Blåsippa (Hepatica nobilis), eller ”blåviringen”, finns i södra och mellersta Skandinavien och i södra Finland. Den växer på torr skogsmark, mest i lövskogar och granblandskogar. På dessa växtplatser visar sig inga blommor så tidigt på våren som blåsippan. Redan under snösmältningen börjar den öppna sina varmt mörkblå (någon gång violettröda, sällan vita) kalkar.
Den underjordiska, något snett ställda pelarstammen bär i sin spets vid eller strax ovanför jordytan en stor, övervintrande knopp, som i sin nedre del består av breda, tunt hinnaktiga, gråvita eller rödlätta fjäll (lågblad) och högre upp några späda anlag till vanliga örtblad. I bladvinklarna av såväl lågbladen som örtbladen sitter blomknoppar. I blomknopparna ligger alla blomdelarna färdiga redan på hösten och blomman kan slå ut genom att bara sträcka ut dem och ge dem den slutliga färgen. Bladanlagen utvecklas långsammare. Tidigt på våren finns vanligen också fjolårets blad ännu kvar, men de dör under försommaren, när de nya bladen blivit fullvuxna.
Efter blomningen är stängeln böjd mot jorden, och småfrukterna (nötterna) blir därför liggande i moderväxtens närhet. De sprids ibland genom myror (en myrmekofil växt).
Blåsippan är fridlyst i vissa delar av Sverige.
Blåsippan är Sverigedemokraternas officiella partiblomma.
