Man måste rasera för att kunna byggas upp igen, det räcker inte att bygga till ett extra rum eller reparera det som är trasigt utan allt måste rasa för att hela jag ska bli stadig resten av mitt liv.
Det är fruktansvärt smärtsamt att söka i sig själv, saker man har förträngt kommer fram och gamla känslor liksom ekar inuti. Som ett öppet sår blöder jag, plåster efter plåster blöder igenom och inte den tjockaste kompress kan stoppa flödet. Det är helt okej, jag kommer inte förblöda för hela tiden reproducerar jag det blod jag förlorar. Mycket friskare, mycket rödare, mycket starkare. Mitt sinne är inte längre förlorat, det finns där och jag är inte galen. Jag har kanske aldrig varit galen, men ibland har jag undrat varför min hjärna spelat mig spratt då och då i form av någon galenskap som inte finns i ordboken och som inte går att förklara i ord eller bilder.
Terapin är fruktansvärt smärtsam, det är det jag försöker säga. Vi river i gammalt och skrapar i botten av ett ändlöst hål. Det finns inget slut på de tårar som rullar nedför kinderna. Jag ville inte minnas vissa saker som jag slängde locket på och aldrig bearbetade. Jag kan liksom få en bild av hur mina egenskaper skapades och hur jag skapades till en människa med egenskaper jag egentligen inte ville ha. Jag förvandlas så smått till något bättre och jag kan acceptera allt det gamla för att kunna gå in i det nya. Jag vill få slut på smärtan. Jag vill förändras och jag är redo för det nu. Jag har insett att detta inte är en dröm som jag kan vakna ur när jag helst önskar. Det här är verkligheten, varken påmålad, överdriven eller påhittad. Den nakna sanningen rinner som svett nedför min panna och jag står här med handduken och torkar. Det finns inga rätt eller fel. Jag kan inte göra några misstag utan jag gör precis som jag själv önskar och verkligheten runt omkring får finna sig i mina beslut jag gör. Solen lyser i mitt guldfärgade hår och jag promenerar genom mitt liv i en värld jag helst aldrig ville resa till. Krig, svält och katastrofer är inget paradis att semestra på. Man kan inte ömsa ett mänskligt skinn och ringla vidare i världen. Jag har slutat låtsas, jag är mig själv så mycket jag kan, fasaden är raserad för länge sedan och det finns ingenstans jag kan gömma mig längre. Ingen kan ta mig själv ifrån mig själv. Det här mitt liv och jag ska vara rädd om det.