ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

Jag är numera schemalagd för att försöka få rutin i min vardag och på så sätt hoppas vi att sömnproblemet ska lösa sig.

9.00 Ska jag gå upp

10.00 Ska jag gå en promenad

11.00 Avslappning

12.00 Ska jag äta

13.00 Fri tid

16.00 Äta RIKTIG lagad mat

18.00 Avslappning

22.00 Sömntablett/tandborstning

23.00 SOVA

Jag hoppas att detta kommer fungera.

Det är så jävla svårt att gå upp bara.

Idag var jag inte uppe ur sängen förrän vid 14.00 men hade då legat vaken sen 10.00 men såg ingen anledning till att gå upp.

Jag ska försöka bryta det här mönstret nu och verkligen gå upp kl 9.00 i morgon men då gäller det också att gå och lägga sig i tid.

Jag har ingenting att förlora  genom att försöka!

Så har jag ytterligare sömnlös natt framför mig.

Det får mig att tänka på en bok med just den titeln…Sömnlös.

Boken är skriven av en Sveriges största författare genom tiderna och det är inte för att han är smålänning som jag ser upp till honom så mycket utan mer för hans fantastiska sätt att måla med orden.

Boken Sömnlös handlar om Knut Toring som i mångt och mycket är väldigt lik Herr Moberg själv och även jag har mycket gemensamt med dessa två herrar.

Jag är icke bara sömnlös, jag har ett inre liv som är i total kaos och jag flyr till skogs så fort jag känner minsta press.

De senaste dagarna har jag socialt isolerat mig, dragit ner persiennerna, inte svarat i telefonen och kämpat mot ångest och oro som tynger själen så pass att man till och med har svårt att svälja.

Det som är skönt är att ingen saknar mig. Jag är så  ensam här i universum att ingen reagerar över mitt beteende och undrar vad jag håller på med. Ingen undrar varför jag inte svarar i telefonen eftersom det inte är någon som ringer. Ingen undrar varför jag inte öppnar dörren för att det är ju ingen som ringer på. Ingen undrar varför persiennerna är neddragna för det är ingen som känner mig som går förbi mitt hus.

Det är inte därför jag ligger sömnlös. Jag är trött men kan inte sova. När man är hungrig , så äter man, när man är törstig så dricker man men när man är trött men ändå inte kan sova…vad gör man då?

Det måste ju finnas en sömnlösning…eller hur?

Jag ska försöka sova på saken eller hur det nu är man säger.

I morgon ska jag dra upp persiennerna, öppna dörren och svara i telefonen. Kanske min sömnlösning ligger just där, att försöka leva så normalt man kan? En promenad skulle ju inte heller sitta fel, söka frid i skogen som är min bästa batteriladdare för min själ tidigare i livet.

Jag ska nog hitta en lösning på alla problem även om det är så att man kanske måste fly ett par gånger.

Nu går jag , Moberg och Knut Toring och lägger oss.

Så hände det igen….När man minns anar och när det som minst passar.

Var bjuden på fredags mys hos min blivande svärmor men självklart två timmar innan hamnade jag i ett sånt där obehagligt obeskrivligt tillstånd.

För den som inte varit där är det svårt att förstå…Du som varit där förstår precis.

Jag vet inte riktigt vad det är men jag kan tänka mig att det är panikångest blandat med psykos.

Psyket får förkylning och feber liksom.

Man kan känna på morgonen när man vaknar att idag kan nog vara en sådan dag då en attack kommer.

Numera kommer mina attacker med längre mellanrum. Nu tror jag det var två veckor sen senaste attacken.

Jag har haft turen att alltid ha en hjälpande hand brevid mig när det händer men inte igår.

Jag var helt ensam och det är då man bli mest rädd.

En inre röst hetsar ekar i huvudet och man får ständiga befallningar att hämta närmsta redskap och göra slut på sig själv. När man är ensam är man rädd att man ska göra allt det där som den inre rösten befaller men när man har människor runt sig vet man att om man skulle göra något förhastat självmordsförsök så skulle det finnas någon som skulle sätta stopp för det.

Självmordstankar är också en biverkning på min antidepressiva medicin jag äter just nu.

Jag vet att tankarna inte är mina, jag älskar livet, jag har det bra, det finns ingenting som skulle få mg att välja lämna det här. Jag har kärlek, en sambo som älskar mig, mina föräldrar älskar mig, min ena bror avgudar mig och mina få vänner tycker att jag är en enastående människa.

Igår kom självmordstankarna i en ångestattack. Kroppen skakade, benen bar mig inte, jag ville kräkas men kunde inte, jag kunde inte andas, hjärtat slog volter, jag ville gråta men kunde inte, jag blev rädd för allt, kunde inte stå ut med oväsen (vardagliga ljud), hjärnan blir varm inuti och blodet rusar i hela kroppen.

Jag tog en av mina ångestdämpande piller men kom på att det var bättre att ta två för det hade psyk sagt var mer effektivt. Tyvärr tar det en timme innan tabletterna verkar i kroppen. Mycket hinner hända på en timme. Den här gången kom inte effekten på tabletterna så det var bara att trycka i sig två till.

Eftersom jag är envis, försökte jag klä på mig och traska upp till svärmor. En vandring som höll på att göra mig tokig.

Jag mötte flera människor, jag vågade inte titta på dom, tänk om dom vill göra mig illa?

Benen bar mig knappt men efter 20 minuter var jag framme hos svärmor, ångesten rusade i kroppen, jag var anfådd, rädd, svimfärdig och trodde att nästa steg var ett steg  närmre döden.

Jag ringde på och svärmor öppnade och med ett leende sa hon , du är precis på klockslaget i tid.

SJÄLVKLART! jag sviker aldrig, var min tanke men jag svarade henne med att vara ärlig.

Jag mår jättedåligt, jag har en ångestattack och den är tung, kan jag lägga mig på din säng en stund?

Min svärmor blev nästan hysterisk, ska jag ringa någon? Kan jag göra något? Hur känns det? Vad kan jag göra?

Jag tog två tabletter till och lade mig på hennes säng och väntade ut den tunga kraften som låg över bröstet. Jag försökte andas i fyrkanten som psykologen lärt mig och ganska snart klingade ångesten av.

Sen blev allt nästan som vanligt förutom att man tappar minnet över hur jag tog mig dit, vad som hände och man tappar tid och rum helt enkelt.

Fjärilar i magen killar till i dag också men jag lyckades alldeles själv den här gången att få kontroll.

Jag är darrig och nedstämd och mycket möjligt så kommer en attack till under kvällen.

Jag trodde det var över, men kanske jag kommer få leva med det här i hela mitt liv.

På måndag ska jag ringa min husläkare och fråga hur jag ska ta mig ur det här. Jag ska inte bli sämre men den här veckan har jag nog känt att jag går ner i mig själv djupare och djupare.

Kanske allt kan justeras genom att mixa om medicinerna igen. Höja en del och sänka en del och kanske plocka in något nytt.

Jag orkar inte leva så här längre.

Nästa gång kanske jag tar livet av mig och det är det sista jag vill. Hjärnspökena ska inte vinna över mig och jag är inte rädd att söka hjälp längre. Jag vet att jag inte är galen, det här är bara ett sätt för min kropp att svara på stress antar jag.

Ikväll ska jag försöka ha roligt. Jag ska på konsert och den här sjukdomen ska inte segra över mig!

Alkohol ska inte intas, det är ångestdämpande vid intag men fruktansvärt ångestgivande när det sen bryts ner i kroppen.

Kan någon hjälpa mig! Hur gör du när du får ångest?

De senaste dagarna har jag reflekterat,funderat, och analyserat mig själv.

Jag har insett att jag har egenskaper som jag inte ansett varit negativa förrän idag.

Jag är en neurotisk perfektionist med kompetensbaserad självkänsla och  prestationskrav långt upp i röven.

Jag lever ett liv där jag inte vet om stolen jag ska sitta på står bakom mig eller inte. Jag hamnar på golvet istället för stolen för jag inte vet avståndet mellan mig och stol.

Jag har ett stort kontrollbehov och förlorar jag kontrollen skulle livet bli outhärdligt. Jag har under lång tid haft höga krav och upplevt en maktlöshet då det hänt mig många eländiga saker som jag personligen inte har kunnat påverka.

Jag har utvecklat något ”svart-vitt” tänk/regel, där man antingen LYCKAS eller MISSLYCKAS, regeln gäller bara mig och det är helt okej om andra misslyckas men jag själv får ALDRIG misslyckas.

Jag strävar alltid efter att prestera och min självkänsla präglas ofta av prestationens resultat, går något fel i en arbetsuppgift är hela jag dum i huvudet,har jag inte alla rätt på provet så kan jag helt enkelt ingenting överhuvudtaget.

Vissa saker som jag är osäker på om jag klarar hanterar jag genom att undvika, en sådan sak är körkort. Jag kan inte köra bil, det är något man måste träna, därför vill jag inte ta körkort. Jag vågar inte träna, jag vill kunna allt innan jag ens har försökt för då vet jag att jag inte kan misslyckas.

På något sätt har jag försökt mörda mig själv genom att vara arbetsnarkoman, superduktig hjälpsam och perfekt på alla sätt och vis. Just nu har jag insett att det inte längre roligt att vara jag och att jag måste ta tag i mig själv nu och försöka ändra lite beteenden och synsätt på saker och ting.

Allt är inte  bara skit när det gäller mig. Vi kan ta den här dagen som exempel. Jag kan vara väldigt snäll,empatisk och omtänksam också.

Min dag idag började med att jag frivilligt hjälpte en medmänniska på tågets perong.  Naturligtvis var tåget i vanlig ordning inställt och en förvirrad kvinna tittade på mig när de ropade ut högtalarna att tåget skulle ersättas med landsvägsbuss. Jag såg att hon inte riktigt förstod vad det var frågan om och på dålig engelska frågade hon mig vad de nyss sagt. Jag berättade för henne att tåget inte skulle komma. Hon tog då fram ett papper och berättade att hon skulle till läkaren. Häng på mig bara, tyckte jag, vi ordnar så du kommer i tid till läkaren och jag högg tag i en personal och bad om att få exakta tider när bussen skulle komma. Det kunde personen jag högg tag i inte svara på så jag berättade att kvinnan skulle på läkarbesök så nu fick de vara goda nog att ta fram en taxi till kvinnan. 5 Minuter senare satt jag,kvinnan och en kille som skulle vidare till storstaden i en taxi. Kvinnan petade lite på mig och tog fram en karta och lyfte på axlarna och skakade på huvudet. Jag förmodade  att hon inte visste var vårdcentralen låg.

Skulle jag hinna? Skulle jag hinna visa henne? Jag kan ju inte förklara var det ligger för det kommer hon ju aldrig förstå tänkte jag. Jag hade ju själv ett möte hos psykologen. Jo då, klart jag hinner. När taxin släppte av oss följde jag kvinnan till vårdcentralen, jag tog till och med in henne  till väntrummet, visade henne det konstiga kö systemet och hon var så evigt tacksam när jag sa att jag var tvungen att springa vidare. Jag fick en kram , ett handslag och ett varmt leende och kvinnan kunde inte sluta säga tack.

Jag tänkte efter att det nog var bra gjort av mig, hur många hade handlat som jag gjorde? Antagligen ingen mer än jag.

Vi är här på jorden för att klara oss själva. Sköt dig själv och skit i andra som det heter, det är ett ganska svenskt beteende. Jag vet själv hur jobbigt det är att vara vilsen så jag kände att det var min plikt att hjälpa den här kvinnan och någon gång tror jag att det kommer tillbaka till mig på något sätt. Tänk dig själv att vara i ett land där du inte kan språket och ingen talar ditt modersmål.

Livet är inte lätt att leva och vi lär oss på vägen hur vi egentligen skulle ha levt. Än är det inte försent att göra förändringar. När jag är färdig med den här sjukdomen jag lever i  så kommer jag bli en mycket mognare och starkare människa. Jag ska hitta en balans mellan alla mina egenskaper och utnyttja dem på rätt sätt i livet.

Ni ska nog få se

Passa dig jävligt noga!

Det är precis vad jag måste göra.

Idag har jag varit hos psykologen och pratat igen, två gånger i veckan ska jag våndas.

Jag har försökt lura psykologen en hel del men hon har genomskådat mig nu.

Som den prestationsprinsessa jag är med min tävlingsinriktade personlighet vänder jag allt till en utmaning och gör allt till en tävling där jag segrar.

Alla övningar jag får av psykologen går jag in stenhårt för och jag klarar dem galant. Klart jag gör, jag har aldrig misslyckats med någonting alls i mitt liv.

Jag utsätter mig för saker jag egentligen inte klarar av med pågrund av utmaningen i att lyckas pressar jag mig själv tillbaka in i min sjukdom igen, sakta men väldigt säkert.

Det är ju inte bakåt jag ska gå, men om jag håller på att tävla mot mig själv som jag gör så kommer jag snart hamna på botten igen.

Förra veckan besökte jag jobbet, jag kände att jag egentligen inte klarade det och inte var riktigt färdig ännu men ändå plågade jag mig själv och gick dit. Vad jag försökte bevisa med det vet jag inte riktigt….

Jag gick på en fest som jag faktiskt inte alls vågade gå på men trängde bort de tankarna för att inte göra mig själv eller någon annan besviken.

 När folk frågar hur jag mår så svarar jag aldrig sanningsenligt och ibland till och med ljuger jag för att inte visa mig svag.

När jag gör så här mot mig själv finns det aldrig tid till återhämtning, vilket är anledningen till att jag är sjukskriven.

Jag ska under min sjukskrivning vila, men det enda jag gör är att prestera saker hela tiden.

Jag tävlar, presterar och misslyckas du att planera så planerar du för att misslyckas.

Jag hatar att det inte var jag som kom på det utan psykologen. Jag själv hade inte en tanke på att jag var så envis och vände alla övningar till ett krav och prestation, där jag skulle få stå på högsta podiet och ta emot största pokalen när jag lyckades.

Varför varför varför????? I min värld finns inga OM utan bara SKA eller MÅSTE, varför då? Jag hoppas jag snart kan finna svaret på det.

Efter psykologen tog jag en runda på ”stan” och mötte då en gammal arbetsgivare, hon berättade att hon berättade att de fått en arbetsprövande tjej till sig och hon var så lik mig sa hon. Hon är så otroligt duktig, nogrann, ser vad som behövs göras och jobbar på.” Men, sa hon, det är så synd om den här tjejen förstår du, hon har varit sjukskriven länge, hon har ställt alldeles för höga krav på sig själv så hon gick in i väggen förstår du.”

  Jag fick mig en tankeställare men jag berättade inte om vad som hänt mig. Vi skiljdes åt och jag kände på något sätt att jag ändå inte var ensam om det här. Det finns fler prestationsprinsessor här i världen. 

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här beteendet. Jag vill ju vara bäst på allt och jag nöjer mig inte med det näst bästa! Jag vill inte bli en latmask som skiter i allt och hasar skorna efter mig, jag vill vara BÄST BÄST BÄST, SNYGGAST,SNÄLLAST, DUKTIGAST, MEST PÅLITLIG, MEST PRESTERANDE .  Jag vill vara MEST AV ALLT!

FATTAR DU?

Det här är ett jävla hjul som bara snurrar runt runt runt och jag vet inte alls hur jag ska stanna!

Idag är en sådan dag då jag utan anledning känner mig totalt utmattad, misslyckad och förlorad.

Jag kan inte svara på varför jag igår gick och lade mig kl 23 med sömntabletter somnade jag 23.30 och sov ända till klockan 14.00 idag.

När jag väl kom upp kände jag bara för att gå och lägga mig och sova igen för jag vet att den här dagen inte kommer ge mig någonting att glädjas åt. Telefonen är lika tyst som alla andra dagar. Mailen är bara fylld med reklam och den fysiska brevlådan likaså. Det är grått och trist ute så jag kommer stanna inomhus hela dagen.

Jag kom på att det snart nog måste första advent. Jag har älskat julen alla andra år, men i år känns det annorlunda. Jag har på egen begäran dragit mig undan från min egen familj och känner att jag inte orkar med att vara den där glada tjejen som dom tror att jag är. Jag orkar inte vara i närheten av dem för de är så ledsena över min situation och vet inte hur de ska vara mot mig. Min allra närmsta familjemedlem (min sambo) är inte med i min vardag alls eftersom han fysiskt är på andra sidan jordklotet och så kommer det förbli under lång tid  framöver.

Vi har ett ganska jobbigt förhållande men det är inte kärleken som är problemet utan att han har hela världen som sin arbetsplats. Vi har träffats två gånger sedan augusti och när jag behöver honom som mest är han som mest borta.

Tillbaka till advent då… Jag är i valet och kvalet på julpynt.

Jag har alltid älskat allt det där man förbereder innan jul, baka pepparkakor med kompisgänget, hänga nya julgardiner och sätta ljusstakar i fönstrena och juldofterna man kan åstakomma med doftljus.

I år orkar jag inte men vill så gärna ändå.

För två år sedan köpte jag en amaryllis. En otroligt vacker lökväxt. Jag har sparat löken och haft den utomhus i en kruka utan att sköta den överhuvudtaget. För en månad sen plockade jag in den gav den lite vatten och satte den i fönstret  bakom en gardin, och igår tittade jag till den. Till min stora förvåning kommer nu en blomstängel och jag blev stolt och flyttade den till köksfönstret och var nöjd och glad hela kvällen i går. Jag har ju gröna fingrar trots allt.

Idag tittade jag till den och hittar massor med fel och brister på den där jävla amaryllisen. Bladen är asfula och den där stängeln kommer nog bli sned också.

När jag tittade mig själv i spegeln tänkte jag liknande tankar, usch har jag sett ut så här hela livet? Fy, varför har ingen talat om för mig hur jävla ful jag är?

Jag upptäcker också hur fet jag är. Usch , en mullig mage som hänger över byxorna, varför har ingen talat om för mig att jag borde gå ner i vikt? Hur kan jag vara fet överhuvudtaget, förra veckan åt jag bara mat två gånger och idag har jag inte ätit någonting?

Jag tittar på mitt hår och upptäcker att usch vilken ful hårfärg jag har, varför har ingen talat om för mig att jag borde färga håret och klippa mig snart?

Jag ser mig omkring i huset och ser att står disk överallt och jag har spridit kläder över alla våningsplan, varför har ingen berättat för mig att det ser förjävligt ut här och sagt att jag borde städa?

Jag drar ner persiennerna i hela huset för att ingen ska kunna titta in och jag inte ska kunna titta ut.

När jag går ut  får jag ångest över hur tråkigt allt ser ut. Löven har fallit av från träden. Alla växter i landet är bruna. Det vita staketet är fläckigt av smuts. Min ena blomkruka har ramlat omkull, den andra är fylld med vatten. Uteplatsen är tom för trädgårdsmöblerna har flyttat in i källaren.

Eftersom jag sov till klockan två idag så har jag missat dagsljuset och det är mörkt som natten ute.

Mitt köksgolv behöver skuras, katterna mina har skräpat ner med sin äckliga mat.

Jag lyssnar på musik som jag förrut älskade men idag säger den mig ingenting.

Jag är inte ledsen, jag är inte glad, jag är inte lycklig, jag är inte olycklig, jag är likgiltig, färglös och dödsdömd.

Jag skiter i advent, jag skiter  i dig, jag skiter i mig, jag ska nog skita i allt.

Jag vill bara vara glad, frisk och lycklig. Kanske ska gå och kolla på Konsum om allt det finns att köpa och i så fall hur mycket det kostar?

Jag hittade ett klipp på tuben sompå ett väldigt bra sätt  beskriver depression. Har du 6 minuter över av ditt liv så tycker jag att du ska titta på den. Det kan faktiskt hända dig också.

Avslutar med att citera en god väns ord.

”Det tar kraft att få kraft”.

Trädet stod här före mig

Jag står kvar efter trädet

Vit som benpipor

Svart som sot

Eldregn i kronan

Svajar och dansar

Du brinner så bra

Jag kan rista mitt namn i dig

då vet alla att du står här för min skull

Små musöron på våren

Du sprider dina frön

  När grönskan är ljus

  är döden mörk

När växten är störst

 börjar föruttnelsen som först

Sakta som en snigel vandrar jag, jag behöver inte ha bråttom.

Jag har ingeting att bevisa längre.

Jag har insett att det är en styrka att visa sina svagheter och man vinner mer respekt på att visa sig svag då och då.

Idag visade jag min sårbarhet. Man kan nästan säga att jag stod med kniven mot strupen, bära eller brista,spilla blod eller slicka i det salta såret.

Jag besökte min arbetsplats, spontant i deras ögon, i mina ögon en lång process och tanke som började för länge sedan. Jag tog den vanliga vägen jag brukar ta till jobbet. Stundtals slog hjärtat frivolter, kroppen spände sig stötvis, andningen var oregelbunden men jag stannade upp tog ett djupt andetag och marcherade raka vägen in.

Jag såg min ena chef innan hon såg mig, vilket var tur för då hann jag ta ett par djupa långa andetag innan jag knackade henne på axeln och sa Hej. Hon vände sig, tittade på mig,hennes ögon fylldes med tårar och innan jag hann tänka hade jag hennes armar runt mig och vi kramades hårt och länge. I kramen släppte muskelspänningarna lite och jag tog en djup suck. En skön suck.

Jag klappade mig själv på axeln i tankarna och berömde mig själv. Det här var ta mig faan det bästa jag kunde gjort.

Vi gick ut i lunchrummet och vi tog en kaffe och satte oss ner. Helt kravlöst.

I en timme satt jag och berättade om vad som hänt, vad som var värst och hur allt gått åt helvete.

Jag gick därifrån med mod och segerkänsla och ett litet leende på läpparna. Även om det är många timmar sedan jag gick därifrån så har fjärilen i magen inte lämnat mig ännu. Det killar till konstant och jag kan inte hantera den. Den gör mig inte så mycket för det jag vunnit idag väger över. Jag har vunnit, gått över gränsen, hittat farkosten hem.

Jag har hittat min farkost hem! Det här måste vara min vändning, det kan inte vara något annat.

Jag tror att jag vann över ångest,smärta,tårar,sårbarhet,skuld,hat genom att kliva steget. Steget blev två steg och den här gången tänker jag inte backa. Jag vägrar. Ingenting kan få mig att backa nu. Jag ska vinna över allt ont inom mig.  Även om jag inte tar några steg framåt på ett tag så tänker jag iallafall inte backa. Inga kliv bakåt.

Just nu känner jag att jag står på vintergatan, jag har hittat ett fordon jag tror kan hålla för en resa hem, först ska jag bara samla ihop alla mina ägodelar som spridits runt här i kosmos.

Jag ska packa allt ordentligt, kompostera det jag inte behöver, laga det som gått sönder,damma och torka av det som blivit smutsigt.

Det kanske tar tid det också men jag vill färdas säkert och inte köra vilse på vägen, jag vill inte glömma någonting. Kanske gör jag en extra sväng, tar med mig lite sovenirer hem och så måste jag ta  farväl av alla jag lärt känna. Jag ska säga hej då till ångest, hejdå till minnesförlust, hejdå till den bristande aptiten och alla andra jag har lärt känna här uppe.

Det är dags nu. Jag ska planera min hemresa nu. Hoppas att jag är välkommen. Det vänder, jag känner hur det vänder. Jag kan se planeten jorden, där jag en gång bodde, där jag en gång hade ett hem. Jag kan se prototypen av lycka i min hand….