Passa dig jävligt noga!
Det är precis vad jag måste göra.
Idag har jag varit hos psykologen och pratat igen, två gånger i veckan ska jag våndas.
Jag har försökt lura psykologen en hel del men hon har genomskådat mig nu.
Som den prestationsprinsessa jag är med min tävlingsinriktade personlighet vänder jag allt till en utmaning och gör allt till en tävling där jag segrar.
Alla övningar jag får av psykologen går jag in stenhårt för och jag klarar dem galant. Klart jag gör, jag har aldrig misslyckats med någonting alls i mitt liv.
Jag utsätter mig för saker jag egentligen inte klarar av med pågrund av utmaningen i att lyckas pressar jag mig själv tillbaka in i min sjukdom igen, sakta men väldigt säkert.
Det är ju inte bakåt jag ska gå, men om jag håller på att tävla mot mig själv som jag gör så kommer jag snart hamna på botten igen.
Förra veckan besökte jag jobbet, jag kände att jag egentligen inte klarade det och inte var riktigt färdig ännu men ändå plågade jag mig själv och gick dit. Vad jag försökte bevisa med det vet jag inte riktigt….
Jag gick på en fest som jag faktiskt inte alls vågade gå på men trängde bort de tankarna för att inte göra mig själv eller någon annan besviken.
När folk frågar hur jag mår så svarar jag aldrig sanningsenligt och ibland till och med ljuger jag för att inte visa mig svag.
När jag gör så här mot mig själv finns det aldrig tid till återhämtning, vilket är anledningen till att jag är sjukskriven.
Jag ska under min sjukskrivning vila, men det enda jag gör är att prestera saker hela tiden.
Jag tävlar, presterar och misslyckas du att planera så planerar du för att misslyckas.
Jag hatar att det inte var jag som kom på det utan psykologen. Jag själv hade inte en tanke på att jag var så envis och vände alla övningar till ett krav och prestation, där jag skulle få stå på högsta podiet och ta emot största pokalen när jag lyckades.
Varför varför varför????? I min värld finns inga OM utan bara SKA eller MÅSTE, varför då? Jag hoppas jag snart kan finna svaret på det.
Efter psykologen tog jag en runda på ”stan” och mötte då en gammal arbetsgivare, hon berättade att hon berättade att de fått en arbetsprövande tjej till sig och hon var så lik mig sa hon. Hon är så otroligt duktig, nogrann, ser vad som behövs göras och jobbar på.” Men, sa hon, det är så synd om den här tjejen förstår du, hon har varit sjukskriven länge, hon har ställt alldeles för höga krav på sig själv så hon gick in i väggen förstår du.”
Jag fick mig en tankeställare men jag berättade inte om vad som hänt mig. Vi skiljdes åt och jag kände på något sätt att jag ändå inte var ensam om det här. Det finns fler prestationsprinsessor här i världen.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här beteendet. Jag vill ju vara bäst på allt och jag nöjer mig inte med det näst bästa! Jag vill inte bli en latmask som skiter i allt och hasar skorna efter mig, jag vill vara BÄST BÄST BÄST, SNYGGAST,SNÄLLAST, DUKTIGAST, MEST PÅLITLIG, MEST PRESTERANDE . Jag vill vara MEST AV ALLT!
FATTAR DU?
Det här är ett jävla hjul som bara snurrar runt runt runt och jag vet inte alls hur jag ska stanna!