Här har du en bra låt att lyssna på medan du läser rakt ur mitt hjärta! Det är inte vad som vanligtvis spelas i lurarna men jag liker det.(inte felstavat,det är norska, din idiot)
Nyårsafton firades hemma hos oss i goda och nära vänner närvaro och efter alla storslagna rätter JAG (jag=bäst) lagat hade jag lagt ut små förseglade söta lappar med diverse frågor på bordet, en kul liten lek tänkte jag.
Naturligtvis tänkte jag aldrig att JAG kunde få en fråga jag helst inte ville svara på eller till och med inte ens kunde svara på.
En av frågorna löd : Summera ditt 2009 och naturligtvis var det jag som fick frågan.
Med smärta och en kniv i hjärtat tänkte jag efter vad jag gjort år 2009.
2009 vad faan hände?
Början minns jag knappt, det hela handlade bara om att försöka hålla mig själv upprätt i en vilsen saga, där jag var huvudpersonen. Jag snubblade hela tiden, famlade i ett mörker och orken sjöng sin sista vers. Jag fortsatte i samma tempo ändå, trots konstant trötthet. Tröttheten var inte bara fysisk utan jag var trött på mig själv, jag var olycklig trots att jag hade allt jag kunde önska egentligen. Jag hade ett fast jobb, jag var kär, jag hittade den perfekta bostaden, jag var omgiven av få men väldigt nära och fina vänner….Vad fattades egentligen?
Jag kan fortfarande inte svara på det och jag kommer kanske aldrig få veta för att det är så livet ska vara? Man ska söka någonting man aldrig kommer finna. Huvudsaken är att man söker.
Eftersom jag var trött på mig själv, slutade jag bry mig om alla konsekvenser i allt jag gjorde. Jag kunde göra de mest galna sakerna utan att bry mig. Jag gjorde galna saker tidigare också men det här var mer negativ och destruktiv galenskap. Jag handlade impulsivt och spontant i alla situationer för jag insåg omedvetet att jag tappat kontrollen. Någonstans kände jag mig som en oövervinnerlig superhjälte samtidigt som jag förvirrat försökte städa upp alla spontana impulsiva misstag. Sen blev skurhinken full till sin bredd,det rann över kanten och allt vatten flöt ut på golvet. Jag fattade inte vad som hände men jag låg på botten av ett hav av kval och ångest och min bästa vän viskade till mig: Du är på botten nu, härifrån kan det bara bli bättre, du kan aldrig komma längre ner.
Sen började en minst sagt galen resa, smärtsam, full med tårar, dödsångest, minnesförlust samt en frånvaro som skrämde människor som tidigare funnits i mitt liv. Mina ögon slutade gnistra, ögonen som tidigare var full med bus, glädje och med ett par ögonfransar som kunde förföra vem som helst. Jag gick från enhörning till zombie på en sekund, men jag inser nu att förvandlingen tagit längre tid än så, jag hade bara medvetet förnekat den eftersom jag aldrig trodde att det värsta kunde hända. Jag är inte längre en zombie, men jag är inte heller en sagolik enhörning. Vägen är lång och jag tar en dag i taget. Jag är glad att jag är den jag är för hade jag haft andra egenskaper än dom jag har så hade jag kanske aldrig kunnat bli en enhörning igen. Nu är jag övertygad över att jag innan sommaren kommer bli enhörningen, mer erfaren och med en ny styrka kanske till och med liknande en superhjältes, fast inte lika överdrivet eller spontant. Det är mitt mål att sträva efter.
Jag har inte riktigt bestämt vilken väg jag ska gå men jag tror jag har en plan. Jag har alltid varit djärv, modig och aldrig brytt mig om hinder som passerar vägen jag går på. Nu är det annorlunda. Jag är livrädd, undviker faror och söker buskar att gömma mig bakom. Det är katastrofalt att se sig själv i spegeln och se någon annan, en människa man inte känner. Jag vill vara mig själv,mitt gamla jag igen. Jag ägnar varje dag åt att söka efter min egen personlighet.
I mitt hjärta färdas jag och söker över hela himlavalvet, bland stoft och stjärnor. Jag tittar upp och tittar ner och plockar en pusselbit här och där. På andra sidan står andra människor och tittar på, de kan inte hjälpa mig, ty då det endast är jag som känner mig själv helhjärtat.
Kanske är jag tvungen att segla över alla världshaven för att möta mig själv? Kanske måste jag färdas genom alla galaxer och söka bakom varje sten i hela universum för att bli mig själv?
Jag saknar mig själv. Jag saknar det jag brukar tycka va roligt. Jag saknar mitt eget skratt. Jag saknar min egen glädje. Jag saknar mina galna upptåg. Jag saknar alla fina stunder då jag kunde samtala med mig själv, filosofera och drömma om framtiden. Hur mycket jag än hatar mig själv älskar jag mig själv av hela mitt hjärta.
Kanske mitt nya jag och mitt gamla jag mötas på halva vägen? Då blir liksom inte vägen lika lång.
En del av mig står här och väntar på att den andra delen ska finna hem…….