrivning och mer eller mindre faktiskt snackat bullshit till andra människor. När jag får höra alla saker denna människa sagt blir jag så fruktansvärt ledsen, besviken, arg och ledsen igen. Jag är inte i form att tackla ett sånt här svek och vet inte om jag bara ska låta det gå förbi och förlåta eller om jag ska konfrontera och hämnas?

Att det känns som ett extra svek är just för att denna människa verkligen hjälpt mig, stöttat mig och vi har haft dialog och hon har sagt att hon förstår mig, stöttar mig och vill göra allt för att hjälpa mig. Egentligen menar hon att hon ska springa vidare med informationen jag lämnat om mig själv och mitt mående och har dessutom mage att ifrågasätta det. Jag vet att meningar som ” hur faan kan hon gå in i väggen, hon har ju inte ens några barn?”, ”Vaddå sjukskriven i ett halvår och inte kunna jobba, hon ska vara glad att hon överhuvudtaget har ett jobb” , ”det kan väl inte vara stressigt och krävande att jobba på ICA?”.

När man hör allt detta och lite till så blir man verkligen besviken. Jag går inte hemma från mitt jobb för att jag tycker att det är roligt. Att inte ha barn kan faktiskt vara stressande i sig, jag skulle faktiskt varit mamma till två och min barnlöshet har jag faktiskt inte valt själv. Varför skulle det inte kunna vara stressigt att jobba i en butik? Jag känner att jag är tvungen att försvara mig samtidigt som jag faktiskt inte orkar. Denna människa sjönk verkligen i mina ögon och jag kommer numera akta mig för att öppna mig. Min släkt är väldigt speciella och faktiskt var det första gången jag fick smaka på deras skitsnack. Jag har ju vetat om att sånt förekommer men jag har aldrig direkt blivit utsatt för svartmålning eller baktalande tidigare. Jag är evigt tacksam att jag inte ärvt dessa egenskaper och är så olik min familj, jag är egentligen faktiskt den som mest högutbildad i släkten näst efter min manliga kusin och man har alltid fått höra att man var en bra tjej och duktig men att jag nu lider av en svår depression är pinsamt och ingenting man vill förknippas med.

Jag ska försöka se det här som en nyttig erfarenhet (efter en dag i tårar och ångest) att livet faktiskt är full med motgångar och att det alltid kommer finnas människor som snackar skit om dig och ifrågasätter dig och dina egenskaper och dina handlingar. Har man självkänsla och självförtroende kan man bortse från allt skitsnack eftersom man själv vet sanningen. Jag är ingen dålig människa bara för att jag är sjukskriven, äter mediciner och inte varit mig själv på väldigt länge, jag gör faktiskt ett fantastiskt arbete med mig själv just nu och jag har ingenting att skämmas för.

Så nää jag måste nog säga att blod inte är tjockare än vatten. Mina närmsta vänner, som jag också ser som en del av min familj, är inte oärliga och smyger bakom min rygg. Det är faktiskt mina vänner som ställt upp för mig i denna kris som om jag vore en av deras. HÅLL DIG TILL VATTEN….SÅ LÄNGE DET ÄR RENT!