Idag är en sån där knasig dag.
Men idag är den knasig så jag kan skratta åt det.
När jag stod på lilla trappan efter att spillt ut kaffet på golvet upptäckte jag att jag tagit på mig strumporna ut och in. Vad faan gör det? Kaffet kan man torka upp och strumporna kan man vända ut och in igen så blir dom åt rätt håll. Eller så kan man bara skita i det. Hade det varit för 4 veckor sedan hade jag gråtit över kaffet och hatat mig själv över att strumporna var ut och in men idag är det knas-kalas och varje misstag kan man applådera åt.
Min dag har börjat kanon. Jag gick upp exakt när jag skulle, åt frukost, tog en promenad på två timmar och fick ett efterlängtat telefonsamtal på vägen som kommer hålla mig upprätt hela dagen. Min sambo ringde från San Francisco och berättade att han fått otroligt bra kritik över sitt sätt att spela utan en av hans största idoler. Coolt och hans lycka är också min. Sådan är kärleken. Man delar varje lyckligt ögonblick med varandra. Hans glädje är min och min glädje är hans. Tyvärr är det så att varje sorgligt ögonblick i mitt liv även drabbar honom men det är också kärlek. Man står sida vid sida oavsett vad som händer. Efter 12 år av kärlek kan man inte sluta älska. Den där killen som aldrig är hemma kommer jag älska ända in i sista andetaget för även om han inte är här fysiskt så finns han alltid i mina tankar.
Det har inte varit lätt för honom att vara på andra sidan världen och veta att jag mår dåligt. Han har tagit på sig skulden för min sjukdom, vilket är ganska vanligt beteende bland anhöriga i en sådan här situation. Men det är egentligen INGENS fel. Skulle det vara någons fel så är det i så fall helt och hållet mitt eget. Det är bara jag som kan stoppa mig själv och mitt eget beteende och det är JAG som föst mig själv likt ett boskap in i min situation.
Jag kan en hel del om djur eftersom min farfar var bonde så jag vet nog hur jag ska fösa boskapet in i spiltan igen. Man drar lite lätt i svansen på kossan så lyder hon.
Men just nu är jag kossan som lämnar ladugården efter vintern och äntligen ska ut på grönbete. Hon är blind, dum, springer åt fel håll och bajsar på fel sida av staketet. Många som står och tittar på tycker att kossan är jävligt dum men det är bara bonden som förstår varför kon gör som den gör. Bonden i min värld är min läkare som jag hyser stor respekt för och jag är kossan som han sköter om. Han äger många kossor min bonde men jag känner att han har mig som sin favoritkossa. Han ger mig alltid lite extra foder i form av uppmuntrande ord och en klapp på axeln. Han visar stöd och engagemang som jag tidigare aldrig upplevt av sjukvården. Kanske är det för att jag har privat läkare och inte står skriven hos någon tråkig vårdcentral som över telefon ber en dra åt helvete och snorkigt talar om att man kan återkomma när man ligger för döden. Jag har min bonde att tacka för mycket. Han ställer upp hela tiden och är ett fint stöd just nu.
En bondgård är ibland behov av avbytare som det kallas. Ibland vill bonden ha semester. Jag har två stycken jätte duktiga avbytare som gärna ställer upp och pysslar om lilla kossan när bonden inte räcker till. Jag vet inte hur jag ska tacka dessa fina människor när den här resan är över. Dom själva säger att jag inte behöver tacka och att de är glada att själva få hjälpa mig eftersom jag hjälpt dom så många gånger. Jag kan inte minnas att jag har hjälp dom en enda gång men kossor har åt andra sidan inte så hög intelligens heller så kanske det har hänt utan att lilla kossan lade märke till det.
Nu står kossan här med strumporna ut och in och har knas-kalas. Vad ska ske härnäst? Idag är första dagen hon äntligen går enligt schemat och det känns ganska skönt och jag kan förhoppningsvis innan dagen är slut ge mig själv en pokal och segerdans för att jag inte gjort allt till en prestation. Det känns som om jag faktiskt gör det här för min egen skull och inte för någon annan. Det här är ingen tävling. Det är bara ett väldigt enkelt sätt att leva. Idag accepterar jag det och tänker följa schemat i den mån jag orkar och kan. Jag har ju tur som är jag egentligen. Jag kan skriva av mig, jag kan måla av mig och jag kan faktiskt spela av mig allt tråkigt i livet. Jag är kreativ och estetisk och det är säkert många som avundas mig för det. Jag vet heller inte hur det kom sig att jag fick dessa egenskaper men jag tackar den som gav mig dom för jag skriver för min överlevnad och jag målar för att må bra och skapar musik för att föra en dialog med mitt inre jag.
Jag är jag, det är bara att acceptera och jag ska från och med idag försöka se allt bra jag åstakommit istället för att hata mig själv för alla misslyckanden i mitt liv, trots att jag är en ko 