ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

Ni trodde att jag sov, men det var länge sen jag gjorde det.

Det började för länge sen…konsten att inte kunna sova.

Det är jobbigt att varje natt ligga timme efter timme,ögonen svider av sömnbrist och kroppens lemmar är tunga av trötthet. hjärnan är vaken,pigg och oförmögen att stänga av tankemaskineriet.

Jag slöt ögonen en stund i en filt i soffan. Ni trodde jag somnade för min andning blev tung. Jag hörde hur ni reste er , viskade till varandra att ni skulle ut i köket för att inte riskera att väcka mig.

I köket byte ni samtalsämne och blev allvarliga som i graven och efter en liten stund nämndes mitt namn i samband med det ni pratade om.

- Jag blir så ledsen när jag ser henne, hon är ju inte alls sig själv.

- Ja jag vet inte var jag ska ta vägen längre. Hon säger ingenting och jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. Hon ringer inte till mig och jag vill inte jaga henne.

- Hon måste ju öppna sig, hon går ner sig själv annars. Jag vet själv,jag har ju varit där när min sons familj dog.  Jag sa till henne att hon fick komma hem till mig och vara där om dagarna så hon har någon att prata med.

- Ja, jag jobbar ju hela tiden så jag kan inte vara hos henne i den uträckning jag skulle vilja. Jag försöker ta med henne ut till landet för det tycker hon ju om. Men hon säger ingenting, drar sig bara undan, visar bara sig själv när hon mår lite bättre.

- Ja så kan hon ju inte göra. Hon måste ju prata med någon.

- Hon säger att hon är misslyckad för att hon inte kommer någonstans med sin utbildning,så ska hon ju inte känna,hon är ju så ung. Jag vet inte om hon har så många vänner heller och sambon är ju alltid iväg så hon är nog ganska ensam också. Hon hör bara av sig när hon är kvittrande glad, ställer upp för oss alla, hon gråter aldrig, hon verkar inte orka ta tag i alla sjukdomar hon råkat ut för heller. Hon har ju alltid haft otur. Hon har ju heller aldrig kunnat sova. Jag tror hon var 5 år när hon sov en hel natt för första gången.

- Ja så stoppar de bara i henne en massa tabletter och så blir det så här. Hon måste ju få prata med någon. Hon är ju en sån rar liten flicka annars, så söt, glad och hjälpsam. Stackar´n.

- Ja hon skulle ju pratat med en psykolog i veckan, men så hamnade hon på sjukhus, Hon är så låst,inget körkort, jobbat jämt, säger aldrig ifrån, jag tror inte hon äter så bra heller.

- Nä, jag såg det vid middagen, petade bara i maten,skrattade och sa att hon inte var särskilt hungrig, hon åt ju lite men det blir ju bara värre om hon slutar äta också. Hon har ju alltid varit så smal, hon kan ju inte tyna bort.

Samtalet fortsatte fram och tillbaka och jag lyssnade utan att tala om att jag hörde alltihop.

Jag fick mig en tankeställare. Jag gör nog andra nänniskor illa utan att jag vill det. Det gör ont i människor när jag gör som jag gör.

Jag vill inte vara till besvär för någon och därför drar jag mig undan, tiger och låser in mig. Det gör människor i min närhet hjälplösa och uppgivna.

Jag vill inte ta emot en hjälpande hand från något håll och vill öppna upp mig fullt för någon annan för att jag är rädd att jag ska sjunka i deras ögon, att de ska få en annan bild av mig och jag blir underlägsen.

Att prata är svårt, att skriva är min hjälp, att tänka är min bedrift, och vara tyst som en snäcka är min ondhet.

Jag vill prata men kan inte. Jag vill visa hur jag mår men jag  kan inte. Jag tror att jag blir starkare genom att hålla allt inom mig och att jag blir svag när jag släpper ut det och berättar för någon.

Det är jag som är problemet har jag nu förstått. Genom att förstå det har jag haft mer ångest än någonsin. Den där tyngden över bröstet, hjärtat som slår volter, andningen går i otakt och man skakar, gråter,fryser,svettas, kroppen domnar och man blir fylld av rädsla. Flera gånger om dagen. Jag kan ta tabletter för att inte känna av så mycket, men jag är rädd för den effekten tabletten ger för den påminner mig om mig själv. Tar bort känslor.

Allt det här är en ond jävla cirkel som bara går runt runt runt.

Jag är vuxen och borde kunna ta tag i mig själv.

I morgon ska jag kanske göra det. Idag ska jag bara göra ingenting.

Förlåt till alla jag gör illa. Jag ska försöka sträcka ut handen och möta din så vi kan gå tillsamans.

I morgon kanske…