ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

Jag ska inte tynga ner hela den här bloggen ner i svarta helvetet.

Jag var som person innan jag blev sjuk ganska kul. Många gillade mig för mitt raka sätt och beundrade mitt mod att öppet visa mina åsikter. Ibland trampade jag människor på tårna och sårade ett fåtal eller kanske till och med ett flertal men jag stod iallafall upp för det jag står för.

Min sambo och mina vänner hade aldrig tråkigt när jag var i närheten. Faktiskt så kunde vad som helst hända.

Jag kan berätta många roliga händelser jag upplevt och ibland har vissa händelser gått överstyr men det finns aldrig något att ångra och jag har alltid sagt att var och en får skämmas för sig själv.

Jag tycker det är ganska kul att dricka alkohol, det tycker väl alla, annars skulle man väl inte dricka. Jag gillar det där salongsberusade tillståndet då man inte är full utan bara lite snurrig i bollen, det är då många roliga händelser inträffar.

Jag är väldigt raslös av min natur och blir lätt väldigt uttråkad (stackars den som någon gång ska anordna en möhippa i min ära:-D) Där jag är händer det alltid någonting.

Jag trivs bäst i min lillebrors sällskap för han är exakt likadan som jag så när vi umgås finns inga gränser över vad man får och INTE får göra. Vår pappa är den som fått lidit mest över vårat beteende när vi umgås och vi har många ggr fått höra av vår far att vi är totalt dumma i huvudet. Men en vis far får ofta dåraktiga barn brukar jag säga.

Jag vet inte hur mycket jag vågar avslöja för att du inte ska få fel uppfattning men några bus kan jag dela med mig av.Du kanske rent av varit en del av dom? MOOHHAAAA!

Jag och en kompis fick för oss att vi skulle börja samla saker från fester, man skulle inte be att få saker utan man skulle sno saker. Jag minns hur vi en fest bar iväg en stor jävla hallspegel, idioti egentligen, vem som helst kunde ju se att man hade en spegel innanför tröjan Men vi fick aldrig skit för det.Jag minns också att jag snodde en väckarklocka på en annan fest och helgen efter lämnade jag klockan brevid sängen hemma hos någon annan och ställde alarm kl 07.00 haha.

Jag kan berätta också berätta om ”korvfesten”, jag var som vanligt uttråkad och öppnade kylskåpet hemma hos en kille jag var på fest hos och hittade prickig korv pålägg. Jag tog korven och gick runt i lägenheten och placerade korvskivor lite överallt, under kudden i sängen, badrumskåpet, kalsonglådan, kökskåpen,i jackfickor, under tangentbordet, i ett cd fodral…..ja alla konstiga ställen man kan och inte kan tänka sig. Det roliga var att det bara var jag och en till som var på festen hos denna människa och människan har aldrig nämnt händelsen, det var ju så uppenbart att det var jag som var” korvläggare” eftersom de två andra satt i samma rum hela festen.

Jag och tre tjejkompisar var på en annan fest en gång hos en kille vi inte kände och han var äcklig och raggade på oss hela kvällen och försökte ta oss på röven och pattarna. Vi smet in i badrummet alla tre och började prata om hur äcklig han var och jag kom på idén att göra något riktigt jävligt mot den här taffsande äckel idioten. Utan att blinka tog jag hans tandborste och woops så stoppade jag upp den i röven och sen satte jag snällt tillbaka den i tandborststället igen. En av tjejerna i sällskapet torkade sig efter att hon pinkat på hans handduk och den andra tjejen hällde tvål i tandkrämstuben sen gick vi ut och tackade för oss och stack därifrån…. Hehehe. I know, helt jävla elakt och äckligt men det var kul som faan och faktiskt så förtjänade han det!

Hmmm jag har gjort mycket bus i mina dagar och har du något bus du minns så påminn mig gärna:-D

Nu när jag tänker efter vann jag faktiskt en tävling en gång…. Man skulle skriva en novell om det elakaste man gjort en kompis!!!!! Minns inte hur jag skrev ihop det men händelsen som naturligtvis är sann och handlade om när jag bakade muffins och stoppade hamsterbajs i dom och gav till en kompis som alltid var så elak:-D

Nu i sommar hade jag tråkigt på en festival och hittade en tub med helosansalva som jag ”råkade” trampa(eller hoppade till ordentligt på)  på så ett helt gäng med glamkillar runt ett bord fick sina fina stora frisyrer förstörda.

Konstigt att jag också alltid lyckas komma undan med alla bus jag gör. Den är bara att se snäll oskyldig och söt ut så smälter personen och lugnar ner sig:-D

SÅÅÅÅ nästa gång du träffar mig…WATCH OUT! Fast jag har lovat mig själv att det är slut med elaka bus och att jag ska inrikta mig på bus som alla kan njuta och skratta av, även den som blir drabbad

Du som har upplevt sådana attacker är långt ifrån ensam om detta. Undersökningar visar att drygt 2% av befolkningen lider av panikångest och omkring 10% har någon gång drabbats av en panikattack. Det finns också tendenser på att sjukdomen ökar kanske en förklaring är det hektiska och stressande samhälle vi har idag. Som drabbad känner man sig ofta ensam om att ha denna sjukdom, men tvärtom vi är många som lider av panikångest. Man kan säga att panikångest är lika vanligt som diabetes men panikångest är en sjukdom som det sällan talas om.

Symtom

Återkommande attacker av stark och plötslig rädsla i kombination med kroppslig symtom brukar kallas panikattacker. Här följer vanliga symtom som upplevs vid panikattacker.

• Ansträngd andhämtning
• Yrsel, ostadighetskänsla
• Hjärtklappning
• Smärtor eller obehag i bröstet
• Darrningar, skakningar
• Svettningar
• Kvävningskänslor
• Illamående eller magbesvär
• Overklighetskänsla
• Stickningar i händer och fötter
• Värmevallningar eller frysningar
• Rädsla att dö

• Rädsla att bli tokig eller att göra något okontrollerat

Källa: SPS, stödsajten för drabbade av panikångest och social fobi

www. sps.nu

Tips om ångesten kommer

Jag läser en bok för att försöka förstå mig själv och hur jag levt och hur jag borde leva i fortsättningen.

i denna bok fanns 10 budord som stämmer så klockrent in på mig och hur jag HAR levt.

1. Jag ska alltid göra som andra önskar,förväntar sig eller behöver.

2. Jag ska alltid ta hand om alla i min närhet, vare sig de ber om det eller inte.

3. Jag ska alltid lyssna till allas bekymmer och göra mitt bästa för att lösa dem.

4. Jag ska alltid vara trevlig och inte såra någons känslor.

5. Jag ska alltid sätta andra människor i främsta rummet, före mig själv.

6. Jag ska aldrig säga nej till någon som behöver något eller begär något av mig.

7. Jag ska aldrig göra någon besviken eller svika någon på något sätt.

8. Jag ska alltid vara glad och optimistisk och aldrig visa negativa känslor inför andra.

9. Jag ska alltid behaga andra människor och göra dem glada.

10. Jag ska aldrig tynga andra med mina behov eller problem.

Min uppgift är att formulera om dessa budord och försöka vända på meningarna, för så kan man inte leva.

Mina nya 10 budord!

1. Jag vet att jag inte alltid kan göra som andra önskar,men jag ska göra mitt bästa för att uppfylla andras önskningar om det inte sker på bekostnad av mig själv.

2. Jag ska i första hand se till att jag själv mår bra och jag ska hjälpa andra när de ber om hjälp.

3. Jag ska lösa mina egna problem i första hand, andras problem kan jag inte lösa,men jag kan hjälpa andra människor på vägen så de själva kan lösa sina egna problem.

4. Det är helt okej att ha en dålig dag. Jag ska då bearbeta mina känslor och be om ursäkt om det skulle såra någon över att jag inte orkar vara trevlig.

5. Jag ska sätta mig själv i främsta rummet, andra människor runt omkring mig får faktiskt komma i andra hand.

6. Det är tillåtet att säga nej till människor, behöver någon hjälp så ska jag ge en förklaring till varför jag säger nej.

7. Man får göra människor besvikna för det är omänskligt att vara perfekt.

8. Jag får visa negativa sidor inför andra, det vinner jag respekt på eftersom människor då ser att jag har olika sidor och blir då mer intressant som människa.

9. Jag ska behaga mig själv och göra saker som glädjer mig, kan man samtidigt glädja och behaga någon annan så har man gjort något bra,men det är inte nödvändigt att behaga andra hela tiden.

10. Det är helt okej att fråga någon i din närhet om råd om man mår dåligt. Att öppna sig för någon är inte alls så farligt och kan till och med kännas befriande. Man kan skapa intressanta samtal och se saker ur andra perspektiv.

Jag har insett att jag verkligen måste ändra mitt beteende för att inte ramla dit igen. Det gör man inte på en handvändning och man måste öva öva öva!

Jag måste sluta med min neurotiska perfektionism och tillåta mig själv att göra misstag. Att se livet svart eller vitt fungerar faktiskt endast i schackspel och det finns ett mellanting mellan att misslyckas och lyckas, livet har nyanser. Jag har förstått att jag  inte kan var bättre än mitt bästa. Jag måste hitta en balans mellan mina prestationer för just nu känner jag mig både utmanad och hotad på samma gång så fort jag ska prestera något. Jag är så fruktansvärt rädd för att misslyckas att jag många gånger inte  fullbordat önskningar och drömmar jag har haft.  Jag kämpar varje dag för att öka min självkänsla och bli mer medveten om mig själv och hur jag fungerar.

Livet är inte lätt och ingen har någonsin sagt att det ska vara det. Ju mer medveten jag blir om mig själv ju roligare kommer jag att ha och mer trygg kommer jag bli i hotfulla framtida situationer jag eventuellt kommer stå inför.

Självkännedom mina vänner. Det är det jag håller på med. Idag har jag spelat tv spel och det är kul när man står utanför sig själv och tittar på hur jag reagerar när det går dåligt. Det är då man inser att man måste förändras, mogna och växa vidare i sig själv.  Jag ska skippa mottot jag levt efter  ”live hard,die young and leave a beautiful corpse! ”

Ringde läkaren idag igen och känner mig totalt misslyckad.

Enligt dom borde det ha vänt nu men jag dyker djupt stundtals fortfarande.

Den här gången kan jag skylla på alla helger. Det har varit tufft att fara runt och fira jul med alla mammor och pappor,syskon, svägerskor,svågrar m.m som dessutom inte har någon som helst förståelse för hur det är att vara bränd.

Igår var jag på jobbet och lämnade in mitt sjukintyg och jag vet inte vad det är med det där stället. När jag kom innanför entré dörren började hjärtat slå, hjärnan blev helt konstig och jag kunde inte fokusera och jag tappade minnet och jag hade svårt att andas.  Läkaren förklarade att den reaktionen beror på att kroppen och hjärnan reagerar olika. Min hjärna registrerar min arbetsplats som om att det är dags att jobba men att den inte klarar av det just nu och därför får jag fysiska stress symptom och min hjärna skyddar min kropp från att jobba genom att reagera som den gör.

Jag kan inte se någon annan utväg än att jag borde byta jobb just nu för då skulle jag fortare kunna komma tillbaka till en vanlig vardag. Men när jag tänker så blir jag stressad över att jag inte vet vad jag skulle jobba med om jag bytte arbete. Ska jag bara byta arbetsplats eller ska jag byta yrke? Byter jag yrke kan jag aldrig uppfylla min dröm och vision att en dag framgångsrikt driva en egen butik. Det känns som om jag är skapad för serviceyrket och jag har dessutom satsat ett antal 100.000 kr på en riktigt bra utbildning i onödan om jag ger upp nu.

Jag har haft julledigt från psykologen och kanske är det därför jag nu helt plötsligt avvikit från mig själv och känner mig sämre? Kanske är det för att min sambo nu åkt ut på jobb igen i nästan 5 veckor? Hur länge ska det här hålla på? Jag vill bara vakna i morgon och inse att hela den här resan är en dröm, att jag aldrig blivit sjuk, att människor i min närhet inte sagt upp bekantskapen med mig, att jag lever ett helt vanligt liv precis som du.

Jag städade ut julen denna afton,lite tidigt men whatever. JEHEY!

Konstigt nog tog det inte alls lika lång tid att ta ner det som att sätta upp det. Det brukar annars ta längre för mig att plocka ner pyntet än att sätta upp det. Vad faan hände? Förvandlades jag till en bläckfisk bara så där?? Jag hann ju med att skura golven dessutom. Egentligen lyfte jag bara på mattan och sopade in all skit där men det är det ju ingen som vet.YES YES YES! Nu ska jag sitta här och vänta på att snön smälter bort! Under tiden tar jag mig ett glas vin och ett pringles rör och lyssnar på när skiten (snön) förvinner ifrån alla gator,träd och bar mark! Kunde inte tomtejäveln tagit med sig snöhelvetet hem till Rovaniemi i äckel Lappland när han lämnat paketen?

Fast när jag tänker efter så hade ju tomtejäveln som jag träffade röda strumpbyxor och klänning. och det såg ut som han hade pattar också…antagligen var det en gay-tomte från SanFrancisco eller en transvestit-tomte från Tailand. Vem vet det kanske finns flera tomtar?

Jag vet inte varför jag kom och tänka på det. Det var ju evigheter sedan men idag kom jag tänka på en sak man egentligen inte borde minnas. Jag minns, jag vet inte varför, och det är ett minne som egentligen inte är värt att minnas för det är verkligen så obetydligt.

Grejen jag minns är skolmatsalen. Skolmatsalen jag gick till i lågstadiet,mellanstadiet och inte allt för ofta i högstadiet.

Jag minns hela jävla grejen! Jag minns att matvärdarna fick gå till matsalen 10 minuter tidigare än alla andra för att duka. Jag minns hur vi tågade två och två upp i ett led upp för den lilla backen. Matvärdarna var egentligen slavar för det var dom som fick hämta ny mat hela tiden och var man matvärd så hade man dukninguppdraget en hel veckas tid. Jag minns borden. Jag minns mattanterna. Jag minns den stora fula tavlan på vägen med tillhörande text ” Äta bör man, annars dör man.” Jag minns mattanternas vaxförkläden med en bild på en glad potatis och en text ” Potatis , en sympatisk knöl.” Jag minns att det var svårt att lura till sig mjukt tunnbröd, det var begränsat antal per person och alla tyckte att det var så himmelskt gott. Jag minns den utvecklingstörda mattanten som alltid pillade i näsan och åt upp sina snorkråkor. Jag minns mattanten med peruken, jag tror hon hette Gullan och jag vet att jag tyckte det va ett fånigt namn. Jag minns att vi i högstadiet endast hade tre vegetarianer, jag var en utav dom och vår mat serverades vid ett eget bord nära ”matluckan”. Jag minns handfaten innan dörrarna till matsalen där vi alla tvättade våra händer både före och efter maten. Jag minns scenen i matsalen där en klasskompis spelade fantastiskt på sin saxofon  så alla jublade. Jag spelade  själv i fjärde klass (mot min vilja)Ted Gärestads låt Jag vill ha en egen måne” på ett vitt trumset inför hela mellanstadiet på den där lilla scenen. I matsalen hade vi också våra discon. Jag minns  när jag gick i tvåan och vann discots danstävling , jag var överlycklig, man vet ju att det bara är den  populäraste och sötaste tjejen och killen som vinner. Vi tjejer blev alltid bombarderade med popcorn av killarna och det var sjukt roligt att springa i lackskor med remmar i trapporna utanför matsalen. Jag minns att någons mamma i klassen gjorde fantastisk hemmagjord kola som man kunde köpa för 50 öre och som sedan gick till en klassresa. En påse popcorn kostade 2 kr.

Varför minns jag allt det här? Det är fruktansvärt konstigt. Kanske går mitt liv i repris i huvudet just nu och snart kanske jag hinner ifatt?

Jag hoppas att det är så…för vem vill minnas mattanterna i småskolan?

Här har du en bra låt att lyssna på medan du läser rakt ur mitt hjärta! Det är inte vad som vanligtvis spelas i lurarna men jag liker det.(inte felstavat,det är norska, din idiot)

Nyårsafton firades hemma hos oss i goda och nära vänner närvaro och efter alla storslagna rätter JAG (jag=bäst) lagat hade jag lagt ut små förseglade söta lappar med diverse frågor på bordet, en kul liten lek tänkte jag.

Naturligtvis tänkte jag aldrig att JAG kunde få en fråga jag helst inte ville svara på eller till och med inte ens  kunde svara på.

En av frågorna löd : Summera ditt 2009 och naturligtvis var det jag som fick frågan.

Med smärta och en kniv i hjärtat tänkte jag efter vad jag gjort år 2009.

2009 vad faan hände?

Början minns jag knappt, det hela handlade bara om att försöka hålla mig själv upprätt i en vilsen saga, där jag var huvudpersonen. Jag snubblade hela tiden, famlade i ett mörker och orken sjöng sin sista vers. Jag fortsatte i samma tempo ändå, trots konstant trötthet. Tröttheten var inte bara fysisk utan jag var trött på mig själv, jag var olycklig trots att jag hade allt jag kunde önska egentligen. Jag hade ett fast jobb, jag var kär, jag hittade den perfekta bostaden, jag var omgiven av få men väldigt nära och fina vänner….Vad fattades egentligen?

Jag kan fortfarande inte svara på det och jag kommer kanske aldrig få veta för att det är så livet ska vara? Man ska söka någonting man aldrig kommer finna. Huvudsaken är att man söker.

Eftersom jag var trött på mig själv, slutade jag bry mig om alla konsekvenser i allt jag gjorde. Jag kunde göra de mest galna sakerna utan att bry mig. Jag gjorde galna saker tidigare också men det här var mer negativ och destruktiv galenskap. Jag handlade impulsivt och spontant i alla situationer för jag insåg omedvetet att jag tappat kontrollen. Någonstans kände jag mig som en oövervinnerlig superhjälte samtidigt som jag förvirrat försökte städa upp alla spontana impulsiva misstag. Sen blev skurhinken full till sin bredd,det  rann över kanten och allt vatten flöt ut på golvet. Jag fattade inte vad som hände men jag låg på botten av ett hav av kval och ångest och min bästa vän viskade till mig:  Du är på botten nu, härifrån kan det bara bli bättre, du kan aldrig komma längre ner.

Sen började en minst sagt galen resa, smärtsam, full med tårar, dödsångest, minnesförlust samt en frånvaro som skrämde människor som tidigare funnits i mitt liv. Mina ögon slutade gnistra, ögonen som tidigare var full med bus, glädje och med ett par ögonfransar som kunde förföra vem som helst. Jag gick från enhörning till zombie på en sekund, men jag inser nu att förvandlingen tagit längre tid än så, jag hade bara medvetet förnekat den eftersom jag aldrig trodde att det värsta kunde hända. Jag är inte längre en zombie, men jag är inte heller en sagolik enhörning. Vägen är lång och jag tar en dag i taget. Jag är glad att jag är den jag är för hade jag haft andra egenskaper än dom jag har så hade jag kanske aldrig kunnat bli en enhörning igen. Nu är jag övertygad över att jag innan sommaren kommer bli enhörningen, mer erfaren och med en ny styrka kanske till och med liknande en superhjältes, fast inte lika överdrivet eller spontant. Det är mitt mål att sträva efter.

Jag har inte riktigt bestämt vilken väg jag ska gå men jag tror jag har en plan. Jag har alltid varit djärv, modig och aldrig brytt mig om hinder som passerar vägen jag går på. Nu är det annorlunda. Jag är livrädd, undviker faror och söker buskar att gömma mig bakom. Det är katastrofalt att se sig själv i spegeln och se någon annan, en människa man inte känner. Jag vill vara mig själv,mitt gamla jag igen. Jag ägnar varje dag åt att söka efter min egen personlighet.

I mitt hjärta färdas jag och söker över hela himlavalvet, bland stoft och stjärnor. Jag tittar upp och tittar ner och plockar en pusselbit här och där. På andra sidan står andra människor och tittar på, de kan inte hjälpa mig, ty då det endast är jag som känner mig själv helhjärtat.

Kanske är jag tvungen att segla över alla världshaven för att möta mig själv? Kanske måste jag färdas genom alla galaxer och söka bakom varje sten i hela universum för att bli mig själv?

Jag saknar mig själv. Jag saknar det jag brukar tycka va roligt. Jag saknar mitt eget skratt. Jag saknar min egen glädje. Jag saknar mina galna upptåg. Jag saknar alla fina stunder då jag kunde samtala med mig själv, filosofera och drömma om framtiden. Hur mycket jag än hatar mig själv älskar jag mig själv av hela mitt hjärta.

Kanske mitt nya jag och mitt gamla jag mötas på halva vägen? Då blir liksom inte vägen lika lång.

En del av mig står här och väntar på att den andra delen ska finna hem…….

Jag sitter här och inser med mina onda hals,min rinnande näsa  och med en stigande feber i kroppen att jag nog är ganska lyckligt lottad.

Jag vet inte om det är något med att vi går in i ett nytt årtionde, eller att människor som jag känner kommit till insikt det här året. Men aldrig har jag varit med om så många det här året som gjort slut med sin flickvän/pojkvän, flyttat isär med sina sambos och börjat ett nytt liv. Det är absolut ingenting fel med det, ibland händer det saker man inte förstår och alla saker händer kanske av en anledning och det som kommer efteråt skulle man aldrig kanske få uppleva om man stannat kvar i en dålig relation.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att folk bryter upp men jag antar att det är ett svårt beslut och att man tänkt på det länge och man har säkert kämpat in i det sista att få förhållandet att fungera. Det är en stor styrka men det är inte alltid det fungerar hur mycket man än vill att det ska göra det. Två viljor är alltid TVÅ viljor och det är inte säkert att de där två viljorna drar åt samma riktning.

I min egen värld har jag kommit min egen kärlek närmare och visst har jag under min sjukdom i hemlighet planerat att försvinna från det förhållande jag har men det beror inte på brist på kärlek utan mer brist på ork. Tanken har bara slagit mig korta sekunder och det är ingenting jag vidareutvecklat utan jag har hela tiden vetat att det berott på utbrändheten. Jag har varit så uttömd på energi och livlust att jag känt att jag inte klarat hålla ett förhållande på rätt köl. Genom att bryta förhållandet skulle jag slippa se min kärlek lida över att jag lider. Min kärlek skulle slippa må dåligt över att jag mår dåligt och leva ett lyckligt liv utan mig som är en nedstämd tråkmåns som ser dagarna i moll och mörker hela tiden.

Tack gode gud att jag inte gjorde slag i saken. Vad hade jag varit då? Det är ju trots allt den jag älskar som hjälpt mig igenom allt detta, trots icke fysisk närvaro. Vi förstod att vi var tvungna att öppna upp varandras hjärtan för att förstå och komma varandra närmre och vi kämpade igenom den svåraste tiden tillsammans, hand i hand.

Många nätter har det kostat och en och annan vinflaska har fått stryka med under våra samtal som jag alltid kommer minnas med ett leende. Jag är glad att vi vågade öppna upp oss och visade viljan att lära känna varandra på ett högre plan. Vi hade kanske annars varit ett av de där förhållandena som slogs i spillror in i detta årtionde. Istället växte sig kärleken djupare och jag insåg att jag nog inte visste egentligen vilket bra förhållande jag faktiskt lever i.

Jag kommer aldrig mer ta min kärlek för givet, jag kommer förtjäna den i fortsättningen, jag kommer kämpa för den och jag kommer ge  lika mycket som jag får och kanske lite till.

Den här hösten har jag insett att vårat förhållande fått utstå mycket onödiga smärtor som varit oundvikliga och mest handlat om otur.Det har stärkt relationen och givit något som många saknar, kärlek på en högre nivå. Jag vet att det är den människan jag älskar just nu är den människan jag kommer älska resten av mitt liv oavsett vad som än händer.

Det finns något som heter själsfrände och jag vet att det finns på riktigt, jag har älskat samma människa i 13 år och den kärleken som fanns för 13 år sedan är ingenting mot den kärlek som finns idag.

När jag tänker efter så har jag faktiskt inte otur i allt. Jag har haft otrolig tur i kärlek.

Har man äkta kärlek är man stark nog att övervinna alla motgångar i livet och det är precis vad jag ska göra.

Övervinna alla mina motgångar.

Nu är snart alla helger över.

Julen var otroligt ångestfylld pga stress bland alla människor runt omkring mig.

Jag är rädd för ångesten och vad ångesten kan göra och ännu har jag inte riktigt kontroll över den.

Får man någonsin det? ja, det måste man, hur ska man annars orka leva ett helt liv?

Vi går om några dagar in i ett nytt årtionde och även om jag är mitt i min sjukdom just nu känner jag att nästa år kommer bli ett bra år. Det är då jag kommer finna mig själv, finna mina verktyg, mecka mig hel och komma ner på jorden igen. Hur många gånger har jag sagt det nu? Jag skjuter det hela tiden framför mig. Det är inte lätt att vara jag just nu. Jag snubblar hela tiden och famlar i ett mörker av silkeslena drömmar jag haft.  Jag vet att lycka inte går att köpa för pengar, det har jag verkligen insett nu.

I mina mörka stunder lyckas jag ibland se lite ljus ändå. Det är de där ljusglimtarna i livet som får tåget att fortsätta rulla. Hade det varit totalt mörker hade jag förlorat, då hade jag överlämnat mig själv till en bättre plats,i ett bättre liv.

Saker och ting måste få ta sin tid. Många tycker att min situation inte är så farlig, jag är ju bättre nu.

Vissa dagar är ljusa, andra är grå många är svarta men jag vandrar vidare ändå.

Mina drömmar har runnit mellan fingrarna, som sanden på sommaren mellan dina tår.

Jag orkar inte se upp eller se ner, jag tittar i sidled.

Sippor blommar på våren, tills dess ligger jag under lövbädden, värmer mig , fantiserar om när snön smälter och lyssnar till fåglarna som kvittrar en vårlik sång.

Jag åkte till jobbet och hälsade på. Det måste bli spontana besöka eftersom om jag skulle ringa någon dag innan och säga jag kommer då eller då så är det inte säkert att det funkar då.

För att inte göra mig själv eller någon annan besviken så bokar jag alltså inte in mina besök i förtid utan jag dyker bara upp.

Jag dök bara upp idag. Jag har inte träffat min big boss sedan Augusti och jag fick en stor bamsekram vid entrén och han frågade om vi skulle gå ut på kontoret och ”tomta” lite.  Jag gav honom en    julblomma och han gav mig ett stort paket med hemligt innehåll som

jag , om jag kan hålla mig, ska öppna på julafton.

besöket gick riktigt bra. Jag börjar inse hur djupt oroliga de är för mig och jag är väldigt tacksam över det tålamod de haft med mig. Vilken chef som helst hade säkert ringt regelbundet för att försöka få svar på när jag kommer tillbaka.

om de har velat veta hur jag har det så har de ringt min mamma för att ge mig andrum och visa respekt.

Vi satt länge och pratade och redde ut en hel del.

Min chef har haft väldigt dåligt samvete och tagit åt sig och tagit på sig skulden över att jag är där jag står nu. Han har verkligen sporrat mig i mitt arbete då han sett mitt engagemang, min arbetsvilja och min kompetens och klappat mig på axeln i beundran över hur jag ger järnet. Där man ser engagemang kan man lämna fler arbetsuppgifter sa han, då vet man att arbetet blir gjort. Jag försökte förklara att samma engagemang jag lagt på den arbetsplatsen har jag lagt på mina extra jobb, i mina vänner och familj och allt annat jag gjort. Det enda jag inte lagt engagemang på är mig själv och mina egna behov. De har liksom försvunnit någonstans. Vi redde ut hela situationen och kom underfund med att min sjukskrivning har tvingats andra på min arbetsplats att sätta sig in i mina arbetsuppgifter vilket gör att om jag kommer tillbaka och jobbar så har jag backup och behöver inte hålla i alla trådar själv.

När man tänker efter så har min tjänst på jobbet varit ganska krävande eftersom man anställt TVÅ vikarier för att täcka upp min frånvaro….Vad säger det? Jo, att jag att jag gjort arbete för två tjänster på mina timmar.

När jag kom hem kom ångesten, den växte,kom krypande och det känns till en början som hjärnan blivit överhettad och senare fortsätter hettan ut i blodet och hamnade till slut som en sten i bröstet och stenen gör att hjärtat slår alldeles för fort, det blir svårt att andas och man drabbas av mer eller mindre panik och får känslan av att döden är nära.

Mina sånna attacker har tidigare varat ca 6 timmar när de kommer men idag höll det bara på ca 1, 5 timme och det krävdes inte alls så mycket lugnande mediciner för att komma ur tillståndet. Detta tar jag som ett steg i rätt riktning och jag kan känna stolthet att jag tillsammans med psykologen jag går hos hittat ganska bra hjälpmedel förutom medicin som jag nu försöker lära mig bemästra.

Nu vet jag inte om jag kommer klara julen eftersom den lilla händelsen fick mig ur balans.Vi åkte efter besöket på jobbet och hälsade på min sambos bror som  har en son på 3 år. Jag klarar inte av att ha barn omkring mig för det är så krävande. De är så fruktansvärt frågvisa, de ska leka och de tjatar hela jävla tiden. Jag orkar inte vara lektant och dessutom är barn så högljudda och jag klarar inte ljud alls så det enda man vill göra är att kasta något på dom och be dom hålla käften men så får man tyvärr inte göra.

Jag spyr på julen och nu groggar jag runt på lugnande mediciner, ensam i ett hus där det är förjävla kallt.

Hoppas din jul blir som du önskar.

Stress stress stress är jul och detta kanske blir min sista. orka hålla på.  Så jävla roligt är det inte att byta pengar med varandra och sedan stressa runt till alla familjemedlemmar då alla familjer nuförtiden lever i massa olika  familjer med plastpappor,plastmammor, halvsyskon,plastsyskon….ännu roligare blir det när familjemedlemmar är osams och vägrar prata med varandra höger till vänster………….blä.