Vet ni, jag börjar bli så trött på att min pojkvän är så framgångsrik.
Man får tycka så som flickvän om man bara gör det ibland.
Han är ute på vägarna och spelar sin musik och han trivs med det.
Jag kan tycka att det är jobbigt stundtals men jag är glad för hans skull.
Det är inte många människor som får sina drömmar förverkligade och jag ser upp till min pojkväns målmedvetenhet och jag önskar att jag kunde vara lika modig som han har varit.
Aldrig har bandet varit så bokade som de är just nu, trots att de funnits i evigheter.
Sommaren var han hemma litegrann men vi fick pyssla ihop min semester med hans och samtidigt flyttade vi och jag mådde dåligt som faan men sa inte det till någon.
Sen kom augusti och jag bröt ihop i en våldsam panikångest attack och mina vänner fick ringa min pojkvän för att berätta vad det var han skulle komma hem till. Min pojkvän var hemma två dagar och fixade så jag fick komma till en läkare och ringde och pratade med mitt jobb. Det ska han ha en medalj för, han kunde lika gärna brutit ihop själv över att se mig. Det var ingen vacker syn att komma hem till. Jag själv låg bara och tittade in i väggen och kunde knappt prata, jag grät hela tiden, kunde inte äta, kunde inte duscha, kunde inte mata katterna. Efter två dagar fick han åka igen och var borta 1 månad, kom hem 1 vecka och åkte igen, var borta 1 månad, kom hem 2 veckor, åkte igen. När jag behövde honom som mest var han som mest borta. Han är inte hemma nu heller och det är 19 dagar kvar tills han står här igen.
Man får se det positiva i det hela, jag är stark nog att klara det mesta ensam.
Under första månaden han var borta tappade jag 13 kg över en natt. Det var smärtsamt att se sig själv i spegeln, håliga kinder, kläderna hängde, håret var ovårdat och stripigt, ögonen saknade närvaro.
Idag är det tvärtom, jag har två äpplen på kinderna, kläderna skaver för jag har gått upp i vikt, håret är fortfarande inte vackert men det når mig nästan till midjan nu ögonen är mer närvarande och jag har inte alls mycket ångest längre men jag är fortfarande väldigt ensam. Det spelar ingen roll att jag har vänner, de är upptagna med sitt, jag är upptagen med mitt, men det är ledsamt att gå och lägga sig ensam och vakna ensam. Jag saknar det fysiska som två människor som älskar varandra har. En smekning på ryggen, en puss på kinden, en kram i köket, hålla varandra i handen i affären, leenden, ett nyp i stjärten,en hand på låret…listan kan göras hur lång som helst. Jag saknar det!
Nu får jag endast se youtube klipp på min pojkvän och hans telefon spärras snart igen eftersom han redan ringt för 80% av maxbeloppet. Han är i ett nytt land varje dag medan jag sitter i en liten håla och knappt går ut eftersom det är så mycket snö. Ibland önskar jag att jag hade ett vanligt förhållande som alla andra men jag när jag tänker efter en gång till så gillar jag det här livet som vi lever. Vi växer som människor båda två av att vara ifrån varandra. Vi blir inte beroende av varandra och vi gör inte ALLT ihop. Vissa människor kan ju inte gå någonstans utan sin pojk eller flickvän. Vi är varsin egen individ med egna behov.
Men just den här tiden, då jag varit sjuk, kan jag tycka att att det varit mycket enklare om min pojkvän hade varit mer hemma. Ensam är stark, kanske hade jag inte kommit lika långt i mitt sökande efter mig själv om han varit hemma.
Men nu kan han komma hem, för nu är jag less på ensamheten. Nästa gång stannar han hemma i 4 veckor…yeaha