Jag sitter här och inser med mina onda hals,min rinnande näsa och med en stigande feber i kroppen att jag nog är ganska lyckligt lottad.
Jag vet inte om det är något med att vi går in i ett nytt årtionde, eller att människor som jag känner kommit till insikt det här året. Men aldrig har jag varit med om så många det här året som gjort slut med sin flickvän/pojkvän, flyttat isär med sina sambos och börjat ett nytt liv. Det är absolut ingenting fel med det, ibland händer det saker man inte förstår och alla saker händer kanske av en anledning och det som kommer efteråt skulle man aldrig kanske få uppleva om man stannat kvar i en dålig relation.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att folk bryter upp men jag antar att det är ett svårt beslut och att man tänkt på det länge och man har säkert kämpat in i det sista att få förhållandet att fungera. Det är en stor styrka men det är inte alltid det fungerar hur mycket man än vill att det ska göra det. Två viljor är alltid TVÅ viljor och det är inte säkert att de där två viljorna drar åt samma riktning.
I min egen värld har jag kommit min egen kärlek närmare och visst har jag under min sjukdom i hemlighet planerat att försvinna från det förhållande jag har men det beror inte på brist på kärlek utan mer brist på ork. Tanken har bara slagit mig korta sekunder och det är ingenting jag vidareutvecklat utan jag har hela tiden vetat att det berott på utbrändheten. Jag har varit så uttömd på energi och livlust att jag känt att jag inte klarat hålla ett förhållande på rätt köl. Genom att bryta förhållandet skulle jag slippa se min kärlek lida över att jag lider. Min kärlek skulle slippa må dåligt över att jag mår dåligt och leva ett lyckligt liv utan mig som är en nedstämd tråkmåns som ser dagarna i moll och mörker hela tiden.
Tack gode gud att jag inte gjorde slag i saken. Vad hade jag varit då? Det är ju trots allt den jag älskar som hjälpt mig igenom allt detta, trots icke fysisk närvaro. Vi förstod att vi var tvungna att öppna upp varandras hjärtan för att förstå och komma varandra närmre och vi kämpade igenom den svåraste tiden tillsammans, hand i hand.
Många nätter har det kostat och en och annan vinflaska har fått stryka med under våra samtal som jag alltid kommer minnas med ett leende. Jag är glad att vi vågade öppna upp oss och visade viljan att lära känna varandra på ett högre plan. Vi hade kanske annars varit ett av de där förhållandena som slogs i spillror in i detta årtionde. Istället växte sig kärleken djupare och jag insåg att jag nog inte visste egentligen vilket bra förhållande jag faktiskt lever i.
Jag kommer aldrig mer ta min kärlek för givet, jag kommer förtjäna den i fortsättningen, jag kommer kämpa för den och jag kommer ge lika mycket som jag får och kanske lite till.
Den här hösten har jag insett att vårat förhållande fått utstå mycket onödiga smärtor som varit oundvikliga och mest handlat om otur.Det har stärkt relationen och givit något som många saknar, kärlek på en högre nivå. Jag vet att det är den människan jag älskar just nu är den människan jag kommer älska resten av mitt liv oavsett vad som än händer.
Det finns något som heter själsfrände och jag vet att det finns på riktigt, jag har älskat samma människa i 13 år och den kärleken som fanns för 13 år sedan är ingenting mot den kärlek som finns idag.
När jag tänker efter så har jag faktiskt inte otur i allt. Jag har haft otrolig tur i kärlek.
Har man äkta kärlek är man stark nog att övervinna alla motgångar i livet och det är precis vad jag ska göra.
Övervinna alla mina motgångar.