ÅNGEST,STRESS och PRESTATIONSKRAV

I går var jag på jobbet och hälsade på.

Jag gick dit utan att ha något egentligt ärende.

Jag hade inga papper att lämna in eller något papper att hämta.

Hela dagen var fylld med kramar, mina arbetskamrater omfamnade mig om vartannat och jag fick en känsla av att jag nog är en riktigt bra arbetskamrat ändå. Två nära arbetskamrater fick tårar i ögonen när jag berättade öppet  om mitt svarta  helvete jag levt i. Jag tänkte bara stanna på jobbet några minuter för att säga hej, men alla ville prata och jag blev kvar i 2 timmar.

Gång på gång sa min chef att min tjänst finns kvar här när jag är redo, ”kom när du vill”, ”huvudsaken är att du blir frisk!”, ”låt det ta tid”.

Kram efter kram fick jag berätta, beskriva hur den jobbigaste tiden varit, hur jag har dykt ner på botten igen för att sedan klättra upp igen.

” Vi är så glada att se dig”. ”Vi tänker på dig ofta”. ”Vi pratar om dig, vi är oroliga”. ”Kan vi hjälpa dig på något sätt, säg bara till”. ” Jag kan inte inte ens föreställa mig hur du haft det”. ” Hur går det”. ” När kommer du tillbaka?” Frågorna var många och det var skönt att få berätta för någon. Berätta sanningen.

Jag fortsatte hemåt och här hemma fortsatte det. Jag träffade en tjej på konsum som ibland brukar vara på min arbetsplats och hon hade hört hela historien, för hon hade undrat var jag hade tagit vägen, då hon inte sett mig på länge.

Idag insåg jag att jag nog har ett värde som människa ändå. Många tycker om mig. Många fler än jag trodde , uppriktigt bryr sig. Jag är en liten blomma som blommar i en och annans hjärta.

Jag kan nog kanske gå tillbaka till min arbetsplats när mitt pussel är färdigt. Jag är inte längre främmande för att diskutera saken ändå. Men än finns tid att analysera och tänka över vad som är bäst för mig.