ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

Min födelsedag närmar sig. Den där 30 årsdagen som jag hade sett fram emot så mycket. Nu känns det som det kvittar. Jag hade en plan på hur jag skulle fira den men jag har inte haft ork att ta tag i det. Allt annat i mitt kaotiska liv har tagit tid och jag har prioriterat mitt mående i första hand. Jag accepterar att det blev som jag inte hade tänkt. Jag kan ju faktiskt fira min födelsedag senare, när jag orkar. Min sambo har dock offrat en hel del för den här dagen. Han har fått ställa in sitt jobb vilket hans arbetsgivare säkerligen är förbannade över. Han har en överaskning till mig, jag vet inte så mycket om den. Jag vet dock att jag ska åka någonstans och att jag kommer flyga från kalla Sverige den 19:e (typ snart) och slutdestinationen antar jag är mot varmare breddgrader.  Så sött av honom att verkligen våga göra detta. Detta är även bra övning för mig i mitt annars sååå kontrollerade liv. Jag gör alltid allt så perfekt och min sambo har egentligen inte så mycket att säga till om. Allt ska ske på mitt sätt eftersom det är det enda sätt jag accepterar och jag vet att det alltid blir bra om jag får göra saker på mitt sätt. Helt sjukt beteende och inte konstigt att man slet ut sig på jobbet. Jag fick en varning på en anställningsintervju en gång och det handlade just om mitt kontrollbehov. Under intervjun fick jag genomgå massa olika tester, bland annat ett personlighetstest som visade att jag hade svårt som chef att delegera arbetsuppgifter. Mitt kontrollbehov gjorde att jag alltid ville göra uppgifter på mitt eget sätt och hade svårt att släppa taget, vilket i sin tur skulle leda till att jag skulle få svårt att avsluta projekt eftersom jag startade nya hela tiden. Jag fick inte jobbet just pga detta testresultatet och personen som höll i intervjun motiverade mitt NEJ med att jag ännu är för oerfaren med annars en god ledare, om jag inte övade på att delegera så skulle jag bränna ut mig sa hon. Skitsnack tänkte jag men såå rätt hon faktiskt hade.

Det här med ångest och hur man hanterar den är lika svårt som att lägga benet bakom nacken. Kan man kalla det återfall? Ja, hur som helst återfall eller inte så smyger ångesten efter mig och den lurar bakom varje hörn. Som en svart smet rinner den närmre mina fötter och viskar fula ord som jag inte vill höra. Jag försöker hålla för öronen och nynna den vackraste sång jag kan tänka mig och jag blundar, blundar hårt och hoppas att jag snart ska vakna ur denna mardröm.

I din värld är det kanske en lång väg mellan hopp och förtvivlan, en väg som är nyanserad i många färger och du känner vägen väl och vet när du ska vända för att inte komma för långt hemifrån. I min värld är vägen mellan hopp och förtvivlan endast en stenkast ifrån varandra, nyanserna är inte koncentrerade utan flyter mer omkring i en och samma färg. Hopp och förtvivlan skulle kunna bo grannar i mitt hjärta och min brustna, vilsna själ. Jag kan inte gå den enkla vägen ut och upp över regnbågen, jag måste gå genom snöstormar som gör allt ännu mer kaotiskt och det är kallt och blodet fryser. Jag har inte det där vackra skrattet som du har och jag är arg för att jag tillåter mig själv att gråta. Jag måste gråta, det känns som om det går över då, det blir lite bättre och gör kanske inte riktigt lika ont som vanligtvis. Jag vill inte fatta din hand och dra in dig i den här världen, jag måste gå ensam, ensam men stark, jag vill hålla dig utanför. Ditt liv ska fyllas med färgglada ballonger, sommarängar och vackra glittrande hav. När du har allt det där kanske du kan bjuda in mig i din värld, bjuda på tårta och så kan vi skratta, skratta oss hela vägen över regnbågen och in i Lyckans land. Där är alla snälla och håller varandra i hand och ler. Där är alla vänner med mig och de skulle krama mig ofta och säga att jag är söt. Där, i Lyckans Land sover man gott, hela natten,  i vackra sängar med stora kuddar i funktionella färger. Man drömmer inga mardrömmar och man blir inte förföljd om nätterna. Där existerar inte ångest och psykiska besvär, där finns bara lycka,glädje, och varma vindar. I lyckans land blommar magnolian året om.

Ingen människa vet hur hårt jag jobbar för förändring.

Ibland känns det som jag vill ge upp för det är så tungt och svårt, men samtidigt inser jag hur viktigt det är att fortsätta mitt arbete för att livet i senare skede ska bli så bra som möjligt. Man kan se det som att jag använder den här tiden på att investera i mig själv. Det är mer krävande än vad jag någonsin kunde föreställa mig.Det ligger många tårar och ångest bakom varje liten bit i det pussel jag lägger.

Igår tog jag ett sort beslut där jag helt enkelt körde över mitt gamla jag. Jag har många gånger beskrivit hur mitt synsätt har varit på saker jag inte har kontroll över och min rädsla för att släppa på kontrollen.  En sak som jag inte utfört här i livet som egentligen är självklart för alla om du nu inte har fysiska hinder som står i vägen är ju körkort. Eftersom jag inte kan köra bil har jag helt enkelt undvikit att ens försöka ta körkort. I går tog jag tag i saken och ringde till körskolan och anmälde mig till handledarkursen man numera måste genomföra innan du ens får sätta dig i förarsätet. Det kändes faktiskt ganska okej. Efteråt kände jag mig nöjd att jag trotsat kontrollen, släppt den och insett att man faktiskt inte måste kunna allt till punkt och pricka innan man ens gett sig själv en chans till att lära. Jag försökte berätta för min sambo hur glad jag var över det där stora steget, men han verkar inte inse hur stort det där klivet egentligen var. Det kan kännas störande eftersom jag gärna vill visa och få människor runt omkring mig att förstå att jag faktiskt gör konkreta saker för att förändra mig själv och mitt beteende. Jag vet inte om jag söker en klapp på axeln eller någon annan sort bekräftelse på att jag är duktig och med det vill jag ha sagt att jag fortfarande hänger kvar i mitt gamla beteende eftersom jag gärna vill att andra ska se mig som duktig. Jag står med en fot i mitt gamla jag och en fot i mitt nya och det är så svårt att balansera dessa två världar så att jag inte gör förändringarna till utmaningar och nya prestationer där resultatet endast mäts i självkänsla.

På söndag ska jag alltså börja med mitt körkort, jag försöker sätta tidspress på mig själv och krav på att körkortet ska vara avklarat innan sommaren, vilket är helt idiotiskt egentligen. Vad händer om jag inte håller tidsramen då… Jo jag straffar mig själv genom att klanka ner på min självkänsla och min personlighet och karusellen rullar igen. Som sagt, det är inget lätt arbete jag påbörjat, att förändra och förbättra samt förenkla för mig själv och som tur är så är jag numera medveten om mina problem och kan ta hand om dom.

Orginal?

Parodi?

Vad är det med alla dessa videobloggande småbrudar? Är alla brudar så här nu för tiden? När jag var fjortis bloggade man inte, möjligen skrev man dagbok med hänglås som man aldrig visade för någon. Dessa tonårsflickor känns inte mänskliga på något sätt. Man blir plötsligt väldigt rädd för att skaffa barn..Är det så här dom blir??? Med min otur skulle jag nog få en fjortisdotter med liknande egenskaper! Jag skulle dock aldrig behöva ha tråkigt, redan vid frukostbordet skulle jag vika mig dubbel av skratt när fjortisen kvittrar glatt om hur äckligt pålägget på smörgåsen är och kvittra vidare om hur pappas skjorta är blå eller grön!!!!

Ligger fortfarande i sängläge med halsont men ingen feber, så i morgon är jag nog på benen igen! Har lyckats lösa ett helt korsord idag samt bestämt att jag nog är sugen på att åka till Egypten över min födelsedag, men jag hinner nog ändra mig tusen gånger innan något blir helt hundra bestämt!

Jaha, nu ligger man här med täcket uppdraget upp till öronen.

Jag får knappt luft, det beror inte på att täcket är uppdraget till öronen utan det är halsen som krånglar.

Jag är lite sjuk. Helt vanligt sjuk, jättekonstigt, jag menar…det känns jättekonstigt, ett FYSISKT fel  för en gång skull.

Detta gör att jag för stunden glömt det psykiskt sjuka som infinner sig i min arma kropp och som hänger som ett surt moln över huvet.

Jag kommer på mig själv tycka att det till och med är lite mysigt att vara lite sjuk, fysiskt. Febern kryper i kroppen och det känns gött. Man vet hur man ska tackla fysiska sjukdomar, det brukar räcka med lite panodil och vila.

Psykiska sjukdomar däremot är mycket svårare att hantera och det är inte alltid det räcker med några dagar i sängen,en ask panodil och en stor bytta glass.

En ångestattack är tusen gånger värre än den farligaste lunginflammation.

En ångestattack är inte ens säkert att man kan bemästra med egen kraft, jag talar av egen erfarenhet och vid flera tillfällen har jag fått söka akut hjälp när ångesten fyllt min kropp och vägrat lämna själen fyra väggar.

Numera klarar jag en ångestattack på egen hand, med verktyg jag fått av min psykolog och jag är evigt tacksam för det eftersom den akuta sjukvården inte är så mycket att skryta om.

Man blir omhändertagen några sekunder genom att någon fysiskt överlämnar ett glas vatten och lite tabletter, sen får man ligga i ett rum tills man känner sig något bättre för sen finns någon annan mycket sjukare som behöver det där rummet och då får man åka hem. Samma regler gäller säkert vid fysiska sjukdomar. Du måste mer eller mindre vara minst halvdöd för att få hjälp och recept utskrivna. I det här fallet handlar det bara om en helt vanlig halsinfektion och jag kommer nog vara på benen igen om några dagar. Just nu njuter jag bara av att vara fysiskt sjuk och hoppas nästan att när den fysiska sjukdomen förvinner så kommer den ta allt det psykiska med sig och jag blir friskförklarad för resten av livet. Under tiden trycker jag i mig halstabletter, blir klappad på pannan av min sambo och katten värmer min bröstkorg och jag myser i sängen framför tvn och dåliga dvd filmer. Jag överlever på glass i stora lass och får frukost på sängen. Gud vad härligt det är att vara sjuk ”på riktigt”.

När man hamnar mitt i en kris i livet vill man att ens nära anhöriga ska visa sitt stöd. Det är så självklart att vi tar det för givet men vi får inte alltid det stöd vi förväntar oss och ibland kan man till och med bli sviken och baktalad bakom ens rygg utan någon egentlig anledning.

Min familj har försökt visa sitt stöd i den här krisen jag är mitt uppe i just nu. De har varit måna om min hälsa och många har både ringt, hälsat på och verkligen visat förtroende och jag har öppnat mig, berättat och gråtit.

Den personen som visat sitt stöd mest är den som nu verkligen svikit mig som mest. På omvägar har jag fått höra att personen som är en släkting jag öppnat mig för ifrågasatt min sjukdom och min sjukskrivning och mer eller mindre faktiskt snackat bullshit till andra människor. När jag får höra alla saker denna människa sagt blir jag så fruktansvärt ledsen, besviken, arg och ledsen igen. Jag är inte i form att tackla ett sånt här svek och vet inte om jag bara ska låta det gå förbi och förlåta eller om jag ska konfrontera och hämnas?

Att det känns som ett extra svek är just för att denna människa verkligen hjälpt mig, stöttat mig och vi har haft dialog och hon har sagt att hon förstår mig, stöttar mig och vill göra allt för att hjälpa mig. Egentligen menar hon att hon ska springa vidare med informationen jag lämnat om mig själv och mitt mående och har dessutom mage att ifrågasätta det. Jag vet att meningar som ” hur faan kan hon gå in i väggen, hon har ju inte ens några barn?”, ”Vaddå sjukskriven i ett halvår och inte kunna jobba, hon ska vara glad att hon överhuvudtaget har ett jobb” , ”det kan väl inte vara stressigt och krävande att jobba på ICA?”.

När man hör allt detta och lite till så blir man verkligen besviken. Jag går inte hemma från mitt jobb för att jag tycker att det är roligt. Att inte ha barn kan faktiskt vara stressande i sig, jag skulle faktiskt varit mamma till två och min barnlöshet har jag faktiskt inte valt själv. Varför skulle det inte kunna vara stressigt att jobba i en butik? Jag känner att jag är tvungen att försvara mig samtidigt som jag faktiskt inte orkar. Denna människa sjönk verkligen i mina ögon och jag kommer numera akta mig för att öppna mig. Min släkt är väldigt speciella och faktiskt var det första gången jag fick smaka på deras skitsnack. Jag har ju vetat om att sånt förekommer men jag har aldrig direkt blivit utsatt för svartmålning eller baktalande tidigare. Jag är evigt tacksam att jag inte ärvt dessa egenskaper och är så olik min familj, jag är egentligen faktiskt den som mest högutbildad i släkten näst efter min manliga kusin och man har alltid fått höra att man var en bra tjej och duktig men att jag nu lider av en svår depression är pinsamt och ingenting man vill förknippas med.

Jag ska försöka se det här som en nyttig erfarenhet (efter en dag i tårar och ångest) att livet faktiskt är full med motgångar och att det alltid kommer finnas människor som snackar skit om dig och ifrågasätter dig och dina egenskaper och dina handlingar. Har man självkänsla och självförtroende kan man bortse från allt skitsnack eftersom man själv vet sanningen. Jag är ingen dålig människa bara för att jag är sjukskriven, äter mediciner och inte varit mig själv på väldigt länge, jag gör faktiskt ett fantastiskt arbete med mig själv just nu och jag har ingenting att skämmas för.

Så nää jag måste nog säga att blod inte är tjockare än vatten. Mina närmsta vänner, som jag också ser som en del av min familj, är inte oärliga och smyger bakom min rygg. Det är faktiskt mina vänner som ställt upp för mig i denna kris som om jag vore en av deras. HÅLL DIG TILL VATTEN….SÅ LÄNGE DET ÄR RENT!

Jag önskar att det kunde vara så där 17 plus och fågelkvitter ute och jag skulle då sitta på min lilla uteplats med en bok i handen och lukta på äppelblommorna som fyller den lilla trädgården med sin ljuva milda doft.

Istället sitter jag inomhus, tittar på gatans gråa slask och söker sista minuten resor till varmare breddgrader.

Det börjar närma sig min födelsedag som jag hade planerat på ett helt annat sätt om jag inte hade hamnat i det här eländet. Just nu känner jag ingen ork att planera en trevlig fest eller boka in en oförglömlig resa att minnas hela livet. Det är tråkigt att det skulle bli så här. Det var inte så jag ville minnas min 30 åriga födelsedag. Jag nämnde det för psykologen i veckan och hon sa att det är depressionen som gör att jag inte kan ta beslut, att jag velar så mycket fram och tillbaka. Jag kommer bli ännu tröttare nu då man bestämt att höja mina mediciner och kommer säkerligen gå in i en svacka igen som jag alltid gjort föregående gånger man varit och pillat i medicineringen. Det kommer göra mig ännu mer frånvarande och obenägen att ta beslut och det kommer bli ännu svårare med planering. Stress är inte bra för mig alls i det här läget och att planera in en fest eller en resa skulle innebära mycket stress eftersom det är både tidskrävande och jag har ont om tid. Allt detta tänkandet blir också en oro och en stress, vad ska jag göra? Vart ska jag resa? Var ska jag ha en fest? Vilka ska jag bjuda? Ska det bli stort eller litet? Hur stor är min budget? Tankarna stressar upp mig och jag får ångest och karusellen är igång och jag har svårt att kliva av eller sakta in.

För att varva ner kom jag på att jag faktiskt kan låta någon annan göra allt detta åt mig. Varför ska jag nödvändigtvis alltid göra allt själv? Att be någon annan är dessutom en bra övning att släppa lite på  kontrollen, överlämna ansvar och låta någon annan göra något för mig istället för tvärtom.

Så från och med idag ska jag inte tänka på någonting som har med min födelsedag att göra. Jag ska bara lägga energi på mig själv och min mentala hälsa.

Jag gjorde lumpen testet på lumpen.nu

Min profil blev:

Du verkar ha en sund inställning till träning och kroppsideal, det är jättebra! Gissningsvis är du en person som kan njuta av livet, ”softa” och ha det skönt. Stress och jäkt är nog inget för dig och det bådar gott inför framtiden.

Vill du ha ännu fler tips om kost och träning? På madeinlumpen.se hittar du allt du behöver.

Logik
Du har antagligen bra resultat både i naturvetenskapliga och humanistiska ämnen. Med ditt sinne för strategi och logik skulle du kunna bli en bra mellanchef inom exempelvis vårdområdet eller trivas att arbeta med administration.

Språk
Din språkförståelse är mycket bra. Läser du mycket? Lämpliga yrkesområden kan vara lärare, översättare, tolk, journalist eller författare.
Personlighet
Du verkar öppen, positiv, social och initiativrik. Du lär nog inte få några svårigheter att leda en grupp eller att bli chef en vacker dag. Med din personlighet får du nog heller inga problem att ta dig fram i det ständigt föränderliga samhället, eftersom du antagligen gillar omväxling och utmaningar.

Kul!

Idag ringde han, ni vet han. Han jag älskar så mycket.

Nu kommer han hem. Jisses. Ibland har det känts som en dröm alltihop. Att jag inte har någon pojkvän, utan att han bara är en dröm, en illusion av något jag vill ska finnas. Igår tänkte jag innan jag gick och lade mig, sista natten ensam sen kommer det ligga en människa brevid mig. Det kändes väldigt konstigt att tänka så. Jag har ju trots allt legat ensam i min säng mer än vad jag har haft sällskap i den. Det kändes nästan lite läskigt, pirrigt i magen. Vi har inte setts på en månad men den månaden har känts som två år. Antagligen för att hans hemkomst förra gången varade så kort. Det är med fjärilar i magen jag sitter här och väntar. Det känns lite som första dejten, pirrigt, fjärilar som flyger i magen och när han står här framför mig blir jag så där blyg som man är när man ska kyssas för första gången.

Det är ganska fantastiskt att jag kan känna så här eftersom det var snart 13 år sedan jag blev förälskad i den här människan. Det är nog inte många som efter 13  år har fjärilar i magen när de ska träffa sin stora kärlek. Man tar sin partner lite för givet och ser denne som en del av vardagen. Det gör inte jag för min kärlek är inte en del i min vardag och jag tar verkligen inte för givet att det är mig han älskar. Jag förtjänar den kärlek han ger mig och jag ger honom utrymme att göra det han alltid velat göra även om det ibland sker på bekostnad av mig själv. Den här hösten hade jag  verkligen önskat att han kunde varit hemma mer och jag önskar att han kunde varit hemma längre de gånger han varit hemma. Samtidigt som han är borta får jag en bra grund att stå på då jag tvingas klara mig och allt annat på egna ben. Jag blir en egen individ på det sättet. Vi är inte sammansvetsade på det viset att vi måste göra allt gemensamt. Det är nyttigt för den egna utvecklingen.

Jag ska ta tillvara på den här tiden vi har tillsammans nu. Samtidigt som jag mår bra av egen tid så är det lite tråkigt att göra saker på egen hand. Jag vill också gå på bio och hålla in pojkvän i hand. Jag vill också sitta och mysa i soffan efter en måltid spagetti och köttfärssås.

Nu äntligen kommer han hem….

Jag var på båtmässa i helgen! Jag har varit dålig på att segla de senaste åren men i somras tog jag tag i saken och seglade med pappas 36 fotare i fyra dagar. Den som inte seglar vet inte hur befriande känslan är. Det är vinden, båten och du. Jag önskar att jag hade ekonomi och kunskap att äga en egen båt för det är verkligen total avkoppling att segla ut bland öarna. Det är inte alltid en dans på rosor eftersom egentligen vad som helst kan hända, men det är det som gör att det också blir spännande. Innan jag kunde gå bodde jag och min familj på segelbåten hela sommaren. Visst blev det i tonåren lite tråkigt eftersom man hellre ville umgås med sina kompisar och hänga hemma. Det var bara under några år man sket i seglingen  men sen skrek det i seglingstarmen och man var fast i båtberoendet igen.

På båtmässan i helgen anmälde jag mitt intresse att få segla som jungman på en svensk ostindienfarare. Deras monter var helt fantastisk och jag stod kvar där länge och pratade med  besättningmännen. Jag kände lukten av tjära och gamla tampar och jag hoppas verkligen att jag får följa med dem att segla denna fantastiska båt. Att segla som ljungman innebär att man seglar som besättningselev och har hand om segel och rigg och det gäller att inte vara höjdrädd då riggen är 35 meter hög. Man behöver inte ha tidigare seglarerfarenhet även om det är en stor fördel om du har det och jag tror att man utvecklas som människa av att göra en sådan resa oavsett man gillar båtar eller ej.

Jag hoppas nu att jag kommer få ett mail av besättningen där det står att jag är utvald!!! Att jag får följa med. Det skulle vara så jävla roligt. Håll en tumme för mig!