Idag vaknade jag när klockan ringde. Pang. Jag var vaken, jag var pigg, jag var utvilad trots att klockan inte ens var slagen 8 och jag vid den tiden vanligtvis gärna somnar om.
Det var psykolog dags. Det var en tid sedan nu. Jag går inte lika ofta längre. Vi är effektiva och det går framåt.
Idag blev en sådan där JAG dag. Då allt kretsar kring mig. Att det kretsar kring mig när jag är hos psykologen är ju inte så konstigt eftersom det är jag som har problemen. Psykologen går inte hos mig utan det är jag som går hos psykologen.
Jag har hela tiden svävat i yttre rymden, vandrat ensam och övergiven på vintergatan och jag slungades dit från min cirkusarena när jag utan vetskap om lindans skulle gå på lina. Det var för ca 6 månader sedan, kanske lite till. I mörkret däruppe har jag famlat, utan någon som helst kunskap om astronomi och jag skulle leva där tills jag hittat alla pusselbitarna. Jag kunde aldrig ana att det skulle ta så lång tid och jag trodde aldrig jag skulle finna hinder på min väg.
Min GPS gick sönder mitt ute i ingenmansland och jag blev strandsatt, rädd, förtvivlad och ångestfylld med en tablettburk lugnande medicin. Den blev mitt levebröd, min hälsokost och mitt hopp och mina drömmar låg på botten av den burken. Det var vad jag trodde.
Stjärnorna på min väg blev både blå, rosa och gula, aldrig hade jag anat att himlakroppar kunde vara lika vackra som blommorna på en sommaräng.
Jag ångrar inte att jag tog den vägen. Hade jag valt en annan väg hade jag kanske inte få se allt jag nu skådat. Jag fick se vackra norrsken i sprudlande färgspel glittra på himla valvet, Jag fick uppleva kometregn i fantastiska former svepa över vintergatan. Jag snuddade vid svarta hål som var svartare än något annat. Jag avnjöt hela den här fascinerande världen till kosmisk musik på en harpa av brons. Jag grät. Jag torkade tårarna och grät igen. Jag famlade ensam, rädd och övergiven runt i rymden för att hitta mina bitar som hamnat lite här och där, de var mina verktyg för att så småningom kunna komma tillbaka till cirkusarenan. På vägen upptäckte jag att det kanske inte var just till cirkusarenan jag skulle, mina drömmars väg gick kanske runt ett annat krön? Idag vet jag att det inte är målet som är viktigt utan det är resan dit som ger dig den glädjen du söker.
Länge har jag sökt efter den sista pusselbiten. Jag har tittat bakom varje stjärna, varje ljusförorening och under varje stjärnbild. Jag har kunnat lägga pusslet ändå men jag har inte velat göra det förrän jag lagt ut alla bitar på bordet och fått en helhetsbild på det framtida motivet pusslet ska bilda. Att lägga ett pussel när man vet att sista biten fattas känns som ett onödigt jobb eftersom man inte får ett färdigt resultat. Att titta på ett lagt pussel där en bit fattas är som att tappa pengarna du skulle handla din sista måltid för.
Idag hittade jag sista pusselbiten och en lycka jag aldrig känt förut knackade mig på ryggen. För ett ögonblick försökte jag väcka mig själv tills jag insåg att det inte var en dröm. Det var verkligen lyckan som stod där bakom mig. Den ville träffa mig personligen och jag sträckte ut handen för att hälsa. Lyckan skrattade så där lyckligt och sträckte sin hand mot min och släppte ner en pusselbit i min hand. Jag vände på den och på baksidan stod det, Till Sippan, ditt hårda slit betalar sig nu, detta är den sista pusselbiten! Jag tittade upp och genom mina tårar kunde jag se lyckan skratta iväg, vinkandes glatt och den ropade Lycka till. Jag står fortfarande kvar nästan i chock över att alla bitarna är här nu. Jag har nästan gett upp hoppet om att jag skulle få lägga det där pusslet någon dag. Nu är det dags att lägga ihop allt. Det är ett stort pussel att lägga och det kommer säkert ta tid men jag har i alla fall alla bitarna.