ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

Jag ska nu försöka göra som bloggare ska göra… Diskutera och skapa debatt.

Jag tänker ta upp ett olagligt ämne som regeringen har diskuterat nyligen och deras åsikt i detta ämne gör mig en aning förvånad. Ämnet jag tänker ta upp är ….. PEPPARSPRAY.

Pepparspray är i dagens Sverige olagligt att använda som privatperson och denna lilla flaska kräver licens som vilket vapen som helst. Regeringen vill att pepparsprayen ska kategoriseras  som ett mellanting mellan batong och skjutvapen. Bär du pepparspray och polisen tar dig så klassas alltså detta som ett brott mot vapenlagen.

Jag själv bor i en kommun där jag ofta när jag under mina promenader känner mig hotad. Jag har flera gånger mött på konstiga personer och en av dessa gånger blev jag även hotad men lyckades klara mig ur situation helt på egen hand, här i Sverige står vi nämligen bara och tittar på medan andra blir misshandlade och ingriper i stort sätt nästan aldrig.

I en kommun jag tidigare bott blev jag knivhotad utanför en butik när jag ensam skulle gå hem från krogen och svenskar gick förbi utan att ingripa. När jag väl fick hjälp så var det av en invandrare som spöade skiten ur karln utan att blinka och följde mig hem för att försäkra sig om att ingenting annat otäckt skulle hända mig på vägen. Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om denna snälla invandrare inte hade hjälpt mig.

Det jag vill komma fram till är, varför hade jag brutit mot lagen om jag hade sprayat denna man med pepparspray som antagligen hade i åtanke att våldta mig?

Jo, visst det kanske hade gjort angriparen riktigt förbannad och ett våldtäktsförsök hade kanske blivit en grov misshandel istället men jag hade tagit den risken. Förhoppningsvis hade det svidit i denne våldtäktsmans ögon och han hade haft svårt att andas under några minuter och under dom minuterna hade jag hunnit avlägsna mig från platsen.

Hade jag slagit karln med en batong i huvudet så hade straffet mot vapenlagen inte varit lika illa som det hade varit om jag använt pepparspray enligt regeringens nya förslag men tänk vilka skador en batong hade åstakommit i jämförelse mot pepparspray.

Varför kan inte pepparsprayen vara laglig för oss kvinnor i självförsvarande syfte?

Jag bara undrar? En liten flaska som svider lite i ögonen? Hur kan det vara värre än en batong?

Onödiga prylar är till för dom som redan har allt.

På megagadget.se kan man köpa denna meningslösa väckarklockan med propeller alarm. På klockan sitter en propeller som flyger i väg när alarmet på klockan går. Alarmet slutar inte tjuta förrän du gått upp och hittat propellern och satt den på plats igen. En perfekt julklapp för den som har svårt att gå upp på morgonen. 299:- på megagadget.se

Eller köp ” Golf på toa” till någon.

Du sitter helt enkelt inte sysslolös om du är en långskitare.

Det här spelet inkluderar:

En toalettanpassad green

En putter

I hål med flagga

Samt en skylt med text ” Do not disturb, golf game in progress” att sätta på utsidan av toadörren.

199:- på buttericksedge.se

Ganska skit(o)nödigt!

Åh jag kan faktiskt tycka lite synd om mig just i denna stund.

Jag tog den där omtalade och omdiskuterade svininfluensa sprutan.

Jag var lite i valet och kvalet om jag verkligen skulle ta den men alla i min närhet propsade på att jag skulle vaccineras.

Jag är ju redan sjuk och om jag skulle få den där otäcka svininfluensan så skulle det vara ute med mig ,finito, sa min svärmor. Så, ja, jag hade två val, antingen skulle jag dö i en svininfluensa eller så skulle jag ta det där vaccinet och mitt liv skulle skonas. Jag valde det sistnämnda och fick min spruta igår förmiddag. Det kändes absolut ingenting, jag brukar annars gråta lite när det finns sprutor i närheten, men sköterskan gjorde ett galant jobb och jag behövde varken bindas fast eller brottas med sjukvårdspersonalen. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna och traskade in i närmsta butik och handlade 4 st julklappar helt ovetandes om vad som skulle ske den eftermiddagen.

Jag gick hem och kastade in julklapparna och gick den längsta promenaden i världshistorien, i allafall i min världshistoria. Det var inte meningen att jag skulle irra runt i skogen i tre timmar och gå vilse på det fruktansvärt dåligt snitslade motionsspåret. Det bara blev så. Jag hade tänkt att bara vara ute någon timme eller så , men frusen och hungrig hittade jag till slut tillbaka och insåg att jag både hade gått 10 km:aren och mer än halva 5 km:aren. Hur svårt kan det vara att snitsla ett spår så varje människa förstår?

När jag stod där i skogen slog det mig att jag faktiskt kunde använda min telefon för att lokalisera var jag befann mig och några hundra kronor senare hade jag ett navigator program nedladdat på mobilen. Jag loggade in och fick till svar ”du är ungefär här” och kartan visade bara skog skog skog. Nähä! Är jag i skogen? Det hjälpte ju mycket. Jag traskade bara rakt ut och hittade efter en stund rätt spår igen utan det där jävla navigator programmet.

3 timmar senare kom jag hem och åt soppa för att bli varm och jag var förbannad. Förbannad över att jag nu hade skoskav, förbannad över att kommunen jag bor i inte kan lägga pengar på att snitsla om det där motionsspåret och förbannad över att jag frös.

Soppan hjälpte inte alls. Jag frös mer och mer och började få så ont i kroppen. Innan kvällen led mot sitt slut hade jag svullnat upp i fötter och knän så pass att jag knappt tog mig upp och ner i trappan. Inte nog med det jag hade även söta utslag över hela kroppen som kliade som djävulen själv och febern bara blev bara värre och värre. Jag grät lite och ringde till mamma och frågade varför livet är så förbannat orättvist mot mig. Hon hade inget svar på det, mammor brukar annars ha svar på det mesta. Det enda hon sa var att det nog var en reaktion på vaccinet och många människor som hon kände hade reagerat liknande men det hade varit över på 3 dagar.

Jävla skit. Jag hade ju tagit mig själv i kragen den här veckan. Gått upp varje morgon vid den tid jag och psykologen kommit överens om. Jag hade tagit mina dagliga promenader och jag kände att jag var på på banan igen. Så tar man ett influensavaccin som lamslår en och förstör det man har byggt upp och man står på ruta 1 igen. Det är fruktansvärt orättvist. Kanske var det därför jag gick vilse i skogen och min promenad på en timme förvandlades till tre, jag promenerade helt enkelt för resten av veckan omedvetet eftersom  jag skulle ligga sjuk.

Hade jag vetat att jag skulle fått dessa biverkningar hade jag aldrig tagit den där sprutan. Nu mår jag lite bättre men har fortfarande ont i kroppen och utslag. Psykiskt är jag knäckt för man orkar liksom inte mer skit. Varför kunde inte jag få vara en av dom som inte ens fick ont i armen efter sprutan? Nä jag ska alltid råka illa ut. Jag har aldrig tur med någonting. Just nu är jag en kliande Svullo men jag tänker då rakt inte gå till närmsta förråd och göra slut på mig själv. Jag ska ligga här på soffan och vänta ut dom här biverkningarna sen ska jag börja om från början igen.

Idag är en sån där knasig dag.

Men idag är den knasig så jag kan skratta åt det.

När jag stod på lilla trappan efter att spillt ut kaffet på golvet upptäckte jag att jag tagit på mig strumporna ut och in. Vad faan gör det? Kaffet kan man torka upp och strumporna kan man vända ut och in igen så blir dom åt rätt håll. Eller så kan man bara skita i det. Hade det varit för 4 veckor sedan hade jag gråtit över kaffet och hatat mig själv över att strumporna var ut och in men idag är det knas-kalas och varje misstag kan man  applådera åt.

Min dag har börjat kanon. Jag gick upp exakt när jag skulle, åt frukost, tog en promenad på två timmar och fick ett efterlängtat telefonsamtal på vägen som kommer hålla mig upprätt hela dagen. Min sambo ringde från San Francisco och berättade att han fått otroligt bra kritik över sitt sätt att spela utan en av hans största idoler. Coolt och hans lycka är också min. Sådan är kärleken. Man delar varje lyckligt ögonblick med varandra. Hans glädje är min och min glädje är hans. Tyvärr är det så att varje sorgligt ögonblick i mitt liv även drabbar honom men det är också kärlek. Man står sida vid sida oavsett vad som händer. Efter 12 år av kärlek kan man inte sluta älska. Den där killen som aldrig är hemma kommer jag älska ända in i sista andetaget för även om han inte är här fysiskt så finns han alltid i mina tankar.

Det har inte varit lätt för honom att vara på andra sidan världen och veta att jag mår dåligt. Han har tagit på sig skulden för min sjukdom, vilket är ganska vanligt beteende bland anhöriga i en sådan här situation. Men det är egentligen INGENS fel. Skulle det vara någons fel så är det i så fall helt och hållet mitt eget. Det är bara jag som kan stoppa mig själv och mitt eget beteende och det är JAG som föst mig själv likt ett boskap in i min situation.

Jag kan en hel del om djur eftersom min farfar var bonde så jag vet nog hur jag ska fösa boskapet  in i spiltan igen. Man drar lite lätt  i svansen på kossan så lyder hon.

Men just nu är jag kossan som lämnar ladugården efter vintern och äntligen ska ut på grönbete. Hon är blind, dum, springer åt fel håll och bajsar på fel sida av staketet. Många som står och tittar på tycker att kossan är jävligt dum men det är bara bonden som förstår varför kon gör som den gör. Bonden i min värld är min läkare som jag hyser stor respekt för och jag är kossan som han sköter om. Han äger många kossor min bonde men jag känner att han har mig som sin favoritkossa. Han ger mig alltid lite extra foder i form av uppmuntrande ord och en klapp på axeln. Han visar stöd och engagemang som jag tidigare aldrig upplevt av sjukvården. Kanske är det för att jag har privat läkare och inte står skriven hos någon tråkig vårdcentral som över telefon ber en dra åt helvete och snorkigt talar om att man kan återkomma när man ligger för döden. Jag har min bonde att tacka för mycket. Han ställer upp hela tiden och är ett fint stöd just nu.

En bondgård är ibland behov av avbytare som det kallas. Ibland vill bonden ha semester. Jag har två stycken jätte duktiga avbytare som gärna ställer upp och pysslar om lilla kossan när bonden inte räcker till. Jag vet inte hur jag ska tacka dessa fina människor när den här resan är över. Dom själva säger att jag inte behöver tacka och att de är glada att själva få hjälpa mig eftersom jag hjälpt dom så många gånger. Jag kan inte minnas att jag har hjälp dom en enda gång men kossor har åt andra sidan inte så hög intelligens heller så kanske det har hänt utan att lilla kossan lade märke till det.

Nu står kossan här med strumporna ut och in och har knas-kalas. Vad ska ske härnäst? Idag är första dagen hon äntligen går enligt schemat och det känns ganska skönt och jag kan förhoppningsvis innan dagen är slut ge mig själv en pokal och segerdans för att jag inte gjort allt till en prestation. Det känns som om jag faktiskt gör det här för min egen skull och inte för någon annan. Det här är ingen tävling. Det är bara ett väldigt enkelt sätt att leva. Idag accepterar jag det och tänker följa schemat i den mån jag orkar och kan. Jag har ju tur som är jag egentligen. Jag kan skriva av mig, jag kan måla av mig och jag kan faktiskt spela av mig allt tråkigt i livet. Jag är kreativ och estetisk och det är säkert många som avundas mig för det. Jag vet heller inte hur det kom sig att jag fick dessa egenskaper men jag tackar den som gav mig dom för jag skriver för min överlevnad och jag målar för att må bra och skapar musik för att föra en dialog med mitt inre jag.

Jag är jag, det är bara att acceptera och jag ska från och med idag försöka se allt bra jag åstakommit istället för att hata mig själv för alla misslyckanden i mitt liv, trots att jag är en ko

Visst är det så att man måste ha brunnit för att bli utbränd.

Jag har fått 4 veckor på mig att hitta orsakerna till varför jag står där jag står idag.

Man kan likna det som den villa stod brevid den jag bor i.

Det började brinna och villan blev totalt utbränd.

Jag står här i en liten aska av kol med brända bitar av mig själv runt omkring mig.

Man fattar inte riktigt hur man kunde låta det gå så långt, såg man inte? Märkte man ingenting?

Jo, det är klart att man märkte att man började tappa kontrollen, men man trodde att man bara var lite överansträngd.

Jobbat hårt de senaste 10 åren, ingen semester på två år, heltidsstudier i veckorna under 1 år, jobba all ledig tid när jag inte gick i skolan, drömmar som aldrig förverkligades, ett utomkvedshavandeskap och diagnos cancer för 8 månader sedan samt så kan vi krydda till med lite sömnproblem.

På allt detta har jag haft egenskapen att vara superduktig på att hjälpa människor runt omkring mig och aldrig hjälpa mig själv.  ”Jaha, du målar om hemma? Säg till om du behöver hjälp”. ” Jaha, du ville ha semester på julafton, nä jag ska väl egentligen inte göra något…”

Har jag överhuvudtaget tid med den här sjukskrivningen?

Så kändes det när läkaren sjukskrev mig.  Min första tanke var att min arbetsplats inte klarar sig utan mig. Hur ska det gå för min avdelning? oj vilken avdelning? jag jobbar ju på tre stycken och var nära på att ta mig hela ansvaret på  en fjärde…..

Vet man inte sina begränsningar någonstans?

Ta det här med alla tekniska prylar man har, mobilen, e-mail m.m alla kan nå dig när som helst. Hur gjorde man förr i tiden , när telefon inte fanns? Eller ännu längre tillbaka…När klockan inte fanns.

Tid,tid,tid. Vi har allTID.

Sen alla val vi gör…Vi måste välja  vem ska koppla fram mitt telefonsamtal? Vem ska föra strömmen till mitt boende? vem ska ta hand om mina pengar? Vem ska sköta min pension, vad ska jag äta till middag? Vilket bredband ska jag välja? Vilken kanal ska jag titta på? Vilka kläder ska jag bära idag? Vilken färg ska välja på tapeterna? Vem ska jag leva ihop med?  Ska jag fortsätta? Nää.

Vardagen är stressig för alla, det vet jag och jag säger inte att det är värre för mig än för någon annan. Jag bara reagerade så här, med att bli sjuk för att jag hade fått för mycket.

Kroppen slutade fungera för den var slut. Den orkade inte mer. Det orkar fortfarande inte även om jag nu kan stå upp.

Jag var en ”sjukmotståndare” tidigare, jag gick till jobbet med feber, jobbade i halsfluss, ja jag jobbade när jag egentligen skulle legat i ambulans för inre blödningar… Varför gör man så mot sig själv?

Jag sa ingenting till någon när jag fick cancer, till slut var jag tvungen att berätta det för några personer för det blev för tungt att bära det själv.

Varför fick sjukhuset inte tag i mig när jag skulle få min diagnos cancer tidigt i somras? Nää för jag hade lämnat fel telefonnummer och fel adress för jag var stressad när jag var där….

Vad säger det? Jo man har tappat kontrollen fast då visste jag inte om det.

Jag blev rädd när sjukhuset väl fick tag på mig. Hur kunde jag ha lämnat fel telefonnummer var rädslan, att jag hade cancer stoppade jag i facket ” JAG TAR DET SENARE,JAG SKA BARA JOBBA JÄVLIGT MYCKET FÖRST”.

Det är ju någonstans där man ska kalla sig själv för LOOSER och tagga ner ett slag men då körde jag bara på hårdare för att slippa smärta, slippa bry mig, slippa tänka. Jobbet blev oerhört viktigt även att det var det värsta jobbet i världshistorien, icke stimulerande för mig alls, det gav mig egentligen ingenting.

Det är superkul att var duktig. Jag har alltid varit duktig. Jag har många saker jag är duktig på men när jag märker att någon annan är duktigare än mig, då lägger jag av. Jag hatar att inte få vara bäst.

Nu vet jag vad jag är bäst på, jag har lärt mig det på de här månaderna jag varit sjukskriven. Jag är bäst på att vara mig själv. En kompis till mig sa att jag ska vara stolt över att vara jag. Hon sa, du är en människa som märks, hamnar man i samma rum som dig så märker man dig, du syns. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Är det för att jag är gapig och skrikig och alltid vet bäst eller är det för att jag är en intressant person i andras ögon, som jag märks?

Jag vet inte.  Jag vet bara att det är jobbigt att vara JAG just nu.

Du har säkert slutat läsa min blogg för att jag är så förbaskat tråkig och bara gnäller om hur jobbigt allt är.

Men har man aldrig fått sagt att någonting är jobbigt i hela sitt liv så kommer ju allt på en gång när man väl får säga som det är!

Just nu hatar jag att vara jag bara för att allt är så negativt. Hur jag än vrider och vänder på det så har jag svårt att se något som är positivt.Jag har tidigare varit en människa som skrattat mer än vad jag gråtit och nu är det tvärtom.

Inte ens livet är roligt längre. Hade jag inte haft en underbar familj, stor kärlek till min sambo och många fina vänner som hjälper mig hade jag nog tagit livet av mig. Det är tråkigt att jag har tänkt tanken och jag blir rädd för mig själv när sådana moln tynger huvudet. Jag har slutat känna känslor. Saker säger mig ingenting längre. Jag vill känna men kan inte, det är tomt därinne. Jag gick från social till instängd.

Jag ska nu på 4 veckor försöka hitta orsaken till varför det blev som det blev.

Jag har redan petat på flera saker i det här inlägget och jag kommer säkert hitta flera om jag tänker lite till.

Kan man gå från utbränd till nytänd eller är jag helt slocknad för alltid?

Jag hoppas att allt blir bra igen.

Livet är lite som den här låten! The show must go on!! Livet står aldrig stilla och det måste gå vidare på nått vis även om du inte vill det.  Vad söker vi efter? Vi skriver våra egna sagor,skapar våra egna hjältar och lever i våra egna kulisser. Hjärtat gör ont i bland men det är bara en del av livet…..

Någon har avslöjat en stor hemlighet för mig.

Jag ska förvalta den här hemligheten ett par veckor för att sen bli en del av den.

ibland kan hemligheter vara tunga att bära och det här är en sådan.

jag hoppas jag orkar bära den hela vägen!

Det är en lång väg mellan evigheten och oändligheten

Sorgset med huvud så tungt bär dina axlar dig vidare

Bakom varje regnbåge finns en skatt i allt vemod

Du är ledsen, och jag  är färgblind

Ljus kastas rakt i ditt ansikte så alla kan se dina ögon

Som stenar rullar nedför kullen faller dina tårar till marken

Som ökens sand är din själ som grusstoft

Gråt du, blommorna växer då ,liksom du

Timmarna lever men bara tillfälligt, ge inte upp

Floden rinner baklänges och månen snurrar sina egna varv

Du lyser som en sol och doftar som en ljudlöst fallande stjärna

Vi kan inte gömma oss längre, för där rosorna växer ruttnar vi

Vinden för oss längre bort mot horisonten i en enda liten pust

I ett enda andetag kan vi vända ut och in på oss själva

Sömnen är vårat enda hopp

Universum är svart och ingen kan stilla en gränslös törst

Vi är inte odödliga, vi lider lite och håller varandras hand

I månskenet smyger vi sakta mot en bättre värld

Vi måste gå innan glöden tar slut, in i en grynings sommarland

Ett radband av pärlor vi lämnar efter oss i varje steg vi tar

Vi är starka nog att rädda den här dagen

Den svarta döden går knappt märkbart förbi oss

Det är inte djävulen vi har i oss, det är bara enkel sorgsenhet

Helt enkelt bara sorgsenhet, hand i hand, sorgsenhet

Det finns vissa saker man inte kan påverka som händer i ens liv som är ganska orättvist kan man tycka.

Jag har en speciell händelse i mitt liv som jag väldigt sorgsen över som hände för exakt 3 år 1 vecka och 4 dagar sedan.

Det är en händelse jag aldrig pratat om och som jag hanterade helt fel egentligen och idag förstår jag hur jag borde hanterat situationen men det är lätt att säga så här i efterhand.

Varje människa genomgår kriser någon gång i livet och oftast går vi stärkta ur händelsen när den är bearbetat och sorgearbetet är färdigt. I bland kan man göra som jag gjorde för 3 år 1 vecka och 4 dagar sedan, man förtränger,lägger locket på och stänger in känslorna och behåller dem för sig själv.

Idag kunde min vardag sett helt annorlunda ut mot vad den gör just nu. Jag vet inte om det jag förlorade den dagen jag just nu skriver om var en glädje, en börda eller kanske ett mirakel. Vill jag egentligen veta? Borde jag tänka på hur det kunde sett ut idag? Jag vet bara att jag tänker på händelsen vissa stunder och numera går det längre och längre mellan stunderna, vilket borde vara ett bra tecken på att sorgen snart är över. Ibland känns den stark, ibland känns det inte alls men oftast tänker jag på varför livet ibland gör tvära vändningar och får oss att stupa rakt ner.

Jag skulle idag varit mor, mamma eller vi kan också kalla det för morsa till två säkert jättefina tvillingar.

Ibland tänker jag på hur barnen skulle sett ut. Hade dom varit lika varandra som tvillingar ibland kan vara, hade barnen varit lik mig eller lik barnens pappa? Hade de fått egenskaper liknande mina egna eller hade de varit lika sin pappa? Hade de ärvt sin fars musikaliska gener eller hade de ärvt min konstnärliga ådra?

Vi hade inte planerat att skaffa barn men med skräckslagen förtjusning blev vi ändå lite lyckliga när vi fick reda på det. Jag minns att ingen av oss först vågade titta på graviditetstestet och vi läste bruksanvisningen på testet flera gånger och konstaterade att det måste stämma. Jag var gravid.

Först blev allt kaos och vi blev skräckslagna, var vi redo för det här egentligen? Vi kom överens om att så reagerar man nog, först blir man rädd för att man inte vet om man skulle bli en bra mamma eller pappa, sen kommer glädjen att man skapat någonting tillsammans. Vi hade ju faktiskt gott om plats i vår otroligt stora lägenhet, ekonomiskt löser det sig alltid och vi skulle nog bli två utomordentliga föräldrar.

Veckorna gick och vi började vänja oss vid tanken. Gästrummet skulle göras om till barnkammare och vi skulle försöka hålla detta hemligt tills det inte gick att dölja längre.

Vi åkte till IKEA och smygtittade på babygrejer, man måste ha spjälsäng, barnstol till bilen, matstol och massa roliga leksaker, vi upptäckte infernot av babysaker.  Jag skickade efter två gulliga baby t-shirts med text ” Hårdrockare” och ” My dad rocks”  klart att det lilla liv som fanns i min mage skulle ”rocka fett” och lära sig allt som hade med musik att göra när den efter 9 månaders längtan och väntan skulle se världen i en trummispappas och f.d pianospelande,fiolspelande mammas liv och bli en del av det. Barnet skulle få allt eftersom vårat barn skulle bli ett musikaliskt geni och skulle musik inte intressera så fick det väl bli så. Fotbollsmorsa och innebandyfarsa skulle faktiskt också funka.

Vi började även tänka på namn och var oense varje dag om vad barnet skulle heta. Ett bra artistnamn tyckte jag, min sambo tyckte något gammalt uråldrigt gubb/kärringnamn  som tillhört familjen.

Det hade börjat synas att jag fått lite mage men när en kompis frågade om jag var gravid svarade jag att jag bara ätit mer sista tiden och gått upp i vikt.

En morgon vände lyckan till oro då jag fick en blödning och hade så ont i magen. Min sambo tvingade mig att ringa vårdcentralen och efter mycket om och men så gjorde jag det. Jag är människan som måste vara nära döden för att söka läkare vanligtvis och jag blev ombedd att ringa till BB på stora sjukhuset. Jag hade jobbarhelg och detta var en fredag och även att jag hade smärta så jag inte kunde sitta ligga och knappt gå ville jag vänta till efter helgen då personen på BB sa att jag måste komma in. Jobbet klarar sig inte utan mig, jag hade chefsjouren och det skulle bli så himla trassligt om jag skulle sjukanmäla mig, så jag gick dubbelvikt till jobbet utan att gnälla,utan att säga något till någon om hur det egentligen kändes. När jag kom hem efter helgens jobb kunde jag inte längre gå och smärtan i magen pressade fram tårar som jag försökte kämpa emot. Jag skrek av smärta när jag rörde mig.

Måndagen kom och vi åkte till sjukhuset på min bokade tid. Jag hade ingenting med mig och jag minns att jag sa till min sambo i bilen att jag kunde slå vad om att jag skulle bli inlagd.

Jag fick träffa en otrevlig människa som undersökte mig och konstaterade att jag råkat ut för ett så kallat utomkvedshavandeskap. Fostret hade fått fäste utanför livmodern och växte i min äggledare i stället och jag var så långt gången i graviditeten att jag måste akutopereras för äggledaren kunde spricka vilken sekund som helst och jag kunde då dö av inre blödning. Jag grät hysteriskt och sa att jag inte hade något med mig, jag måste ju åtminstone få gå och köpa en tandborste. Jag fick 20 minuter på mig att gå och handla det jag behövde och med mig fick jag en klocka med alarm så jag skulle kunna larma om jag svimmade, min sambo fick inte lämna mig en enda sekund utom synhåll beordrade sjukvårdspersonalen.

Jag akutopererades samma dag och vaknade på eftermiddagen och förstod att något inte stod rätt till. Jag hade världens största plåster på magen och man hade innan operationen berättat att man bara skulle göra ett litet titthåll och jag skulle bara få ett ärr på högst 5 cm på ena sidan magen. Det här plåstret gick från ena sidan höften till andra och det kändes som om jag blivit pressad i en mangel.

Jag reagerar alltid aggressivt av narkos så jag var vansinnig och skällde ut hela personalstyrkan på kliniken.

Ingen vågade pratat med mig och jag låg på forlossningsavdelningen bland alla nyfödda bäbisar och alla nyblivna mammor gick sin väg eller en omväg för att slippa mitt hysteriska beteende.

En modig sköterska lugnade mig och berättade att operationen inte gått som planerat men läkaren skulle komma dagen efter och berätta vad som hänt och mer information kunde hon inte ge mig.

Den natten kändes som en evighet. På morgonen kom läkaren och berättade att det hade blivit komplikationer under operationen och barnen inte gick att rädda utan man hade valt att rädda mig istället. När man försökte flytta över de två foster som suttit i äggledaren till livmodern hade min andra äggledare spruckit och man hade varit tvungen att öppna hela magen för att snabbt stoppa blödningen för att jag inte skulle förblöda. Barnen hade man då inte kunnat rädda eftersom mitt eget liv hade prioriterats och en abort var nödvändigt.

Efter den utläggningen kom en rejäl utskällning av läkaren över att jag hade jobbat, jag borde ha ringt en ambulans redan samma dag jag ringde vårdcentralen och att jag var ett litet hårstrå från att dö och jag skulle vara glad och tacksam att jag levde och jag skulle inte sörja den här graviditeten. Jag skulle dessutom vara glad över att jag överhuvudtaget hade någonting kvar därinne. Hade jag inte varit förstföderska utan redan haft barn så hade läkaren plockat ut hela paketet och jag hade inte varit kapabel att få några barn alls.

Jag var vansinnig. Ledsen. Hysterisk. Det enda jag ville var att slå till den där jävla läkaren med all kraft jag någonsin haft. En hel vecka fick jag ligga på sjukhuset sen orkade dom inte med min aggressivitet mer och beslöt att om min sambo kunde injicera sprutor på mig två gånger varje dag så fick jag åka hem. Jag gav dem fingret och åkte hem.

Läkaren hade förstört mig. Jag hade ett 20 cm långt sår över magen och jag var så jävla arg.

Man hade berättat för min sambo att mina chanser att få barn senare i livet var svårt att svara på men de hade gett stränga order att ha skyddat sex i minst 1 år framöver för att min kropp behövde tid att läka. Det fanns en väldigt stor risk att samma sak skulle hända igen (utomkved) eftersom båda äggledarna skulle få ärrbildning efter den här operationen. De förklarade att om jag framöver skulle bli gravid var jag tvungen att kontakta sjukvård omgående och om vi ville ha hjälp med graviditet genom provrörsbefruktning kunde vi sätta oss i en kö med ca 2 års väntetid.

3 år 1 vecka och 4 dagar har gått sen den händelsen och vi har inga planer på att skaffa barn och vi står inte i kö på provrörsbefruktning. Eftersom jag har starkt kontrollbehov vågar jag inte bli gravid även om jag har stundtals en stark längtan efter barn. Risken att samma sak ska inträffa skrämmer mig och sånt som skrämmer mig undviker jag , därför har jag valt att aldrig utsätta mig för samma sak igen.

Kanske kommer mina samtal hos psykologen göra mig mer modig så att jag någon gång i framtiden bestämmer mig för att jag vågar ta risken. Samtidigt som en graviditet skrämmer mig skrämmer också tanken att man ska bli gammal allena och dö utan att få möjlighet att se det egna arvet gå vidare.

Jag vet att jag skulle bli en fantastisk mamma med fart och fläkt och jag vet att om jag någon gång i livet skaffar barn så är det i så fall med den man jag nu lever ihop med, för där känner jag mig trygg och det skulle nog ett barn också känna.

Tyck inte synd om mig för allt ont som händer oss gör oss en aning starkare som människor. Det är sånna här händelser som får människan att inte ta livet för givet. Vad som helst kan hända när som helst. Det du nyss hade kan du på en bråkdels sekund förlora.

Jag har fortfarande kvar de där små babytröjorna och ibland tar jag fram dom, håller i dom, gråter och tänker att livet ibland är fruktansvärt orättvist. Någonstans blir jag stärkt av att det faktiskt finns dom som har genomgått värre saker i sina liv. Att förlora något man aldrig ens fick är egentligen ingenting att vara ledsen över…. eller?

LPT är lagen om psykiatriskt tvångsvård.

Huvudregeln i svensk sjukvård är att man inte ska vårdas mot sin vilja men ibland måste undantag göras.

För att det ska bli aktuellt att tvångsvårda en människa krävs bland annat allvarlig svår psykisk störning som kan vara fara för sig själv eller andra.

Jag är ledsen, besviken men samtidigt glad att man faktiskt kan tvinga någon till läkarvård för ibland inser man inte sitt eget bästa och man kan vända och vrida på saker när man lider av total sinnesförvirring, tankestörningar och är i ett psykotiskt tillstånd som faktiskt kan vara en fara för sitt eget liv.

Att bli hämtad av polis är inte särskilt roligt. När man hamnar i  polisens händer så går tankarna genast till att man  begått ett brott eller brutit mot lagen men deras uppgift kan också vara att eskortera psykiskt sjuka människor  när personen ifråga inte anser att denne behöver vård, men en läkare anser att så måste ske.

Naturligtvis tar inte sagan slut just där. När man hamnar på ett ställe där man inte vill vara gör man naturligtvis motstånd och ibland kan det gå så illa att man då hamnar i en så kallad bältes säng. Vad menas med det då? Jo du binds fast i en säng mot din vilja för att du inte ska skada dig eller någon annan och du tvångs medicineras  med diverse läkemedel du inte har en aning om vad det är. Du förnedras genom att bli nedbrottad och bunden av människor du inte känner. Ångestgivande eller hur?

Det är inte mig detta handlar om utan en nära familjemedlem ska jag kanske göra klart innan din puls går upp in taket, förlåt för det.

Här sitter jag nu lite ledsen självklart men samtidigt med en känsla av mod, seger och lite lite lycka. Lycka för att det inte var jag som tvångsomhändertogs.

Det kunde lika gärna varit jag. Jag tyckte att min helg varit sjukt förjävlig med ångestattacker, förföljelsemani, social fobi och ett förvirrat sinnestillstånd men när en familjemedlem ringde mig och grät och bad om ursäkt för att denne inte varit något vidare stöd för mig i min ensamhet de senaste dagarna blir jag samtidigt lättad över att det fanns en anledning till att jag inte prioriterades i första hand. Någon som behövde den hjälp jag så gärna ville ha behövde den bättre. Där är jag aldrig egoistisk. Jag har aldrig åsidosatt någon annans behov för att först tillgodse mina egna.

Det är en jobbig tid för många just nu, för mig, för min familj och kanske för dig också.

Mitt budskap idag är att vi måste hålla ihop. Vi måste ta mer ansvar och vi måste vårda varandra, ge och ta.

Jag känner mig ofta ensam och övergiven men har idag insett att du och alla andra  inte kan finnas där hela tiden, alltid,  utan resurserna behövs också på annat håll. Jag är inte ensam och jag kanske ibland är lite för hård mot er nära och kära när ni inte kan släppa allt och hjälpa mig när jag behöver hjälp.

Mina tankar går nu till min familjemedlem som nu ligger tvångsomhändertagen bältad och ska få elchocksbehandling. Jag är så ledsen men jag vet att personen i fråga svarat bra på sådan behandling tidigare och förhoppningsvis gör det så också denna gång.

Jag är glad att jag inte sitter i din tvångströja samtidigt som jag skulle göra allt för att få dig att slippa den.

Varför är livet så förbannat jävla svårt att leva? Jag hatar det. Ensamheten, känslan av att vara övergiven,åsidosatt och förlorad. Det enda du tänker på är dina jävla materiella saker som du absolut inte kan leva utan. Flest saker när den dör vinner.  Jag säger: mest erfarenhet av livets alla krämpor när den dör vinner.

Tänk efter… När gjorde du något glädjande för en annan människa? När ställde du upp för någon senast? När åsidosatte dig själv för en kort stund för att vara en hjälpande hand åt någon annan?