Spring… Spring allt du kan.
Ut. Bara ut. På med jackan…ut.
Ta inte med dig någonting. Bara gå gå gå!!!!
Tar ett piller och går.
Vem är du? Jag vet inte , jag är inte jag.
Möter en människa som vill prata.
Backa backa backa. Stegar bakåt och går min väg.
Hej då, vink vink. Jävla idiot! Fuck you!
Skada dig själv, skada dig själv, skada dig själv.
Faan skada någon annan då om du vågar!
Jävla fegis!
En kamp börjar inom mig själv.
Jag vill inte. Jag vet vad som händer och det är bara ångest.
Eller är de det?
I så fall Ångest av värsta sort. Jag känner inte igen det här.
Det går inte att vara ute…Jag går in…Det går inte vara inne…Jag går ut.
Det går snart över. Snart. Snart. Koncentrerar mig på att andas.
Försöker undvika mina tankar. Lyssnar inte på dom.
Jag håller mig fast i en blomkruka. Gömmer mig så gott jag kan.
Fan fan fan fan…inte nu. Inte idag. Inte just nu.
Går in igen. Sätter mig i trappan och tar fram telefonen.
1 Missat samtal…Ja just det, jag skulle ju fika med en vän.
Ringer vännen. Berättar vad som händer.
Kan inte gråta, kan inte vara arg, kan inte vara ledsen, kan inte känna sorg,saknad,kärlek.
är jag inte lite arg ? Är det inte lite ilska ändå. Jo, det är det.
Aggressivitet av värsta sort för det enda jag vill är att skada och göra illa.
Det knackar på dörren.
-” Var är du?”
- ” I badrummet.” Rädd.
Det vackraste ansikte jag sett tittar in.
Jag håller fast i toalettstolen för att inte skada det där vackra ansiktet.
Jag vill inte. Bind mina armar. Jag vill inte skada.
Det är bara lite uppror…inom mig själv.
Jag tänker tankar som inte är mina och jag ska inte lyssna.
Det är inte röster, det är tankar. Jag är inte galen.
Jävla skittabletter. Trycker i mig fler men ingenting händer.
Vännen ringer en Dr och jag får ta fler tabletter om jag vill.
Trycker i mig några till.
Sätter mig i bilen. Vi ska åka till den där Dr:n.
Skönt att ha säkerhetsbälte, då sitter jag fast.
Resan är lång och jag försöker undvika att höra de där tankarna.
Jag hör mig själv prata och berätta.
Dimmigt.
Vi kommer fram till Dr.
Jobbigt. Det är ju låst överallt. Passerar många låsta dörrar.
Får sitta i väntrummet och ser en trasig lampa.
Någon mer än jag har varit arg. Argare än mig. Jag hör inte hemma här.
Någon kommer med ett piller.
Tar en liten stund, sen kan jag gråta och all agressivitet försvinner och mynnar ut i sorg.
Kroppen fylls av lugn efter en stund.
Känner mig avslappnad som en sandstrand med lätta vindpustar och små vågor som skvalpar.
Sen kommer skulden.
Skuld för att jag förstört mina vänners kväll.
Tacksamhet.Skuld.Sorg men på en normal nivå.
Jag blir sakta mig själv igen och inser att det är ganska skönt att vara jag ändå.
Jag inser vilken tur jag har att jag är som jag är. Att jag är den jag är.
Jag är stark och klarar alla situationer.
Det här hade inte många klarat dom hade inte haft modet att vara uppkäftiga mot de där tankarna.
Jag är envis och målmedveten, stark och klok.
Fan vad jag är bra! Det här kommer aldrig hända igen.
Mina systrar och bröder går sida vid sida , även om jag går lite bakom så hänger jag ändå med.
Jag är inte rädd, jag är inte arg,jag är inte orolig , jag är bara stark. Stark. Stark.
Det kommer bli en vargavinter i år. Men det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder.
Jag ska klä mig varmt och vårda mina rötter ömt.
Löven har lagt sig över mig nu.
Jag känner mig ganska trygg, för nu är jag kamoflerad, du ser mig inte.
Går du förbi, kanske jag hoppas upp och skrämmer dig.
Inte för att vara elak utan för att det är roligt.
Man måste få ha lite kul.
Jag ska inte vara prestationsprinsessa längre!!!
Mitt hjärta har ett blåmärke och det värker lite.
Jag överlämnar härmed min prestationskrona jag bär på huvudet.
Du är välkommen att ta den. Jag vill inte ha den längre.
Min prestationsprinsesse-tid är över.