Nu är snart alla helger över.
Julen var otroligt ångestfylld pga stress bland alla människor runt omkring mig.
Jag är rädd för ångesten och vad ångesten kan göra och ännu har jag inte riktigt kontroll över den.
Får man någonsin det? ja, det måste man, hur ska man annars orka leva ett helt liv?
Vi går om några dagar in i ett nytt årtionde och även om jag är mitt i min sjukdom just nu känner jag att nästa år kommer bli ett bra år. Det är då jag kommer finna mig själv, finna mina verktyg, mecka mig hel och komma ner på jorden igen. Hur många gånger har jag sagt det nu? Jag skjuter det hela tiden framför mig. Det är inte lätt att vara jag just nu. Jag snubblar hela tiden och famlar i ett mörker av silkeslena drömmar jag haft. Jag vet att lycka inte går att köpa för pengar, det har jag verkligen insett nu.
I mina mörka stunder lyckas jag ibland se lite ljus ändå. Det är de där ljusglimtarna i livet som får tåget att fortsätta rulla. Hade det varit totalt mörker hade jag förlorat, då hade jag överlämnat mig själv till en bättre plats,i ett bättre liv.
Saker och ting måste få ta sin tid. Många tycker att min situation inte är så farlig, jag är ju bättre nu.
Vissa dagar är ljusa, andra är grå många är svarta men jag vandrar vidare ändå.
Mina drömmar har runnit mellan fingrarna, som sanden på sommaren mellan dina tår.
Jag orkar inte se upp eller se ner, jag tittar i sidled.
Sippor blommar på våren, tills dess ligger jag under lövbädden, värmer mig , fantiserar om när snön smälter och lyssnar till fåglarna som kvittrar en vårlik sång.