Dom som ska göra mig frisk gör mig sjukare.
Jag hade nog med problem och arbete upp över öronen innan allt det här hände.
Det var en helt vanlig söndag , vilken som helst, eller nä, det var min lediga söndag på min lediga helg.
Jag hade länge känt att någonting var på gång inom mig.
Jag hade samlat så mycket av mitt eget liv på hög som jag tänkte jag skulle spara till senare, en annan dag.
Det hade tryckt på ganska hårt där på insidan den senaste tiden att jag hade svårt att hantera mina känslor.
Det kändes konstigt eftersom jag alltid kan ha så många bollar i luften annars,jag har varit precis som en cirkus jonglör. En efter en,lät jag mina bollar bara falla till marken, jag såg inte heller att dom föll förrän jag stod där med bara två bollar kvar.
Jag kände mig så konstig för att det hade gått så dåligt för mig på jobbet den senaste tiden. Jag började glömma saker, så till slut fick jag börja skriva minneslistor,göralistor och checklistor för att EN enda arbetsuppgift skulle bli gjord under dagen. Jag försökte dölja det för alla på jobbet, jag tror jag lyckades ganska bra. Det var ingen som misstänkte att jag led av stress av den grad att jag var tvungen att gå in på internet nästanvarje dag för att kolla vilken dag i veckan det var.
Tillbaka till cirkusen. För att kallas jonglör måste man kunna hantera minst tre bollar i luften samtidigt och jag tappade förmågan över den kontrollen. Jag fick en ”hej dundrandes” smäll när jag fick högen jag stapplat med tankar och problem rakt i skallen och bollarna landade huller om buller runt om mig. Det var precis som en sån där smäll som i de tecknade serierna, man ser bara en massa stjärnor som en gloria kring huvudet,fast min smäll var på riktigt.
Den här dagen då jag blev ”sjuk i huvet” insåg jag också hur många gånger jag missbrukat ordet ångest. Jag har inte haft en förbannade jävla aning om vad panikångest egentligen är.
Alla har vi säkert känt den vanliga vardagsångesten , men min ångest jag kände den dagen var en nära döden upplevelse.
Jag trodde jag var på väg att dö. Jag trodde på allvar att stunden var kommen.
Jag hörde en vän långt borta prata med mig och jag minns orden ” Var inte rädd, du ligger på botten nu, Sippan, det är ingen fara, jag är med dig” , den rösten var faktisk på riktigt och det var en av mina bästa vänner som hade både turen och oturen att bevittna min hemska upplevelse.
Det är svårt att beskriva med ord hur det kändes den här stunden. Jag kunde inte andas, kroppen hade domnat bort och jag insåg att jag tappat mitt ordförråd, jag kunde heller inte skrika HJÄLP MIG UPP DÅ FÖR FAAN! Jag blevså rädd att jag bara grät hysteriskt och precis som en gammal motor skar jag itu.
Ett tag började jag förbreda mig på döden och många tankar flög förbi. Vem ska ta hand om allt när jag inte finns? Hur ska jag kunna framföra mina sista ord till alla människor jag vill säga farväl till? Vad händer med mig nu när jag dör,blir allt bara svart?
Jag tyckte vägen till döden var så förbannat plågsam och lång att jag önskade att jag hade förmågan att gå ut i köket och hämta en kniv i det ögonblicket. Jag ville hacka ut det där onda som bulltade och klamrade fast så hårt i mitt bröst. Det gick inte för jag hade glömt hur man gör när man går. Min hjärna ville inte berätta det för mig. Tur var väl det för då kanske slutet faktiskt hade varit där.
Tankarna fortsatte snurra och jag minns att jag undrade hur lång tid det tar för en människa att kvävas,för det var ju precis vad som höll på att hända. Hjärnan verkade ha glömt den kunskapen också. Jag hörde hur min vän desperat försökte finna ett tefonnummer för att få hjälp.
Musklerna svek mig, hjärnan svek mig, minnet svek mig. Nu var det slutet och jag var inte alls förberedd. I det ögonblicket då jag tänkte ge upp och försvinna klev hjälpen inanför dörren. Min vän hade larmat en ambulans och i den stunden bröjade en karusell rulla igång och jag fick första sätet,längst fram.
Jag ville inte dö, visst hade saker varit jobbiga, men jag ville absolut inte dö. Och vilken tur att jag inte gjorde det för när man är så där nära inser man att man inte hunnit göra alla de där sakerna man drömt om.
Människorna som fanns vid min sida den här dagen fick det tufft. Det måste kännas fruktansvärt att stå brevid och titta på, man måste känna sig både maktlös och hjälplös. Att de också var med när det hände gör också att de säkert känner ett ansvar och vill vara en del av den fortsatta resan för att verkligen vara med från början till slut.
Slutet gott allting gott eller hur det nu är man brukar säga.
Mina vänner kunde iallafall hålla huvudet kallt den dagen. Jag märkte att de försökte hålla sig lugna även om de egentligen kanske inte var det.
Varför sitter jag uppe klockan 5 på morgonen nu då, en söndag, 8 veckor efter den här jävliga händelsen, jo för ångesten har ju egentligen inte lämnat mig än. Den besöker mig ganska ofta och jag försöker göra allt för att bli vän med den. Ångesten har alla mina känslor som i en fruktskål som jag inte får smaka och ibland blir jag så förbannad över vilket barnsligt spel ångesten leker med mig.
bland undrar jag om jag någonsin kommer vinna…. men vad du än gör Herr ångest…få inte PANIK den dagen jag vinner!!!!!!