Livets månvarv har gått sitt omlopp men
stjärnorna i ditt liv har långt kvar till kärnfusionen som du så länge har längtat efter.
Du kan inte skynda på livets väg genom att dra storcirklar mellan ditt livs drömmar och vägen dit.
Du tror att du ser hela stjärnhimlen när du tittar upp mot skyn om natten, även polstjärnan förflyttar sig men du märker ingenting. Du tror att den kommer finnas där förevigt men även den är utbränd och dömd precis som jag.
Även stjärnor har en egenrörelse precis som ditt liv förflyttas närmre döden för varje minut som går. Du tänker inte så, för du är alldeles för upptagen att söka efter dina himlakroppar och du skapar dina egna vetenskapsteorier i hopp om att nå hypoteser som bara du tror på.
Dina galaktiska år rinner vidare , i ditt centrum finns bara svarta hål och gravitationen släpper din fysiska existens rakt ut i tidvattenvågorna. Du kan inte simma som solen simmar runt vintergatans kylda vägar.
Atmosfären får ett abrupt slut när du skriker av synd, syret sugs ut som oxider i marken och du får inte längre någon luft. Ett kometregn tystar dig och du tar ditt sista andetag, en djup suck hörs genom hela universum och du tror att du är fri.