ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

Att vara eller icke vara, det är frågan?

Är det modigast att tåla all jävla skit som går emot en,

eller ska man ta till vapen mot detta hav av plågor och dräpa dom beslutsamt?

Att dö eller att sova, inte mer,

ska jag lita på att sömnen gör slut på hjärtats värk,

alla de slag och sparkar som mitt kött fått till arvedel?

Eller är döden ett slut att stilla bedja om?

Att dö, att få sova, kanske drömma…

ja, det är stötestenen!

Vilka drömmar kan likna dödens sömn

när vi kastat av oss all jävla stress och jäkt

och samtidigt kapat livets ankartross?

Tanken hejdar oss

och det är den som gör eländighetens liv så långt!

Vem kan överleva världens gisselslag,

tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet,

föraktad kärlekspina och lagens förbannade tröghet?

Ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger

den tåliga förtjänsten?

Vem tålde livet

om man bara kunde göra sig kvitt allt detta med en dolk?

Vem skulle dra på bördorna

och stöna och svettas under livets ok,

om vi inte fruktade för något efter döden,

det oupptäckta landet

från vars gräns ingen återvänt?

Det lamslår viljan,

vi bär hellre våra vanda plågor

än flyr till andra som vi inte känner.

Vår inre röst gör oss alla fega!

Så går beslutsamhetens friska hy

i eftertankens kranka blekhet över

och företag av högsta vikt och flykt

kan falla platt och mista ordet

HANDLING!

(William Shakespeares Hamlet, Akt 3 , monolog :Hamlet) Kryddad med mina egna ord givetsvis O

Jag är en gammal teaterelev och under tre år på gymnasiet fick jag vara någon annan än mig själv och det var skönt många gånger. Varje dag spelade jag en annan karaktär och hade jag tur var det en gestaltning långt ifrån min egen personlighet.

Det var kanske en av de undermedvetna anledningarna jag valde att läsa just teater. Jag fick vara alla utom mig själv!

Den senaste veckan har Hamlets monolog (som jag gjorde som slutprov i scenisk gestalning A kurs ) börjat rulla i mitt huvud.

Jag fattar inte hur jag överhuvudtaget efter så många år minns den monologen som var svårtolkad för mig just i det ögonblick jag skulle spela den.  Den här veckan förstod jag varenda ord, varje mening, och monologen är så slående likt mina egna tankar den sista tiden. Alla har vi väl haft dessa tankar och det är bara ett fåtal av oss som gått från ord till handling. Jag har själv sett vänner lämna mig både frivilligt och ofrivilligt också för den delen, för att aldrig komma tillbaka. Vi går mot den vägen ALLA även om vi kommer dit vid olika tidpunkter. En del lämnar oss tidigt, en del väljer att aldrig ens komma till oss och en del lämnar oss i krämpor och ålderdom.

Hamlets monolog behöver inte tolkas som självmordstankar, utan snarare en längtan kanske tvivel och tankar om vad egentligen livet handlar om. Jag har inte självmordstankar utan snarare dödsångest och tänker mycket på att jag KAN dö och att jag inte vill det!

Livet kan vara plågsamt i vissa skeden, men ändå orkar vi vidare och ger inte upp.

Själmord är ingen lösning, endast en flykt och hårt smärtande elakt slag mot sina anhöriga. Jag har själv varit anhörig, därför vet jag. Det gjorde mer ont i mig än i den som dog för det var ju jag som fick ärva och förvara tankarna som personen i fråga valde att fly ifrån.

Finns det liv efter döden? Varför vill vi då dö för att försätta våra plågor någon annanstans i en annan tid?

Om vi visste med säkerhet att det inte finns någonting alls, utan allt bara blir svart och utplånat efter döden, skulle man kanske sitta där med ”Dolken” i handen och tänka efter. Men har man ändå inte kämparglöden flammande någonstans i kroppen? Döden är någonting vi aldrig kommer få veta något om förrän vi står där. Jag är inte intresserad av att veta hur det är just nu. Jag vill fortsätta leva,kämpa och bli starkare av allt jag lär mig på vägen.

Jag tänker inte få mina synder förlåtna genom att ge av mitt eget blod. Inte du heller hoppas jag!

Alla kan citera ur denna vackra monolog och alla kan hämta delar i den och relatera till sig själv.

Just nu är jag Hamlet som längtar efter Ofelia !

Dom som ska göra mig frisk gör mig sjukare.

Jag hade nog med problem och arbete upp över öronen innan allt det här hände.

Det var en helt vanlig söndag , vilken som helst, eller nä, det var min lediga söndag på min lediga helg.

Jag hade länge känt att någonting var på gång inom mig.

Jag hade samlat så mycket av mitt eget liv på hög som jag tänkte jag skulle spara till senare, en annan dag.

Det hade tryckt på ganska hårt där på insidan den senaste tiden att jag hade svårt att hantera mina känslor.

Det kändes konstigt eftersom jag alltid kan ha så många bollar i luften annars,jag har varit precis som en cirkus jonglör. En efter en,lät jag mina bollar bara falla till marken, jag såg inte heller att dom föll förrän jag stod där med bara två bollar kvar.

Jag kände mig så konstig för att det hade gått så dåligt för mig på jobbet den senaste tiden. Jag började glömma saker,  så till slut fick jag börja skriva minneslistor,göralistor och checklistor för att EN enda arbetsuppgift skulle bli gjord under dagen. Jag försökte dölja det för alla på jobbet, jag tror jag lyckades ganska bra. Det var ingen som misstänkte att jag led av stress av den grad att jag var tvungen att gå in på internet nästanvarje dag för att kolla vilken dag i veckan det var.

Tillbaka till cirkusen. För att kallas jonglör måste man kunna hantera minst tre bollar i luften samtidigt och jag tappade förmågan över den kontrollen. Jag fick en ”hej dundrandes” smäll när jag fick högen jag stapplat med  tankar och problem rakt i skallen och bollarna landade huller om buller runt om mig. Det var precis som en sån där smäll som i de tecknade serierna, man ser bara en massa stjärnor som en gloria kring huvudet,fast min smäll var på riktigt.

Den här dagen då jag blev ”sjuk i huvet”  insåg jag också hur många gånger jag missbrukat ordet ångest. Jag har inte haft en förbannade jävla aning om vad panikångest egentligen är.

Alla har vi säkert känt den vanliga vardagsångesten , men min ångest jag kände den dagen var en nära döden upplevelse. 

Jag trodde jag var på väg att dö. Jag trodde på allvar att stunden var kommen.

Jag hörde en vän långt borta prata med mig och jag minns orden ” Var inte rädd, du ligger på botten nu, Sippan, det är ingen fara, jag är med dig” , den rösten var faktisk på riktigt och det var en av mina bästa vänner som hade både turen och oturen att bevittna min hemska upplevelse.

 Det är svårt att beskriva med ord hur det kändes den här stunden. Jag kunde inte  andas, kroppen hade domnat bort och jag insåg att jag tappat mitt ordförråd, jag kunde heller inte skrika HJÄLP MIG UPP DÅ FÖR FAAN!  Jag blevså rädd att jag bara grät hysteriskt och precis som en gammal motor skar jag itu.

Ett tag började jag förbreda mig på döden och många tankar flög förbi. Vem ska ta hand om allt när jag inte finns? Hur ska jag kunna framföra mina sista ord till alla människor jag vill säga farväl till? Vad händer med mig nu när jag dör,blir allt bara svart?

Jag tyckte vägen till döden var så förbannat plågsam och lång att jag önskade att jag hade förmågan att gå ut i köket och hämta en kniv i det ögonblicket. Jag ville hacka ut det där onda som bulltade och klamrade fast så hårt i mitt bröst. Det gick inte för jag hade glömt hur man gör när man går. Min hjärna ville inte berätta det för mig. Tur var väl det för då kanske slutet faktiskt hade varit där.

Tankarna fortsatte snurra och jag minns att jag undrade hur lång tid det tar för en människa att kvävas,för det var ju precis vad som höll på att hända. Hjärnan verkade ha glömt den kunskapen också. Jag hörde hur min vän desperat försökte finna ett tefonnummer för att få hjälp.

Musklerna svek mig, hjärnan svek mig, minnet svek mig. Nu var det slutet och jag var inte alls förberedd.  I det ögonblicket då jag tänkte ge upp och försvinna klev hjälpen inanför dörren. Min vän hade larmat en ambulans och i den stunden bröjade en karusell rulla igång och jag fick första sätet,längst fram.

Jag ville inte dö, visst hade saker varit jobbiga, men jag ville absolut inte dö. Och vilken tur att jag inte gjorde det för när man är så där nära inser man att man inte hunnit göra alla de där sakerna man drömt om. 

Människorna som fanns vid min sida den här dagen fick det tufft. Det måste kännas fruktansvärt att stå brevid och titta på, man måste känna sig både maktlös och hjälplös. Att de också var med när det hände gör också att de säkert känner ett ansvar och vill vara en del av den fortsatta resan för att verkligen vara med från början till slut.

Slutet gott allting gott eller hur det nu är man brukar säga.

Mina vänner kunde iallafall hålla huvudet kallt den dagen. Jag märkte att de försökte hålla sig lugna även om de egentligen kanske inte var det.

Varför sitter jag uppe klockan 5 på morgonen nu då, en söndag, 8 veckor efter den här jävliga händelsen, jo för ångesten har ju egentligen inte lämnat mig än. Den besöker mig ganska ofta och jag försöker göra allt för att bli vän med den. Ångesten har  alla mina känslor som i en fruktskål som jag inte får smaka och ibland blir jag så förbannad över vilket barnsligt spel ångesten leker med mig.

bland undrar jag om jag någonsin kommer vinna…. men vad du än gör Herr ångest…få inte PANIK den dagen jag vinner!!!!!!

livets väg

Den lilla flickan fick 50 kr på sin 6 årsdag av sin mormor.

Mormor klappade flickan på huvet och frågade ” Nå lilla Sippan, vad ska du inhandla för dina födelsedagspengar?”.Den lilla flickan tänkte efter en lång stund och svarade sedan sin mormor ” Jag ska köpa glädje för pengarna!”

Vid den åldern visste man inte så mycket om pengar eller andra delar i livet men man hade ändå lite vetskap om att livet vidareutvecklas och förändras.

Förändringar känner man av vid 6 års ålder även om man många gånger inte förstår dem.

Livets väg är en slingrig grusväg för vissa och för andra är den en enda asfalterad långsträcka.

Det är lätt att gå vilse för den som är på tätbevuxna snåriga skogstigar och vandrar.

Det är ingen annan än du själv egentligen som väljer kordinaterna. Visst kan man få vägledning, nu för tiden finns kartor,kompass,GPS och andra tekniska hjälpmedel för att ta dig till den punkten du vill. Om jag ska översätta det till den psykologiska aspekten som är min baktanke är  kommer det här blogginlägget inte räcka till.

Livet är alldeles för komplicerat att beskriva och särskilt de olika delarna i det. Jag kan bara berätta om mitt eget, andras liv har jag inte så mycket insyn i.

Gläjde kan inte köpas för pengar, det har jag förstått för länge sen.

Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har, du kan ändå inte känna lyckan om du inte har den i handen.

Lycka får man inte heller bara så där, den förstjänar man och styr över helt på egen hand.

Visst, en annan människa kan göra dig lycklig men det är du som håller i känslan och det är du som väljer om du ska släpa den efter dig, släppa den eller förvara den ömt i ditt hjärta.

En viss glädje finns som små stofft i vår hjärna och slungas mellan två väggar för att nå ut vidare i din kropp, i mitt fall har vätskan kring dessa väggar sugit åt sig glädjen så den inte längre kan spridas.

Men det gör ingenting, det finns låtsasglädje i pillerform som gör att man till slut kan fånga den där äkta riktiga glädjen igen.

Det är egentligen fantastiskt vad vi människor kan hitta lösningar på alla problem. Det finns inga problem som inte kan lösas egentligen.

Livets resa, livets väg, ofta vet vi alls vart vi vill eller är på väg.

Det enda redskap vi har på vägen är våra tankar och funderingar.

Det är därifrån du sen gör dina val. Dina tankar och funeringar är viktiga när man gör de här valen i livet. 

Har man inga sunda värderingar så kan vägvalen du gör skapa en tragisk olycka. 

Jag har klivit ner i diket brevid min väg just nu och tittar på alla andra som är ute och ”åker”. 

 När jag står här och tittar inser jag att målet på  resan inte behöver vara så förbannat högt, man behöver inte göra hetsiga omkörningar, man behöver inte gasa på och tuta på alla som står i vägen.

Tids nog kommer jag fram till slut ändå, och om jag  inte tittar runt omkring mig missar jag så mycket på vägen som jag sen kommer inse faktiskt blev en erfarenhet,en härlig avstickare samt en upplevelse man inte klarat sig utan.

Jag hoppas att även DU inser att livets stickvägar inte är förjäves.

Ibland blir kanske karossen repad eller bucklig, men vad gör det? är det så illa? Är det så farligt?

 Så länge vi håller oss på en väg och i kör lagom hastighet för att inte hamna i diket eller skada någon annan kan jag inte se att det skulle försena dig eller mig till målet på resan vi gör.

En del åker ensamma, en del har bilen full av passagerare. Glöm inte att att resan är din och ingen annans.

Kör försiktigt! Du lever bara en gång!

Jag går in i den ändlösa glädjen ikväll

Jag hade lovat mig själv att jag inte skulle göra detta till en så kallad EMO-blogg så därför måste jag idag locka fram min komiska sida och skriva om något roligt. Jag är den mest självkomiska människan i världen och jag driver gärna med och om mig själv inför andra så idag gör vi ett humor inslag och lägger tårarna på hyllan ett tag.

Jag kan börja med att erkänna att jag inte är särskilt smart men jag är heller inte dum på ett sånt där idiotiskt blont sätt utan jag kan nog kalla mig själv rödblondinen som förstår när du driver med mig men det tar ett tag innan jag kommer på det. Vad är skillnaden mellan en blondin och en rödblondin då undrar säkert du, jo skillnaden är att blondinen skrattar åt allt medans rödblondinen skrattar åt sånt som är roligt och hänger med när någon driver på hennes bekostnad och bjuder på det, även om det kanske tar sin lilla stund.

Jag och min sambo åkte förbi en skylt häromdagen där det stod PLENISAL.  ”Vad faan är en PLENIS för något ??” undrade jag naturligtvis och min sambo vred sig av skratt och berättade att det inte fanns något ord som heter PLENIS men däremot finns det någonting som heter PLENI.

PLENI betyder typ ”fullständig” så skylten kan man då översätta till ”fullständig sal ” istället.  Min sambo påminde mig om en annan händelse där jag visade exakt samma intelligensnivå, gången då han bad mig ge honom synvinkeln som låg i handsfacket på vår bil. Jag öppnade genast facket och letade och letade men kunde verkligen inte hitta den, varför min sambo i samma ögonblick fnissade förfärligt kunde jag inte förstå.

Okej jag är blond, jag kan väl erkänna det  Jag hade  faktiskt turen att jag föddes med egenskapen självironi och inte mått så himla dåligt över det här med att vara ”osmart”, jag är nog snarare ganska stolt över att jag kan driva med mig själv på ett sätt som andra kanske aldrig skulle få för sig att göra.

Jag är en kantsött liten människa med många törnar i livet men det är ju det som gör mig till den jag är. När jag föddes var jag väldigt bräcklig och kanske var det där formen tog fast som den självironiska lilla människan med humor jag är?  Det spelar ingen roll egentligen var början tog vid, huvudsaken är att man har egenskaper som gör en unik och att det finns någon som älskar en för den man är.

Jag har till och med använt humorn vid dom riktigt hårda smällarna i livet, dom där ögonblicken då man förändras, stannar upp och tänker efter. Kanske ävänder jag humorn för att utåt sett inte verka så svag? Kanske är det ett sätt för mig att bearbeta saker och hålla mig upprätt och inte förlora orken att andas? Det finns ju faktiskt sitautioner där det inte finns en enda molekyl glädje eller humor att spinna vidare på men på något sätt lyckas jag ända leta fram någonting roligt att relatera till.

När jag tänker efter är det nog kanske en sjuk egenskap i mångas ögon, men jag ser ju faktiskt mitt eget liv genom mig själv inte genom någon annan, därför gör det ju egentligen igenting att man använder ironi så länge det inte skadar någon annan än en själv. Det där med humor är ju individuellt styrt, det jag tycker är roligt kanske inte du finner är roligt. Därför kan humor vara farligt i vissa sammanhang och kan lätt såra, men just för att det är så roligt kanske man inte märker om någon annan inte tycker en viss sak är roligt. Humor kan faktiskt förvandlas till grymhet om man inte är försiktig. Det finns olika sorters skämt. Ironi blandat med sarkasm är väl den humorn som kanske är farligast då den ibland kan bli oavsiktlig och betraktaren kanske inte förstår den utan ser den som sårande. Humor överhuvudtaget kan få människor att hata varandra om bara den ena människan ser skämtet eller det roliga i situationer som uppstår.

Jag har sårat mig själv många gånger, då en del skämt gått för långt. Jag har också sårat andra utan att veta om det och därför får jag heller aldrig möjligheten att berätta att det inte var menat på det sättet.

En sak har jag lärt mig nu när mitt liv stannat upp och jag har tagit mig tid att tänka över vissa saker och startat en expdition inom mig själv har jag insett att jag nog missbrukat humorn en hel del. Man tror ju inte att roliga saker kan göra någon annan ledsen men alla är ju inte som jag och alla är inte som du.

Livet är svårt. Idag har jag kommit fram till att man kanske ska tänka sig för de gånger man har roligt. Men vad faan livet är ju som ett babianarsle, färgglatt och full med skit!!!

Jag kan inte rusa iväg och torka tårarna bakom varje synligt hörn jag kommer till.

Jag tänker så mycket att tankarna dubbleras och varje känsla blir förstärkt,okontrollerbar och innerlig.

Min andra själ har kommit hem men jag kan ändå inte känna lyckans glädje hur mycket jag än vill. Jag är mitt uppe i mig själv att jag inte kan vara din andra själ på det sättet du vill. Jag blöder som ett öpppet sår och livet smakar salt. Allra helst önskar jag du kunde åka igen så du slipper se mig så här. Jag vill ju vara ditt vatten som släcker din törst och stillar din hunger. Det tär på krafterna att dölja sig själv. Jag vill inte att du ska se mig som den jag är. Du kanske blir besviken,rädd eller arg och lämnar mig för att aldrig mer komma tillbaka.

Jag avslutar det här inlägget med att berätta att jag nu provat shaktimattan och jag är positivt överaskad.

Det gör fruktansvärt ont inte bara fysiskt utan psykiskt också. Jag kan slappna av och jag kan inte minnas när jag var så avslappnad senast.

Dimman börjar lätta litegrann och jag kan snart se konturerna av något bra!

Min upplysningstid är slut för länge sen och det är nu mitt eget ansvar att fostra mig själv till att bli den människa jag vill vara. Jag har varit någons barn,någons dotter i en familj där vardagen varit trygg i livets första avsnitt. Jag tilläts stå på egna ben när jag behövde och snubblade jag fanns det alltid någon där att stödja sig på och som tog emot mig när jag föll. Jag grät inte så ofta , det gjorde aldrig ont när jag slog mig ,jag  landade alltid mjukt i någons armar och det var där någonstans jag ville revoltera så att mina föräldrar skulle backa undan och låta mig få några skrubbsår.

Nu sitter jag här med en rynka i pannan. Det är ingenting konstigt med det, vi åldras, växer upp och förändras.  Att ha en rynka i pannan är bara ett bevis på att man har levt. Mitt pannveck jag har kan bara ses av min omgivning när jag berättar att det finns, jag själv ser det varje gång jag ser mig själv i spegeln, men det är ju för att jag känner mig själv så väl in i själen.

Jag minns en tid då det där vecket inte fanns, då jag föddes som den finaste Sippan i backen. Den våren som kom tidigt till min familj med vacker fågelsång,snödroppar i trädgårdslandet och solsken genom persiennerna tidigt på morgonen. Sippan var liten och bräcklig men med rätt omsorg och kärlek började rötterna växa sig djupare i den mullrika jorden och fler kronblad föddes år efter år.

Vecket i pannan kom långt senare. Just nu tänker jag tillbaka, tillbaka på den tid då vecket i pannan inte fanns.  Tiden går förbi mig och jag kan fånga upp det i en håv, en del flyger igenom den tunna väven, både gott och ont, men jag kan se det för några sekunder ändå. Saker som jag inte vill minnas måste jag fånga upp, saker jag vill glömma som gjorde mig ont och gjorde mig svag. En del saker som gjorde mig stark har ingen betydelse och kan svepa förbi, jag är vuxen nu och väljer själv vilken människa jag vill vara. Jag kan kasta håven efter fjärilen om jag vill men jag väljer att lägga ner den på marken och luta mig tillbaka mot stenen i backen där sipporna växer så fint. Min väg tar inte slut där i det där vecket i pannan, det är ju här allt börjar. Det var här jag föddes som den finaste Sippan i backen så vacker att jag fick stå kvar. Jag fick växa djupare och högre än någon Sippa i världen, det var där livet började ta form.

En skulptur börjar som en lerklump….en blomma börjar som ett frö…. en bok börjar med en inledning… ett brev är ett blankt tomt blad innan man skrivit första raden……………………………..

Jag var från början mammas flicka för att i senare år bli pappas flicka men till slut blev jag mig själv.

Livet prövningar har lärt mig mycket och jag har fått erfarenhet och en gnutta kunskap om det mesta.

 Ingenting är omöjligt egentligen.

Jag har alltid varit tjejen som sett till att få det hon vill ha.

Jag har aldrig varit rädd att säga vad jag tycker och jag har alltid gillat att ha tempo i min tillvaro.Jag hatar att snigla med saker och det har aldrig egentligen funnits problem utan någon lösning. Jag har nog också alltid tyckt att livet är rätt förbannat tråkigt och har gjort många saker som jag egentligen inte vill. Det finns så många saker jag skulle velat gjort i stället och nu för tiden krävs det rejäla utmaningar för att tillfredställa och stilla mina önskningar.

Jag hatar tryggheten och den vanliga vardagen och skulle jag få välja själv skulle jag nog helst av allt vilja vandra på en skör tråd genom hela livet. Vetskapen om att man när som helst kan falla ner och slå sig ordentligt eggar mig.

 Jag vill inte ha det där livet som alla andra har. Jag vill hela tiden testa mig själv och hetsa fram beteenden som jag inte visste jag hade. 

Jag har inlett en tävling emot mig själv där endast jag kan segra, men vad är priset då? I min tävling vinner man inget pris, man får betala istället. Jag betalar en liten del av mig själv varje gång jag vinner!

I en cirkus arena där kraven ställs högre och högre har jag nu ramlat av tråden, jag glider inte längre som den vackraste ballerina med paraply i handen. Paraplyet har för länge sedan flygit sin väg och skorna blev allt halare och halare ju längre ut på tråden jag gick. I en båge böjde sig tråden och så elastisk som en del trådar kan vara slungades jag med en faslig kraft ut ur den här cirkusen, jag såg min jublande applåderande publik försvinna och till slut blev de bara som små prickar jag inte kunde sätta focus på och jag var på väg ut i universums okända hål, ensam,övergiven utan kunskap om astrologi.

Jag svävar just nu obegripligt förbi stjärnorna obenägen att stanna,jag lutar mig tillbaka och försöker minnas vad som egentligen hände.

Vad var målet som jag så tappert kämpade mot? Varför i hela friden kunde jag vara så dum att jag utan kunskap trodde att jag var en lindansare? Flickan som var mammas flicka,bytte till att bli pappas flicka och sen blev sig själv, klev ut på en tråd utan någon som helst kunskap om ballerinaskor,konsten att hålla i ett paraply och hur elastisk en väg mot ett mål kan vara.

En sak är säker att den där flickan måste finna en annan stig,en sidoväg,villoväg, kanske till och med en omväg för att komma tillbaka till starten,plattan där man samlar mod innan hon återigen försöker ta sig ut på den där tråden igen och hon får gärna köpa sig ett par andra skor! 

Jag har insett att den där flickan faktiskt är jag ! Jag är den där ballerinan i rymden utan kunskap om hur man får luft och andas där uppe bland stjärnorna.

Jag minns inte allt som hände men jag vet nu var jag är och jag ska försöka ta mig tillbaka till publiken. Vilket håll ska jag vända blicken? I vilken riktning tog ni vägen?

Jag ska stanna upp under helgen och tänka efter, försöka komma på ett sätt och en lösning. Jag ropar högt ut i universum ” jag kommer tillbaka,publiken,jag kommer tillbaka,jag hittar er snart,jag ska inte svika er,jag kommer tillbaka”….

Jag vet att resan upp i tomma intet är lång och det känns som resan hem kommer bli mycket längre!

Jag svävar där uppe som mörk materia….

Mitt närmsta sällskap är mina fyrbenta vänner, de är egentligen inga vänner för dom gör faktiskt nästan vad som helst för att förstöra min vardag. Det börjas redan INNAN man går upp på morgonen. Är det så att man inte går upp när klockan ringer utan man vill ta de där extra 5 minuterna så börjas det pipas och ylas högljutt av en viss RAMBO, min stora hankatt som är så  larvig att det är pinsamt trots att han ser fasansfullt skräckinjagande ut. Han kan ju faktiskt svälta ihjäl om man sover 5 minuter till!

LOIS, min äldsta katt,  är tjock som en tunna men väldigt klok, springer oavbrutet mellan sängen och matskålen, precis som om matskålen skulle fylla på sig själv under tiden som hon springer tillbaka mellan köket och sovrummet? Det kan också vara så att matskålen och sängen är hennes största fritidsintresse.

 När man väl går upp ur sängen så springer alla  katter framför mina fötter hela vägen ut i köket precis som en delfinflock simmar i havet och jag snubblar minst tre gånger varje morgon eller trampar på minst en svans. De har fortfarande inte lärt sig att jag alltid viker av innan köket för att gå på toaletten och de har fart som bowlingklot och strikar rakt in i matskålen för att sedan vända tillbaka då de märker att jag smet in på dass.  ” Vad faan, hon va ju bakom oss nyss” ser det ut som de tänker. Som gerilla soldater vaktar de toadörren tills jag är klar, tar det för lång tid så kraffsar de på dörren,i samma ögonblick som jag kliver ut ur badrummet förvandlas katterna och jag till den där vimsiga delfinflocken igen och i ett oregelbundet mönster simmar vi allihop ut i köket efter att ha krockat med varandra några gånger.

Sen ska det tryckas framför kylskåpet och jamas, ju högre man jamar ju fortare går det att få mat. När matskålarna är fyllda och katterna bytt matskålar med varandra för att vara säkra på att någon inte fick godare mat så får jag göra frukost till mig själv. När det äntligen blir dags för mig att sätta mig med min smörgås så har katterna slukat sina skålar och samlats runt mig för att tigga till sig lite av min frukost. Aldrig får man vara ifred! Bjuder man inte på frukost så köas det till bajslådan och jag får äta frukost till ljudet av bajsskrapande och en svag lukt av prutt. Fy fan tänker jag. Jag skulle ha bjudit av mitt pålägg så hade jag kanske haft matlusten kvar nu.

 Så här är det varje morgon oavsett om det är lördag eller måndag! Har man valt att bo i kattparadiset så får man räkna med att det är så här det går till.

Hemma hos mig bor det fler katter än människor för tillfället och då är det ju givet att den majoriteten har största andelen mandat och styr hela ”Skomakarkåken”. Rambo är statsministern efter Lois avgång för några år sen då hon steriliserades och gick i pension,men hon är agerar numera som Rambos närmsta rådgivare (han är ju hennes son och inte så gammal till åren) när han tar beslut som hon inte samtycker. Tillsammans regerar de över julgranskulor, kattleksaker, mattes pålägg och klösbrädor och det mesta sker på deras villkor.

Just nu kom Rambo in från sin promenad och satte sig och sket i kattlådan för att sedan gå ut igen………Lois ligger i sin antika stol och snarkar värre än en fyllehund och hon verkar tycka att livet är förbannat skönt att leva…..

Hur är det att vara en Sippa som blommar året runt egentligen? Får man köldskador på fötterna vintertid? Torkar man ut och vissnar under högsommaren? Blir man plockad och satt i en vas när snön precis har smällt? Hur djupt ner växer en sippas rötter egentligen? Hur får en sippa sina blad att bli så läderartade? Hur är det att vara fridlyst? Vilka är hennes myror som sprider hennes frön?

Det är jag som är Sippan. Nu fullvuxen med väl utvecklade blad med många fjolårsblad bakom mig. Jag har fått min slutgiltiga färg och är skyddad av länsstyrelsen. Varför? Jo för att jag kan inte spridas om jag plockas och jag är av en sällsynt art och är därför sårbar. Jag är en populär liten blomma som föddes en vårdag på 80-talet och som alla andra fridlysta djur och växter så är jag speciell. Jag bör hanteras med respekt eftersom jag är giftig vid invärtes bruk, jag är stark urindrivande och kan inte bota några sjukdomar utan ger dig blåsor i munnen om du skulle få för dig att äta en bit av mig.

Jag är inte ond bara för att jag är giftig, jag ger dig vårkänslor och hopp om livet om du bara bryr dig om att titta på mig. Du blir alltid lika förvånad när jag dyker upp. Ibland tittar jag fram tidigt, ibland sent. Ibland blommar jag kort, ibland längre, men en sak är säker, jag återkommer varje år, du längtar efter mig, jag sprider glädje. Om du hittar mig berättar du det för alla, en del människor hamnar också i tidningen trots att jag faktiskt konkurrerar mot både snödroppe, tussilago, flyttfåglar och andra busfrön!