ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

Ja nu är det dags. Jag har förberett allt jag kan förbereda.

Ringde till läkaren och avlade en rapport på veckan som jag alltid måste göra och den kan summeras så här:

Mycket lugnare, endast en mardröm på hela veckan, inte alls lika omfattande stark ångest, fysiskt piggare, tröttheten efter insättning av ny medicin har avtagit, muntorrheten kvarstår. Totalt sett mindre oro i kroppen.

Jag är fruktansvärt glad att jag hann komma till detta stadie innan jag åkte på semester/rehab, insättning av ny medicin har inte fungerat så jätte bra men efter lite justering fungerar jag ganska okej. Det tog tid men nu är det jobbiga över. Jag har märkt att när man sätter in en ny medicin så blir det nästan lite som ett återfall, man blir skitdålig och viss medicin har till och med gett självmordstankar, dubbel ångest och oro. Varför ska det vara så? Först ska man må riktigt dåligt, sen får man hjälp och mår efter en vecka trippelt så dåligt som innan man fick hjälp? Konstigt!!!!

Jag kommer nog inte uppdatera bloggen under min rehab. Jag vet ju som sagt inte ens var i världen jag ska. Kanske finns det inget internet? Jag kanske ska till ett U-land där det inte finns någon mat, hur ska det gå? Jag ,som fått mat som huvudintresse att stilla min muntorrhet med måste ju ha stora lass med käk. Chips, läsk och godis är jättebra. Psykologen sa att det var vanligt att man blir sugen på choklad när man har en depression…Alltså måste jag varit deprimerad HELA mitt liv för choklad är det godaste som finns och jag äter nog choklad nästan dagligen.

Det är i alla fall väldigt spännande den här resan. Jag har snokat ganska mycket och jag vet till och med VAR biljetterna ligger. Jag kan om jag vill alltså rätt så lätt ta reda på var vi ska. Hehe. Konstigt nog har min blick inte en enda gång hamnat åt det hållet. det här har varit jättebra övning på mitt annars ständiga kontrollbehov och faktiskt stärkande för mig och min sambos relation. Jag har för första gången låtit honom ta ett beslut utan att jag haft något att säga. Jag har låtit honom   helt fritt (nästan)  få bestämma hur min födelsedag ska bli. Jag hade några krav (man kan ju inte bli helt ”Osippig”) kraven var att det max fick vara 7 timmars flyg (ville inte hamna i Tailand för jag har något emot det landet, fast jag vet inte vad) det skulle vara ganska varmt i alla fall minst svensk sommar sen fick min sambo fria händer.

Jag tror faktiskt att jag kommer hamna i Egypten. Så mycket har jag snokat. Jag tittade alla avgångar just den dagen vi ska åka och hittade inte så många alternativ faktiskt. Jag har varit i Egypten förut och det är faktiskt ett perfekt ställe. Det är fortfarande billigt och lyx hotellen kostar lika mycket som ett vandrarhem i Grekland. Dessutom är det varmt året om, badtemp går aldrig under 20 grader. Just nu är det ca 30 grader därnere, hö hö , för det har jag också kollat upp.  åhh jag vet, jag är sååå tråkig. Jag borde låtit bli att snoka och JA kanske jag har snokat så pass att jag VET  att jag ska till Egypten. Höhö.

Hur som helst så är detta sista blogginlägget som 20+ för när jag kommer tillbaka har jag fyllt 30 år och kommer då hoppa i mina mamelucker direkt vid hemkomst. Den korta kjolen åker av och en ny mycket längre kjol kommer träs på för att dölja både åderbråck och lurviga ben. Jag kommer ersätta min coola jeans jacka med en kappa med kärringkrage och matcha med en siden sjal i blommigt mönster:-D Jag kommer inte längre dricka mig full på folköl utan det är likör av olika smaker som gäller till kaffet och( man aldrig full när man är över 30.) Jag kommer anmäla mig till min första syjunta och jag kommer föda barn så det smäller om det. Jag kommer plocka ner mina panelgardiner och lägga virkade dukar överallt och jag komme aldrig ligga och dra mig på morgonen eller äta frukost när andra äter lunch. Nu är det slut på gamla tider och det ljuva livet börjar. Det är nu man ska tagga ner och sänka tempot, skaffa käpp och köra barnvagnen rätt över gatan utan att se sig för. Det är nu man ska tänka på att ge upp karriären för den blev det ju aldrig något av med…hehe. Eller så fortsätter man bara som vanligt! Ja, det gör jag nog.