ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

Jag började få ont i halsen.

Det är väl ingen fara, jag har ju ont i halsen ganska ofta och en doktor har konstaterat att jag har en katarrhals och väldigt infektionskänslig i just halsen.

Efter några dagars halsont svullnade högra foten upp och den kliade lite. På eftermiddagen började även handlederna ömma och svullna lite grann men jag tog cykeln till en kompis och tänkte inte mer på det (bara i smyg, så ingen hörde).

Det började ömma mer och mer i fler delar av kroppen. Det ploppade även upp utslag här och där och de kliade fasligt.

Jag cyklade hem och trodde att jag fått en allergisk reaktion på mina mediciner jag fått ordinerade för två veckor sen. När jag vaknade dagen efter var foten så svullen att jag inte fick på mig skon när jag skulle ta första morgonciggen.

Jag gick in och ringde min doktor och jag fick komma till hans mottagning några timmar senare. Då hade även knäna svullnat upp och han berättade att min halsinfektion nog orsakat detta och jag fick pecillin.

Eftermiddagen rullade på i vanlig takt, jag lyssnade på musik (det enda jag gör nu för tiden,förutom att röka och titta på skolbarnen) men när jag skulle upp ur soffan och laga mig lite mat hade jag så jävla ont att jag stundtals fick lägga mig på golvet eller hänga över köksbänken under matlagningsproceduren.

 SMÄRTA SMÄRTA SMÄRTA. Tårarna rann. Vad faan händer? Varför gör det så ont?

Jag tittade ner på mina knän men det enda jag såg var två stora vattniga apelsiner till knän och lika svullen var  höger fot,höger hand och höger armbåge.

Efter maten kom pappa förbi och vi åkte till vårt lantställe och jag trippade som en anka men vågade inte visa för farsgubben hur ont jag hade (stoltheten ajabaja).

Vi var där två timmar sen körde dom mig hem och min snälla lillebror hjälpte mig ur bilen och ledde mig in i huset. Jag stängde dörren och när jag såg att de åkt (stolthet igen) ramlade jag ihop i en hög och fick krypa till soffan.

Jag kunde inte längre gå.

Kissnödig AAHHH efter en kvart kom jag till toaletten och jag skrek av smärta när jag väl kom på plats.

Vad faan ska jag göra, tänkte jag????

Jag ringde till mamma efter en timme då jag insåg att det faktiskt måste vara något allvarligt. Jag såg på mina katter att det var allvar för de var så fruktansvärt nervösa och ville vara i närheten hela tiden, annars brukar de ligga och sova eller vara ute.

Mamma kom och hämtade mig och grät när hon såg mig. Det måste vara hemskt att se sina barn fara illa både fysiskt och psykiskt.

Jag vägrde låta henne ringa akuten men lyckas bli övertalad så att hon åtminstone fick ringa sjukvårdsupplysningen. Vad de pratade om vet jag faktiskt inte och i det ögonblicket brydde jag mig inte heller.

Jag vill inte ha sjukvård klockan 10 på kvällen (stolthet). Jag kunde vänta till morgondagen, så illa var det ju ändå inte tyckte jag.(stolthet IGEN).

När jag vaknade på morgonen ringde min mamma till min husläkare som sa att jag måste fara till nämsta sjukhus omedelbart. Nää inte omedelbart sa jag…Jag måste duscha först, sen kan vi åka. (Man kan ju inte se för jävlig ut bland andra oavsett det är ett sjukhus eller inte…)

Jag hamnade på ett sjukhus i ett annat landsting så allt pappersarbete om vem jag var tog en stund innan jag fick komma in. Jag hamnade på medicinakuten som är ett enda kaos. Folk springer runt, amulanser kommer in och jag som inte mår så bra psykiskt får en mindre panikattack naturligtvis och på något sätt får jag kontroll över den och låter den bryta ut inom mig utan att visa den för någon (  stolthet  ).

Jag har iallafall en egen säng (mitt eget område) och jag åker runt i den över hela avdelningen. Till slut får jag ett eget rum.  1 timme senare får jag lämna över rummet till en stoke patient som håller på att dö. ( Men jag då ? Dör jag också nu? Är jag på dödsavdelningen?) En hel dag ligger jag där i sängen medan de försöker lista ut vad jag är för sjuk. Svininfluensa säger någon. Allergisk chock säger en annan. Min läkare konstaterar till slut efter att ha ringt runt ett par andra läkare i sverige att detta måste vara en form av sprattsjukdom. Självklart är det ju så, det är ju ändå mig det handlar om och jag ska alltid vara unik och underlig på alla vis oavsett jag vill eller inte.

Mitt eget immunförsvar har angripit mig själv. Det händer ibland att det blir så.

Immunförsvaret är ju små soldater (vita blodkroppar)  som försvarar oss från sånt som är främmande i kroppen (baciller av olika slag). De vita blodkropparna finns utspridda i hela kroppen och när de upptäcker  inkräktare skickar de ut  ”ätarceller” som ska förgöra inkräktaren.

Alltså kan ni då förstå lite vad min kropp pysslat med. Man skulle kunna säga att den är så trött på mig att den vill äta upp mig. Den har smaskat ordentligt och hade jag inte åkt till sjukhus så hade kanske hjärtat blivit angripet och då hade sista stunden varit förbi i skrivande stund.

Allergi mot sig själv är inte kul kan jag lova. Men kortison gjorde susen. Just nu mår jag jättebra…eller så bra jag kan må i ett sånt här tillstånd. Jag har alltid haft otur när det gäller hälsan och jag kommer berätta om flera sjukdomstillfällen som chockat mig och skadat mig som person i ett senare skede i den här bloggen.

Den här sjukdomen är för en SIPPA som en blåsig höstkväll då första minusgraderna slår i backen och skadar rötterna, men jag har mina fjolårsblad så någon röta är det inte tal om den här aftonen. Jag har överlevt snart 30 vintrar och jag har många vintrar framför mig även om jag nästan frusit ihjäl ett par gånger. 

Vi har snart en ny vinter intågande och jag förbereder mig för överlevnad, höstlöven har snart lagt sig över mig och skyddar mig mot kylan så jag vackert kan blomma till våren och jag hoppas inte löven blåser iväg så jag står här oskyddad,utelämnad och försvarslös.

What goes around comes around….