Sakta som en snigel vandrar jag, jag behöver inte ha bråttom.
Jag har ingeting att bevisa längre.
Jag har insett att det är en styrka att visa sina svagheter och man vinner mer respekt på att visa sig svag då och då.
Idag visade jag min sårbarhet. Man kan nästan säga att jag stod med kniven mot strupen, bära eller brista,spilla blod eller slicka i det salta såret.
Jag besökte min arbetsplats, spontant i deras ögon, i mina ögon en lång process och tanke som började för länge sedan. Jag tog den vanliga vägen jag brukar ta till jobbet. Stundtals slog hjärtat frivolter, kroppen spände sig stötvis, andningen var oregelbunden men jag stannade upp tog ett djupt andetag och marcherade raka vägen in.
Jag såg min ena chef innan hon såg mig, vilket var tur för då hann jag ta ett par djupa långa andetag innan jag knackade henne på axeln och sa Hej. Hon vände sig, tittade på mig,hennes ögon fylldes med tårar och innan jag hann tänka hade jag hennes armar runt mig och vi kramades hårt och länge. I kramen släppte muskelspänningarna lite och jag tog en djup suck. En skön suck.
Jag klappade mig själv på axeln i tankarna och berömde mig själv. Det här var ta mig faan det bästa jag kunde gjort.
Vi gick ut i lunchrummet och vi tog en kaffe och satte oss ner. Helt kravlöst.
I en timme satt jag och berättade om vad som hänt, vad som var värst och hur allt gått åt helvete.
Jag gick därifrån med mod och segerkänsla och ett litet leende på läpparna. Även om det är många timmar sedan jag gick därifrån så har fjärilen i magen inte lämnat mig ännu. Det killar till konstant och jag kan inte hantera den. Den gör mig inte så mycket för det jag vunnit idag väger över. Jag har vunnit, gått över gränsen, hittat farkosten hem.
Jag har hittat min farkost hem! Det här måste vara min vändning, det kan inte vara något annat.
Jag tror att jag vann över ångest,smärta,tårar,sårbarhet,skuld,hat genom att kliva steget. Steget blev två steg och den här gången tänker jag inte backa. Jag vägrar. Ingenting kan få mig att backa nu. Jag ska vinna över allt ont inom mig. Även om jag inte tar några steg framåt på ett tag så tänker jag iallafall inte backa. Inga kliv bakåt.
Just nu känner jag att jag står på vintergatan, jag har hittat ett fordon jag tror kan hålla för en resa hem, först ska jag bara samla ihop alla mina ägodelar som spridits runt här i kosmos.
Jag ska packa allt ordentligt, kompostera det jag inte behöver, laga det som gått sönder,damma och torka av det som blivit smutsigt.
Det kanske tar tid det också men jag vill färdas säkert och inte köra vilse på vägen, jag vill inte glömma någonting. Kanske gör jag en extra sväng, tar med mig lite sovenirer hem och så måste jag ta farväl av alla jag lärt känna. Jag ska säga hej då till ångest, hejdå till minnesförlust, hejdå till den bristande aptiten och alla andra jag har lärt känna här uppe.
Det är dags nu. Jag ska planera min hemresa nu. Hoppas att jag är välkommen. Det vänder, jag känner hur det vänder. Jag kan se planeten jorden, där jag en gång bodde, där jag en gång hade ett hem. Jag kan se prototypen av lycka i min hand….