Att vara eller icke vara, det är frågan?
Är det modigast att tåla all jävla skit som går emot en,
eller ska man ta till vapen mot detta hav av plågor och dräpa dom beslutsamt?
Att dö eller att sova, inte mer,
ska jag lita på att sömnen gör slut på hjärtats värk,
alla de slag och sparkar som mitt kött fått till arvedel?
Eller är döden ett slut att stilla bedja om?
Att dö, att få sova, kanske drömma…
ja, det är stötestenen!
Vilka drömmar kan likna dödens sömn
när vi kastat av oss all jävla stress och jäkt
och samtidigt kapat livets ankartross?
Tanken hejdar oss
och det är den som gör eländighetens liv så långt!
Vem kan överleva världens gisselslag,
tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet,
föraktad kärlekspina och lagens förbannade tröghet?
Ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger
den tåliga förtjänsten?
Vem tålde livet
om man bara kunde göra sig kvitt allt detta med en dolk?
Vem skulle dra på bördorna
och stöna och svettas under livets ok,
om vi inte fruktade för något efter döden,
det oupptäckta landet
från vars gräns ingen återvänt?
Det lamslår viljan,
vi bär hellre våra vanda plågor
än flyr till andra som vi inte känner.
Vår inre röst gör oss alla fega!
Så går beslutsamhetens friska hy
i eftertankens kranka blekhet över
och företag av högsta vikt och flykt
kan falla platt och mista ordet
HANDLING!
(William Shakespeares Hamlet, Akt 3 , monolog :Hamlet) Kryddad med mina egna ord givetsvis O
Jag är en gammal teaterelev och under tre år på gymnasiet fick jag vara någon annan än mig själv och det var skönt många gånger. Varje dag spelade jag en annan karaktär och hade jag tur var det en gestaltning långt ifrån min egen personlighet.
Det var kanske en av de undermedvetna anledningarna jag valde att läsa just teater. Jag fick vara alla utom mig själv!
Den senaste veckan har Hamlets monolog (som jag gjorde som slutprov i scenisk gestalning A kurs ) börjat rulla i mitt huvud.
Jag fattar inte hur jag överhuvudtaget efter så många år minns den monologen som var svårtolkad för mig just i det ögonblick jag skulle spela den. Den här veckan förstod jag varenda ord, varje mening, och monologen är så slående likt mina egna tankar den sista tiden. Alla har vi väl haft dessa tankar och det är bara ett fåtal av oss som gått från ord till handling. Jag har själv sett vänner lämna mig både frivilligt och ofrivilligt också för den delen, för att aldrig komma tillbaka. Vi går mot den vägen ALLA även om vi kommer dit vid olika tidpunkter. En del lämnar oss tidigt, en del väljer att aldrig ens komma till oss och en del lämnar oss i krämpor och ålderdom.
Hamlets monolog behöver inte tolkas som självmordstankar, utan snarare en längtan kanske tvivel och tankar om vad egentligen livet handlar om. Jag har inte självmordstankar utan snarare dödsångest och tänker mycket på att jag KAN dö och att jag inte vill det!
Livet kan vara plågsamt i vissa skeden, men ändå orkar vi vidare och ger inte upp.
Själmord är ingen lösning, endast en flykt och hårt smärtande elakt slag mot sina anhöriga. Jag har själv varit anhörig, därför vet jag. Det gjorde mer ont i mig än i den som dog för det var ju jag som fick ärva och förvara tankarna som personen i fråga valde att fly ifrån.
Finns det liv efter döden? Varför vill vi då dö för att försätta våra plågor någon annanstans i en annan tid?
Om vi visste med säkerhet att det inte finns någonting alls, utan allt bara blir svart och utplånat efter döden, skulle man kanske sitta där med ”Dolken” i handen och tänka efter. Men har man ändå inte kämparglöden flammande någonstans i kroppen? Döden är någonting vi aldrig kommer få veta något om förrän vi står där. Jag är inte intresserad av att veta hur det är just nu. Jag vill fortsätta leva,kämpa och bli starkare av allt jag lär mig på vägen.
Jag tänker inte få mina synder förlåtna genom att ge av mitt eget blod. Inte du heller hoppas jag!
Alla kan citera ur denna vackra monolog och alla kan hämta delar i den och relatera till sig själv.
Just nu är jag Hamlet som längtar efter Ofelia !