ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

Amen hallå…var är min DN prenumeration jag beställde för 2 veckor sedan??
Jag tänkte att jag skulle lättare kunna komma upp på morgonen om jag visste att den låg i brevlådan.

Veckosamtal hos läkaren gick bra. Det är glada över att det går bra för mig.
De berättade att dom annars haft dålig erfarenhet med den sortens rehab jag går i.
Jag tror det beror på att jag är så envis och står upp för mig själv. Jag har bestämt mig för att detta ska bli bra och när jag tycker det börjar rinna ut i sanden hos psykologen har jag sagt ifrån.
Det är tråkigt att det ska behöva vara så. När man är svag som jag är så är det inte säkert att man har orken att bita ifrån utan att man finner sig i att rehabiliteringen går bakåt istället för framåt.
Det skulle jag ha applåder för sa läkaren. Det är otroligt många som ger upp så pass att de till och med beslutar att lämna allt lidande här på jorden just för att psykvården inte har de resurser som krävs och behövs. Jag ska aldrig bli en av dom. Jag skulle aldrig ge mitt liv för att någon annan gör fel.

Igår såg jag filmen 2012 och har haft mardrömmar inatt.
Kan det vara så att jorden kommer gå under 21 /12 2012? Nä, jag tror inte det. Jag tror att man i denna stund nog är stressad över julstöket som ska fixas och julklapparna som ska handlas snarare än att jordens ska gå under.
Men tänk om? Ja, då skulle vi inte göra så mycket, vi skulle dö allihop.
Tillhör man Jehovas Vittnen då tror man att jorden ska gå under lite då och då. Jag tror inte att något annat samfund har haft fler domedagsdatum än just Jehovas. Jag har aldrig haft tid att sätta mig in i deras religion, men det skulle vara spännande att någon gång göra det.

Kristendomen är den religion som är störst här i världen och jag har själv läst bibeln men det enda jag minns var incest, bröder och systrar,far och döttrar fick barn, gifte sig. Ganska äckligt, om vi nu härstammar från denna lära så är vi inavel allihop. Men det finns givetvis olika tolkningar på denna bok, min tolkning är kanske inte samma tolkning du gjort.

Tillbaka till min mardröm då, jag drömde att jorden gick under men jag klarade mig för jag hade köpt djupa mat tallrikar på konsum som jag kunde sitta i och flyta på, då jorden täcktes av vatten. Min ark var alltså en vit mat tallrik hahaha. Så egentligen blev det ingen mardröm eftersom tallrikarna räddade mitt liv.

Det är verkligen som en berg och dalbana.
Upp och ner.
Jag åker inte ens karuseller.
Men den här karusellen har snurrat på i över ett halvår nu.
I går va en skit dag, men det vände snart efter jag hade fått både besök, telefonsamtal och sms.

Idag är det bättre. Jag sov ut ordentligt och låg kvar länge i sängen, jag visste hur vädret skulle bli, därför tänkte jag att jag lika gärna kunde ligga kvar i sängen. Men det fanns en som inte tyckte samma som jag.
Min katt tjöt hysteriskt, hoppade upp och ner i sängen, tjöt lite till, retade upp sin morsa, sprang ut och in i sovrummet, pipandes, gnällandes , så jag hade bara ett val och det var att gå upp.

Kaffekoppen i handen satte jag mig framför tv och tittade på hur man igår grävde fram ett levande offer på Haiti, tänk att ligga levande begravd i två veckor, det måste vara 1000 gånger värre än min situation.
Man avbröt ju egentligen sökandet efter överlevande för en vecka sedan så chansen att bli hittad har varit minimal. Det finns en anledning till allt vill jag tro. Den där personen som legat begravd i 14 dagar hade en uppgift senare i livet som skulle uträttas.

Snön fortsätter att vräka ner, mina fotspår till brevlådan är för länge sedan begravda i ny snö.
Idag blir jag inomhus om det nu inte skulle ske mirakel och temperaturen utomhus steg till 25 grader plus och solen tittar fram. Det är bara önsketänkande och drömmar, men var skulle vi vara om vi inte fick drömma???

Motvilligt tog jag den nya medicinen idag. Läste igenom bipacksedeln och suckade. Vanliga bivekrningar är trötthet, viktuppgång, förvirring, muntorrhet, illamående, ångest, rastlöshet, ovanliga drömmar, sömnsvårigheter, sömnighet, yrsel, darrningar, stickande känsla i huden…. Mindre vanliga biverkningar är tandgnissel, förvirringstillstånd, panikattacker, smakförändring, svimning, synstörning, hår förlust, vaginal blödning, hjärtklappning, svullna armar och ben, själmordstankar m.m

helt otroligt vad ett litet piller kan göra. Jag brukar alltid råka ut för allvarliga biverkningar när jag äter medicin så vi får vänta och se vad det här kommer ge. Jag håller tummarna för att jag inte kommer känna av biverkningar överhuvudtaget.
JAg är sååå jävla trött på biverkningar. Ett helt halvår har jag nu doserat upp och ner, bak och fram att man inte orkar med biverkningar längre.

Men vi klappar händerna åt att SAAB nu är sålt.

Usch… Totalt isolerad och nedstämd till max.
Var ute en lång tur i går så jag till slut inte kände mina lår när jag kom hem.
Maten har slutat funka igen. Det bara smakar inte!
Idag åt jag pannkakor och glass till frukost för att få ner nått, men det kändes mest jobbigt.
jag gör allt jag kan för att jag ska må bra! Jag försöker vara lyhörd och lyssna till min kropp.
Den den säger inte så mycket längre! Den tiger!
Jag har ingen att umgås med längre och sitter mest ensam på kvällarna vilket inte gör det hela enklare.
Jag tittar på telefonen ibland, tänker, vem ska jag ringa till, kollar igenom telefonboken men nää hittar ingen jag har så pass bra kontakt med att jag kan ringa och berätta om mitt dåliga mående.
Jag är i den åldern då alla har familjer eller häcken full med annat, det är väl därför det finns psykologer, eftersom det sociala närverket minskas när man blir äldre.
Idag känner jag , åhh om jag bara kunde få gå till jobbet igen, då kan jag gräva ner mig i arbete och på så sätt glömma allt det här. Jag skulle bli så upptagen att jag inte behövde tänka på mig själv.
I går hörde min sambo av sig men jag orkade egentligen inte svara men insåg att jag var tvungen annars hade väl de där maffia bilarna stannat utanför och stormat huset igen som de gjorde sist.

Överläkaren med det fruktansvärda roliga efternamnet, på den mottagning jag går hos, tittade på utvärderingen om lilla mig och jag fick ett brev idag, där det stod att jag hade en ny medicin att hämta ut.
Jag äter redan 4 olika mediciner och ska nu äta en 5:e. Jaha, knark-Karlsson tackar och bockar.
Kanske ett piller kan lösa upp den här knuten…Det är ju värt ett försök iallafall. Jag får ytterligare ett ansvar att se till att pillret tas vid rätt tidpunkt och jag hoppas att jag inte tar fel den här gången och tar sömnpiller på morgonen och förstör resten av dagen.

Kan det inte bli vår nu. Idag har de forslat bort snö från gatan där jag bor då det ska komma ett nytt oväder med upp till 30 cm snö enligt nyheterna. Jag tackar för det stora isblocket på ca 100 kg som nu blockerar min enda gångväg ut. Tack tack tack!
Nu behöver jag inte vara orolig över att jag måste gå ut och ingen kommer heller in, det är ju perfekt.

En rolig Knark remix för d3en som har tråkigt.

Oh my good!!! Jag älskar skridskoåkning och just nu går EM 2010 i Tallin.
Det här paret stack verkligen ut under gårdagens par åkning och vilken tjej då som lyfter sin partner som om han vore en fjäder. Helt jävla otroligt genomtänk koreografi,låtval och klädsel. Berörande på något sätt och definitivt ORGINELLT. Detta är en sport som får mig att gråta, för det är ju så vackert!

Jag utgick i ifrån mina behov och gjorde en förändring.
Förändringen kan tyckas liten men för mig gör den stor skillnad.
Jag fyller år i mars och självklart ska jag fylla jämt, naturligtvis går min sjukskrivning ut två dagar innan min stora dag och det har stört mig väldigt mycket. Det har varit svårt att planera för stora dagen och helst av allt hade jag velat resa någonstans för det var planen från början.
Idag ringde jag min Dr och förklarade situationen och han sa, då flyttar vi bara ditt återbesök till två veckor innan din födelsedag och så skriver jag ett nytt sjukintyg då och så skriver jag ett intyg på att du får åka utomlands om det nu är så du vill.
Ett enkelt telefonsamtal gjorde att en stor sten föll från mina axlar.En oro och stor ångest fälla försvann på en bråkdels sekund.
Jag gillade känslan och jag kommer fortsätta att utgå från mina egna behov i fortsättningen, det var ju kul.
Jag gjorde något för min egen skull och enbart för min egen skull.
Ett stort grattis till mig! En stor kram till mig själv!

Jag firar med att spela Mando diao som fick avbryta sin turné i höstas då sångaren sjukskrevs för utbrändhet, jag hoppas att han fått samma goda hjälp som jag har fått.

Det kan låta egoistisk men jag ska tänka på mig själv och endast mig själv resten av denna vecka och rent av så skulle jag behöva det nästa vecka också, kanske ännu längre.

Nu har jag inte tid att skriva mer dravel för nu har jag en viktig uppgift, jag ska göra karriär inom mig själv.
Önska mig lycka till för det lär jag behöva!
Over and out!

Jag tipsar här om en bra internet sida för den som är mer intresserad om vägen till lycka:

http://www.eudaimonia.se/eudaimonia.html

Vet ni, jag börjar bli så trött på att min pojkvän är så framgångsrik.
Man får tycka så som flickvän om man bara gör det ibland.
Han är ute på vägarna och spelar sin musik och han trivs med det.
Jag kan tycka att det är jobbigt stundtals men jag är glad för hans skull.
Det är inte många människor som får sina drömmar förverkligade och jag ser upp till min pojkväns målmedvetenhet och jag önskar att jag kunde vara lika modig som han har varit.
Aldrig har bandet varit så bokade som de är just nu, trots att de funnits i evigheter.
Sommaren var han hemma litegrann men vi fick pyssla ihop min semester med hans och samtidigt flyttade vi och jag mådde dåligt som faan men sa inte det till någon.

Sen kom augusti och jag bröt ihop i en våldsam panikångest attack och mina vänner fick ringa min pojkvän för att berätta vad det var han skulle komma hem till. Min pojkvän var hemma två dagar och fixade så jag fick komma till en läkare och ringde och pratade med mitt jobb. Det ska han ha en medalj för, han kunde lika gärna brutit ihop själv över att se mig. Det var ingen vacker syn att komma hem till. Jag själv låg bara och tittade in i väggen och kunde knappt prata, jag grät hela tiden, kunde inte äta, kunde inte duscha, kunde inte mata katterna. Efter två dagar fick han åka igen och var borta 1 månad, kom hem 1 vecka och åkte igen, var borta 1 månad, kom hem 2 veckor, åkte igen. När jag behövde honom som mest var han som mest borta. Han är inte hemma nu heller och det är 19 dagar kvar tills han står här igen.
Man får se det positiva i det hela, jag är stark nog att klara det mesta ensam.

Under första månaden han var borta tappade jag 13 kg över en natt. Det var smärtsamt att se sig själv i spegeln, håliga kinder, kläderna hängde, håret var ovårdat och stripigt, ögonen saknade närvaro.
Idag är det tvärtom, jag har två äpplen på kinderna, kläderna skaver för jag har gått upp i vikt, håret är fortfarande inte vackert men det når mig nästan till midjan nu ögonen är mer närvarande och jag har inte alls mycket ångest längre men jag är fortfarande väldigt ensam. Det spelar ingen roll att jag har vänner, de är upptagna med sitt, jag är upptagen med mitt, men det är ledsamt att gå och lägga sig ensam och vakna ensam. Jag saknar det fysiska som två människor som älskar varandra har. En smekning på ryggen, en puss på kinden, en kram i köket, hålla varandra i handen i affären, leenden, ett nyp i stjärten,en hand på låret…listan kan göras hur lång som helst. Jag saknar det!
Nu får jag endast se youtube klipp på min pojkvän och hans telefon spärras snart igen eftersom han redan ringt för 80% av maxbeloppet. Han är i ett nytt land varje dag medan jag sitter i en liten håla och knappt går ut eftersom det är så mycket snö. Ibland önskar jag att jag hade ett vanligt förhållande som alla andra men jag när jag tänker efter en gång till så gillar jag det här livet som vi lever. Vi växer som människor båda två av att vara ifrån varandra. Vi blir inte beroende av varandra och vi gör inte ALLT ihop. Vissa människor kan ju inte gå någonstans utan sin pojk eller flickvän. Vi är varsin egen individ med egna behov.
Men just den här tiden, då jag varit sjuk, kan jag tycka att att det varit mycket enklare om min pojkvän hade varit mer hemma. Ensam är stark, kanske hade jag inte kommit lika långt i mitt sökande efter mig själv om han varit hemma.
Men nu kan han komma hem, för nu är jag less på ensamheten. Nästa gång stannar han hemma i 4 veckor…yeaha

Jag byter utseende på bloggen igen, det är väl tredje gången nu.
Det här temat känns lite mer hoppfullt och inte lika tragisk som tidigare.
Förhoppningsvis kan jag också fylla bloggen med mer hoppfull text och inte en massa svart skit om hur dåligt jag mår, för nu går jag åt rätt håll.

Mina dagar är ganska tråkiga just nu. Jag försöker fylla vardagen med meningsfulla saker men det är inte lätt. Vädret gör att man helst inte vill gå ut. Det snöar och jag får naturligtvis ge mig ut och skotta si så varje kvart. Jag sitter annars och planerar i smyg hur jag ska skrapa fram 100.000 kr på en trisslott och använda pengarna på att snygga upp mig. Jag är en person som är FÖR plastikirurgi och skulle vilja, om jag hade råd, dränka mig i botox, pumpa pattarna med silikon, bryta ner näsan och bygga upp den på nytt, suga bort varje fettcell jag äger och fylla håret med extensions. Under tiden springer jag fram och tillbaka till vågen och drömmer om den perfekta kroppen som jag aldrig kommer få. Jag är trots allt på mitt 30:e år och då får man räkna med att gravitationskraften sätter käppar i hjulet och att rynkorna i ansiktet blir mer framträdande och blir en vägg mellan mig och spegeln. Att man haft sömnstörning i flera år sätter sina spår.

När jag tänker efter så ska jag nog vara ganska nöjd ändå, min sambo klagar inte och jag blir ständigt uppraggad på krogen och sist jag var ute fick jag visa leg och blev nästan osams med bartendern för jag trodde han skämtade och han trodde att jag skämtade.

Det jag ser i spegeln är inte säkert att andra ser och mitt BMI är perfekt om man räknar ut det, jag får regelbundna förfrågningar om fotograferingar(mest naket självklart,men det är ändå en förfrågan) på modellbilder (trots att min rätta ålder finns angivet) jag skulle bara behöva lite motion så skulle jag se fräsch ut igen. Tills dess får jag stå ut med hur jag ser ut,jag kan ju vara glad över att jag iallafall inte luktar illa:-D

Idag var det dags att gå till psykologen efter ett alldeles för långt uppehåll, men det var på mitt eget initiativ jag ville ha ett ”brejk”. Det är mycket sår som rivs upp och blöder när man rotar i det gamla för att komma över till det nya. Till slut stod jag inte ut längre, det blev för mycket, jag blev mätt och orkade inte mer.

Jag kunde inte somna i går för jag var en aning spänd och oroad över dagens möte. Jag har egentligen ingenting att vara rädd för. Jag tänkte hela natten hur jag skulle lägga fram det(den där tanken jag gått och tänkt).

Vi möttes i väntrummet och när vi klev in i psykologens rum sa psykologen..” Jag tror det är en annan tjej som är här idag, det syns nått i dina ögon, du är piggare än vanligt eller?”. Nej sa jag bestämt, jag är inte alls pigg, jag är trött,trött och åter trött, jag har legat vaken hela natten för att jag varit orolig över vårat möte. Samtidigt som jag sa det så tackar jag mitt utseende för att jag under så lång tid kunnat dölja min konstanta trötthet.

Jag var rak och ärlig idag och sa att jag faktiskt inte riktigt förstod vad det var vi höll på med innanför dessa väggar. Jag är en människa med stort kontrollbehov och jag känner inte att jag förstår det vi gör. Jag trodde psykologen skulle bli stött och arg men hon blev tvärtom glad och entusiastisk och sa att jag var en duktig tjej som behövde rutiner och struktur och att hon hade en plan för hur vi kunde gå vidare.

I augusti samt  i oktober fyllde jag i svenska psykvårdens självskattnings skala som fungerar enligt följande, du får olika frågor och du har olika svarsalternativ och varje svar ger olika poäng beroende på vad du svarat. Första gången jag gjorde testet hade jag 38 poäng vilket enligt testet ärmaxpoäng och visar tecken på en allvarlig och djup depression. I oktober gjorde samma test och fick då 30 poäng, alltså 8 poäng mindre än föregående test, vilket betyder att jag går åt rätt håll. Fortfarande djup och allvarlig depression men mätbart sett så hade min depressionen minskat.

Idag gjorde jag testet igen. Jag svarade annorlunda än tidigare men hade fortfarande 30 poäng. Eftersom det snart är 3 månader mellan testen och slutresultatet är desamma ska man se över min medicinering för att se om det finns något att göra på den biten, sänka , höja,byta.(Det är fruktansvärt jobbigt med medicinerna).Vi kunde se enligt svaren att det nu var lite annorlunda problematik men psykologen tyckte fortfarande svaren var oroväckande. Jag själv tyckte svaren var lite mer nyanserade än tidigare, men det är inte jag som är experten på det där testet, men det är faktiskt jag som ser mig själv i spegeln varje dag och jag kan se att något händer, även om det går långsamt så kan jag se någonting.

Vi bestämde att vi nu skulle göra en vårdplan, jag gillar organisation,planering och struktur och ville gärna vara delaktig i hur vårdplanen utformades. Det var helt okej tyckte psykologen och den viljan borde ju vara ett tecken på att jag faktiskt är redo att ta tag i min situation och börja jobba hårt för att komma tillbaka till ett nytt jag. Vi tittade lite på vad det är för problematik jag har och jag själv tycker oron jag har inom mig är jobbig och vi började gräva i vad det är jag mest oroar mig för och jag kom fram till att den största oron ligger i framtiden. Jag är orolig för jobb, sjukskrivning, försäkringskassan samt min födelsedag jag tidigare innan min sjukskrivning planerat så fint, men nu vet jag varken ut eller in.

Ett annat problem jag  har är att  jag har väldigt svårt att lämna hemmet och är jag någon annanstans än hemma kan jag inte koppla av för att jag tror att mitt hus ska brinna ner. Så jag går ogärna hem till någon och vill helst vara hemma.

Den sistnämnda oron beror på en traumatisk upplevelse jag fortfarande bearbetar och den upplevelsen hade inte varit lika traumatisk om jag inte varit så skör vid det tillfället traumat inträffade. Redan då hade jag en depression men fick den inte diagnostiserad förrän 1 månad senare.

Jag fick lite uppgifter att jobba fram till nästa gång vi skulle ses och det kändes bra. Jag är inte längre orolig över att jag aldrig kommer ur det här. Idag tackar jag själv för mina initiativ som ledde till något riktigt bra och snart så är jag igång igen. Detta tänker jag fira genom att spela Rod Stewarts I am Sailing för det är lite så jag känner idag, jag ropar efter mig själv när jag seglar i stormiga vatten….. ( det är helt okej att skratta åt den fruktansvärt dåliga videon och Roddans frilla)