Efter noll sömn (har varit vaken mer än ett dygn nu) den här natten så åkte jag till mitt lantställe i skogen. Det är nästan det enda stället jag kan låta mig själv stanna upp och fundera, ransaka mig själv och bläddra i mitt minne. Här finner man lugn och här finns inga krav på att man ska må bra, vara perfekt, söt , snäll och duktig.
Hit kommer man precis i det skick man är. Det är så jävla skönt. Jag skulle vilja bo där på heltid men det finns ingen möjlighet till det av olika anledningar som jag inte tänker ta upp här.
Jag har nu hunnit smälta in att jag legat på sjukhus,att jag inte fått någon bestämd diagnos och accepterat att jag kanske kommer att få den här svullnaden (som man troligtvis ser som allergichock) igen om någon dag om jag har otur eftersom de inte vet riktigt vad det är jag är allergisk emot.
Jag passar också på att ursäkta det väldiga oredigerade föregående inlägg men jag låter det stå kvar som det är, det känns charmigt på något sätt.
Idag har jag då (trots det dåliga vädret) traskat fyra långa promenader, plockat upp massa äpplen i en skottkärra och dumpat av äpplen till älgarna i skogen. (Älgjakten börjar om en vecka och jag är nu dömd för medhjälp till mord egentligen). Jag har också lyckats höra en konversation mellan två människor som jag inte skulle höra eftersom det handlade om mig (blir morgondagens inlägg). Jag har också skrivit min första dikt på säkert tre år. Ni som känner mig in i själen (finns det överhuvudtaget någon som gör det?) vet att jag under min livstid skrivit medelmåttiga ”dikter”, mer eller mycket mindre välformormerat skit om skit (om jag ska vara ärlig). Jag har svårt att kalla mig poet och tycker inte att det jag skriver skiljer mig från någon annan.
Det blev summerat en väldigt bra dag för mig även om det är fruktansvärt att vara mig just nu. Jag har stannat, sökt, och funnit. Analyserat, protesterat och ignorerat! I morgon är en annan dag och varje dag när jag vaknar hoppas jag att jag vaknade upp ur den här mardrömmen.
Blogg in…Blogg out!