För varje samtal med min psykolog lär jag känna en liten bit av mig själv.
Jag har nu förstått att det kanske inte är helt riktigt bra att vara perfekt hela tiden.
För det är precis vad jag är…perfekt, hela tiden.
Jag har sedan småskolan alltid varit den personensom andra människor vänt sig till när problem uppstått oavsett vad det än handlar om.
Jag har under den tiden utvecklat empati för andra människor och människors svaghet har gett mig styrka.
Jag är en riktigt bra ledare, problemlösare och jag kan få människor att tänka annorlunda och få dem att se saker ur andra perspektiv. Kan man få människor att med glädje göra sådant de tycker är tråkigt, då har man lyckats tycker jag!
Jag upptäckte häromdagen att jag blivit taggad på facebook ”människan som fick dig att inse något viktigt”.
Jag ¨brydde mig inte om att ifrågasätta varför just jag blev taggad för den ”egenskapen” av en människa jag bara känner ytligt men jag har nog en aning ändå.
Sedan småskolan som jag nämnde tidigare har jag alltid tagit väl hand om mina medmänniskor, många gånger kom jag hem med kompisar som hade det jobbigt med kärlek, föräldrar,skola you name it och inkvarterade dem i mitt hem.
Min styrka är alltså empati, och jag minns en gång att min nuvarande chef frågade mig om jag varit psykolog i mitt tidigare liv efter en händelse som inträffat på jobbet.
I allt detta har jag ALDRIG tyckt det varit konstigt att mina vänner varit deppiga, mått dåligt eller varit ledsna och aldrig tyckt att de varit svaga.
MEN, när det gäller mig själv så ser jag det som en stor svaghet och ett misslyckande nu när jag själv mår dåligt.
Jag gör aldrig fel, jag mår aldrig dåligt, jag är alltid perfekt och jag har en stark personlighet som många avundas.
Prestation är min bästa vän. Jag älskar att prestera och ser alltid alla möjligheter som utmaningar.
Jag misslyckas aldrig! Jag har en stresstollerans som min förre detta chef beundrade och han frågade många gånger hur jag alltid kunde behålla lugnet i de mest pressade situationerna ?
Jag vet inte HUR jag gör det? Jag vet bara att jag KAN.
Även i krissituationer då människors liv svävat i fara har jag kunnat fattat snabba beslut och tagit över situationen och på ett aktoritärt vis har jag snabbt delegerat ut arbetsuppgifter till människor runt omkring mig.
Jag har alltid varit ledaren i alla grupparbeten i skolan och när jag läste min chefsutbildning höll jag på att bli tokig. Det borde vara förbjudet att sätta 20 personer med ledarinstinkt i samma klassrum och dessutom be dem jobba i grupp 
(som tur är så finns det olika ledarstilar)
Min psykolog bad mig idag att tänka på styrkor och svagheter hos andra.
Vad gör en människa stark?
Vad gör en människa svag?
Jag misslyckades med den övningen och vi lade ner det projektet.
Jag misslyckades och det gjorde så ONT.
Ni kan ju tänka er hur detblir för en prestationsprinsessa som ”går in i väggen” med sin ledarskalle utan några som helst svagheter i sin personlighet och som ALLTID klarat alla situationer.
Det blir en JÄVLA smäll. Det gjorde ONT.
Det enda en prestationsprinsessa känner just då är SKAM.
SKAM SKAM SKAM!
Människor runt omkring blir chockade, ”men hon som är så duktig och klarar allt , hur kan hon bli sjuk?” är stora samtalsämnet i fikarummet på jobbet.
OJ, jag hade en svaghet. Jag fixar inte allt. Det är fruktansvärt frustrerande!
Jag kan se framför mig hur allt detta hände, jag var för upptagen med att hjälpa andra att jag stjälpte mig själv.
Nu bryter jag ihop i minsta lilla stressade situation, spontan händelse eller när det dyker upp saker som kräver något av mig. Jag bryter ihop så fullständigt att det ger mig svåra panikångestattacker och flera dagar kan försvinna bara pga ett litet oväntat telefonsamtal.
I går ringde jobbet exempelvis och jag ville inte svara (ett krav jag inte klararde) och bara för att jag misslyckades med att svara så kunde jag inte gå utanför dörren på hela dagen.
Jag är SVAG, hela jag är SVAG och det är pinsamt och jobbigt att vara SVAG.