Min upplysningstid är slut för länge sen och det är nu mitt eget ansvar att fostra mig själv till att bli den människa jag vill vara. Jag har varit någons barn,någons dotter i en familj där vardagen varit trygg i livets första avsnitt. Jag tilläts stå på egna ben när jag behövde och snubblade jag fanns det alltid någon där att stödja sig på och som tog emot mig när jag föll. Jag grät inte så ofta , det gjorde aldrig ont när jag slog mig ,jag landade alltid mjukt i någons armar och det var där någonstans jag ville revoltera så att mina föräldrar skulle backa undan och låta mig få några skrubbsår.
Nu sitter jag här med en rynka i pannan. Det är ingenting konstigt med det, vi åldras, växer upp och förändras. Att ha en rynka i pannan är bara ett bevis på att man har levt. Mitt pannveck jag har kan bara ses av min omgivning när jag berättar att det finns, jag själv ser det varje gång jag ser mig själv i spegeln, men det är ju för att jag känner mig själv så väl in i själen.
Jag minns en tid då det där vecket inte fanns, då jag föddes som den finaste Sippan i backen. Den våren som kom tidigt till min familj med vacker fågelsång,snödroppar i trädgårdslandet och solsken genom persiennerna tidigt på morgonen. Sippan var liten och bräcklig men med rätt omsorg och kärlek började rötterna växa sig djupare i den mullrika jorden och fler kronblad föddes år efter år.
Vecket i pannan kom långt senare. Just nu tänker jag tillbaka, tillbaka på den tid då vecket i pannan inte fanns. Tiden går förbi mig och jag kan fånga upp det i en håv, en del flyger igenom den tunna väven, både gott och ont, men jag kan se det för några sekunder ändå. Saker som jag inte vill minnas måste jag fånga upp, saker jag vill glömma som gjorde mig ont och gjorde mig svag. En del saker som gjorde mig stark har ingen betydelse och kan svepa förbi, jag är vuxen nu och väljer själv vilken människa jag vill vara. Jag kan kasta håven efter fjärilen om jag vill men jag väljer att lägga ner den på marken och luta mig tillbaka mot stenen i backen där sipporna växer så fint. Min väg tar inte slut där i det där vecket i pannan, det är ju här allt börjar. Det var här jag föddes som den finaste Sippan i backen så vacker att jag fick stå kvar. Jag fick växa djupare och högre än någon Sippa i världen, det var där livet började ta form.
En skulptur börjar som en lerklump….en blomma börjar som ett frö…. en bok börjar med en inledning… ett brev är ett blankt tomt blad innan man skrivit första raden……………………………..