Det är en lång väg mellan evigheten och oändligheten
Sorgset med huvud så tungt bär dina axlar dig vidare
Bakom varje regnbåge finns en skatt i allt vemod
Du är ledsen, och jag är färgblind
Ljus kastas rakt i ditt ansikte så alla kan se dina ögon
Som stenar rullar nedför kullen faller dina tårar till marken
Som ökens sand är din själ som grusstoft
Gråt du, blommorna växer då ,liksom du
Timmarna lever men bara tillfälligt, ge inte upp
Floden rinner baklänges och månen snurrar sina egna varv
Du lyser som en sol och doftar som en ljudlöst fallande stjärna
Vi kan inte gömma oss längre, för där rosorna växer ruttnar vi
Vinden för oss längre bort mot horisonten i en enda liten pust
I ett enda andetag kan vi vända ut och in på oss själva
Sömnen är vårat enda hopp
Universum är svart och ingen kan stilla en gränslös törst
Vi är inte odödliga, vi lider lite och håller varandras hand
I månskenet smyger vi sakta mot en bättre värld
Vi måste gå innan glöden tar slut, in i en grynings sommarland
Ett radband av pärlor vi lämnar efter oss i varje steg vi tar
Vi är starka nog att rädda den här dagen
Den svarta döden går knappt märkbart förbi oss
Det är inte djävulen vi har i oss, det är bara enkel sorgsenhet
Helt enkelt bara sorgsenhet, hand i hand, sorgsenhet