Idag var det dags att gå till psykologen efter ett alldeles för långt uppehåll, men det var på mitt eget initiativ jag ville ha ett ”brejk”. Det är mycket sår som rivs upp och blöder när man rotar i det gamla för att komma över till det nya. Till slut stod jag inte ut längre, det blev för mycket, jag blev mätt och orkade inte mer.
Jag kunde inte somna i går för jag var en aning spänd och oroad över dagens möte. Jag har egentligen ingenting att vara rädd för. Jag tänkte hela natten hur jag skulle lägga fram det(den där tanken jag gått och tänkt).
Vi möttes i väntrummet och när vi klev in i psykologens rum sa psykologen..” Jag tror det är en annan tjej som är här idag, det syns nått i dina ögon, du är piggare än vanligt eller?”. Nej sa jag bestämt, jag är inte alls pigg, jag är trött,trött och åter trött, jag har legat vaken hela natten för att jag varit orolig över vårat möte. Samtidigt som jag sa det så tackar jag mitt utseende för att jag under så lång tid kunnat dölja min konstanta trötthet.
Jag var rak och ärlig idag och sa att jag faktiskt inte riktigt förstod vad det var vi höll på med innanför dessa väggar. Jag är en människa med stort kontrollbehov och jag känner inte att jag förstår det vi gör. Jag trodde psykologen skulle bli stött och arg men hon blev tvärtom glad och entusiastisk och sa att jag var en duktig tjej som behövde rutiner och struktur och att hon hade en plan för hur vi kunde gå vidare.
I augusti samt i oktober fyllde jag i svenska psykvårdens självskattnings skala som fungerar enligt följande, du får olika frågor och du har olika svarsalternativ och varje svar ger olika poäng beroende på vad du svarat. Första gången jag gjorde testet hade jag 38 poäng vilket enligt testet ärmaxpoäng och visar tecken på en allvarlig och djup depression. I oktober gjorde samma test och fick då 30 poäng, alltså 8 poäng mindre än föregående test, vilket betyder att jag går åt rätt håll. Fortfarande djup och allvarlig depression men mätbart sett så hade min depressionen minskat.
Idag gjorde jag testet igen. Jag svarade annorlunda än tidigare men hade fortfarande 30 poäng. Eftersom det snart är 3 månader mellan testen och slutresultatet är desamma ska man se över min medicinering för att se om det finns något att göra på den biten, sänka , höja,byta.(Det är fruktansvärt jobbigt med medicinerna).Vi kunde se enligt svaren att det nu var lite annorlunda problematik men psykologen tyckte fortfarande svaren var oroväckande. Jag själv tyckte svaren var lite mer nyanserade än tidigare, men det är inte jag som är experten på det där testet, men det är faktiskt jag som ser mig själv i spegeln varje dag och jag kan se att något händer, även om det går långsamt så kan jag se någonting.
Vi bestämde att vi nu skulle göra en vårdplan, jag gillar organisation,planering och struktur och ville gärna vara delaktig i hur vårdplanen utformades. Det var helt okej tyckte psykologen och den viljan borde ju vara ett tecken på att jag faktiskt är redo att ta tag i min situation och börja jobba hårt för att komma tillbaka till ett nytt jag. Vi tittade lite på vad det är för problematik jag har och jag själv tycker oron jag har inom mig är jobbig och vi började gräva i vad det är jag mest oroar mig för och jag kom fram till att den största oron ligger i framtiden. Jag är orolig för jobb, sjukskrivning, försäkringskassan samt min födelsedag jag tidigare innan min sjukskrivning planerat så fint, men nu vet jag varken ut eller in.
Ett annat problem jag har är att jag har väldigt svårt att lämna hemmet och är jag någon annanstans än hemma kan jag inte koppla av för att jag tror att mitt hus ska brinna ner. Så jag går ogärna hem till någon och vill helst vara hemma.
Den sistnämnda oron beror på en traumatisk upplevelse jag fortfarande bearbetar och den upplevelsen hade inte varit lika traumatisk om jag inte varit så skör vid det tillfället traumat inträffade. Redan då hade jag en depression men fick den inte diagnostiserad förrän 1 månad senare.
Jag fick lite uppgifter att jobba fram till nästa gång vi skulle ses och det kändes bra. Jag är inte längre orolig över att jag aldrig kommer ur det här. Idag tackar jag själv för mina initiativ som ledde till något riktigt bra och snart så är jag igång igen. Detta tänker jag fira genom att spela Rod Stewarts I am Sailing för det är lite så jag känner idag, jag ropar efter mig själv när jag seglar i stormiga vatten….. ( det är helt okej att skratta åt den fruktansvärt dåliga videon och Roddans frilla)
